BooMp3 Information

BooMp3-tjänsten som vi alla tycks använda här på Spengo ligger nere. Det går till synes bra att ladda upp en fil - men det går inte att spela den. Förmodligen ett serverproblem. Allvarligt talat har BooMp3 strulat ofantligt den senaste tiden.
Att jag oftast valt att använda den tidigare har berott på att det är den snyggaste, smartaste och mest lätthanterliga (för den eventuelle lyssnaren) gratistjänsten på nätet. Men detta gäller ju bara så länge den fungerar.
Mitt förslag om vi vill mp3-blogga här är att vi använder en annan sämre, men mer pålitlig, tänst. I alla fall som backup. Det är aldrig fel att vara frikostig med alternativ när man vill sprida kunskap och musik. Eller att helt använda sig av en fungerande tjänst.

Tex kan man använda zShare.
Här har jag laddat upp ett av Mats Larssons sköra men självlysande musiksmycken:

> Bought A House.

Man laddar alltså upp låten. Man får sedan url:en till länken som man sedan klistrar in som länkad låttitel så som jag gjort. Detta är ett mycket pålitligt, men som ni ser, inte särskilt upphetsande alternativ.
Man kan använda sig av en massa andra tjänster också. Använd google vetja.

Dock kan det ju också hända att Boomp3 reser sig från dödsbädden och börjar steppa.

Det är inget att hetsa upp sig för. Att blogga är detsamma som att hålla sig ajour med vad som händer och att alltid finna råd eller alternativ när något strular. Att blogga är ett berikande äventyr.
The Internets...

!!!Uppdatering!!! BooMp3 verkar helt slut. Filerna som vi tidigare laddat upp är i flera fall antingen utbytta mot andra låtar eller helt raderade. Jag misstänker starkt att sajten blivit hackad.
Jag föreslår att vi omedelbart använder en annan tjänst - och att de som orkar byter ut tidigare filer mot nya (eller åtminstone tar bort de gamla eftersom de nu snarare är missledande och störande) på tex zShare eller en liknande tjänst.

!!!!!!!!!!!!UPPDATERING!!!!!!!!!!!!!!!! DEL 2!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Ja. Jag är konfunderad. BooMp3-sajten har tydligen blivit uppdatrat och nått Beta-stadie. Tjänsten tycks fungera utmärkt i Explorer. Men inte alls i Firefox (som jag normalt använder). Så laddar vi upp filerna dit när vi surfar för Bill Gates så kan vi tydligen köra på.
Och de tidigare upplagda filerna verkar åter vara på plats och lyssningsbara. Trevligt!

Let's Rock!


!!! SISTA UPPDATERINGEN, 2:e SEPT.: !!!

Nu verkar BooMp3 ha klarat av allt. Så nu funkar det även att logga in med Firefox. Så då kan vi utan problem fortsätta använda BooMp3 allesammans om vi känner för det.

God can? – En förlorad själ (del 2)

Få ämnen har omsjungits lika flitigt i soulmusiken som Gud. Inte minst då kärleken till honom. Något jag inte minst påmindes om när jag för någon månad sen såg Mavis Staples på Berns i Stockholm. Mycket av vad som framfördes handlade föga överraskande just om Gud, alternativt anständighet/rättvisa.

Mavis Staples var för övrigt fantastisk: så pigg vill jag också vara när bara några år till de 70 återstår. Lämnade Berns med ett fånigt leende och ambitionen att ge första bästa behövande medmänniska en stärkande kram. Hittade dock ingen kvalificerad på hemvägen så det fick anstå.

Hur bra Mavis och familjegruppen The Staple Singers var live på 60- och 70-talet vågar jag knappt ens tänka på.

Förvisso är Mavis Staples skolad i gospelmusiken, precis som så många andra soulsångare/-sångerskor. Även om just When will we be paid, här i en inspelning från Ghana 1971, mer handlar om världslig än gudomlig rättvisa. Tycker därför det är på sin plats att låta några andra röster om Gud ta plats, som den briljante soulsångaren/låtskrivaren Paul Kelly och hans hit Stealing in the name of the lord från 1970. Att Stealing in the name of the lord blev Kellys största framgång känns som ett gott bevis på att tidsandan hade ändrats.



Ungefär samma tema som Paul Kelly, hyckleriet bland de troende/kyrkan, sjunger Honey Cone om i Sunday morning people också från 1970. Honey Cone var tänkt att bli Holland-Dozier-Hollands nya The Supremes på låtskrivartrions egna skivbolag Hot Wax. Och gruppen lyckades utmärkt med sitt uppdrag: två gånger toppade Honey Cone Billboards R&B-lista. Dock inte med Sunday morning people, men det berodde säkert mest på att den inte gavs ut som singel …



De som pratar om/tillber Gud må vara hycklare, men herren själv däremot … han kan. Åtminstone hade Paul Kelly kommit till den insikten sju år efter Stealing in the name of the lord. Med God can visade Paul Kelly än en gång vilken briljant låtskrivare och lysande sångare han är, samt inte minst att han fick sin skolning i den amerikanska söderns kyrkor. ”My grandmother kept me in church: twice on Sundays and several times during the week.”, konstaterade han i en intervju med den engelska soultidningen In the basement för några år sen. Det märks.

Kellys fyra lp på Warner Brothers från 70-talet – Dirt, Don’t burn me, Hooked, hogtied & collared, Stand on the positiv side – är alla väl värda att leta upp, och bör inte vara vidare svåra att hitta. Möjligen med undantag för Dirt. På den sista och svagaste Warner Brothers-plattan, Stand on the positiv side från 1977, finns God can. En sång som om inget annat visar hur svårt det är att göra upp med barndomens värderingar. God can har följaktligen spelats in av flera gospelartister. Som Mavis Staples och hennes familj.



Men innan vi bekänner våra synder är dags att begå dem! Få om ens någon har varit så bra på att sjunga om festandets glädje som Louis Jordan. Inte konstigt att fester nästan aldrig blir lika kul som Louis Jordans musik. Så Let the good times roll! Åtminstone för i kväll.

Skivdoktorn: B-sides konspirationen, del 2

Skivdoktorns vinylnäsa har bökat vidare i myllan i sin ständiga jakt på att avslöja det som varit dolt, det som vegeterar på den andra sidan – på b-sidan. Doktorn, som fortfarande älskar 2-Tone och anser Jerry Dammers vara ett geni med för lite tänder, spann de gamla singlarna och återfann två av de mest charmiga singlarna på 2-Tone från ett av de mest, på vinyl, underrepresenterade banden: The Bodysnatchers. Sju tjejer som spelade hellre än bra och vars b-sidor är bättre än a-sidorna.

Bodysnatchers startade efter att basisten Nicky Summers gjort ett misslyckat försök att gå med i Mo-dettes, istället satte hon in en annons i musikpressen sökandes efter ”Rude girls”, efter ett oändligt antal snuskiga telefonsamtal lyckades hon få ihop ett band. De debuterade på ett av Madness gamla favoritställen, puben Windsor Castle, i november 1979 och sögs snabbt, kanske alltför snabbt, upp i 2-Tone cirkusen. I mars 1980 kom första singeln, vars b-sida Ruder Than You kom att bli något av en tema låt för ska tjejer med sitt hyllande till alla Rude Girls och raden ”we´re ruder than you” (tillägnat Specials?).

I juli kom nästa singel med Too Experienced på b-sidan. Bodysnatchers finaste vinylstund. En rak cover på Winston Francis original som i Bodysnatchers version får en delvis annan innebörd genom att den sjungs av en kvinna, Rhoda Dakar. ”Too experienced/To be taken for a stroll/Too experienced/To let someone wreck my soul/Too experienced/To be taken for a ride/I watch out for foolish pride.” Genom att sjungas av en kvinna istället för en man går den från att vara en typisk chauvinistisk text till ett ställningstagande av en stark kvinna. I alla fall vid ett första påseende. För är detta egentligen inte bara skivdoktorn som är ute på hal is och där kanar omkring som jönsen i texten när han ger uttryck för ännu en stereotyp?

Det är alltid lätt att stämpla ett kvinnligt band med en antydan till ställningstaganden, som feminister men lika lite som Specials var bögar för att de spelade i ett alltigenom manligt band var Bodysnatchers några radikala feminister. Ty, detta utspann sig inte under en tid när alla sa sig vara feminister för att det var politiskt korrekt. Det är nästan bara kvinnliga popband som klarar sig undan feministstämpeln, fem av medlemmarna Bodysnatchers bildade efter splittringen Belle Stars. Ett annnat utmärkt samtida kvinnligt band var Bananarama som i gengäld blev beskyllda för att vara fåniga bimbos av historielösa kritiker som inte kom ihåg att de började sin karriär i samarbete med Fun Boy Three (som bestod av tre medlemmar från Specials), och som kom att göra en av de bättre politiska låtarna år 1983: Rough Justice. Varför ses kvinnliga popband som bimbos och deras rockmotsvarigheter som feminister? Doktorn är förbryllad över detta fenomen. Kan här finnas ett samband med att de flesta kritiker och skivsamlare är manliga (inklusive undertecknad – jo, det finns kvinnliga doktorer också) och egentligen inget annat än förvuxna tonårspågar med stereotyper.

Efter att både Specials och Bodysnatchers splittrats fortsatte Jerry Dammers med en ny, studiobaserad, version av Specials genom att återta deras ursprungliga namn Special AKA. Rhoda som ville fortsätta Bodysnatchers inriktning gjorde honom sällskap i studion. Ur detta samarbete kom en av den brittiska ska vågens starkaste singlar, en av de starkaste överhuvudtaget.

The Boiler är visserligen ingen b-sida men kanske borde singelsidorna ha varit omkastade med instrumentalversionen som a-sida istället med tanke på hur dåligt den sålde. Eller som Jerry Dammers uttryckte det “it is the only record that was ever made quite deliberately to be listened to once and once only.” Å andra sidan kan bara ett studiogeni som Dammers inte bara bli förbannad över att den inte sålde bättre utan dessutom uppvisa en total oförståelse över varför.

Boiler är Bodysnatchers första egenkomponerade sång. Den började som en improviserad rap (jo, detta var 1979) om en våldtäkt. När den slutligen fästes på vinyl (med ett gästspel på bas av Nicky Summers) i januari 1982, efter otaliga omtagningar av studioperfektionisten Dammers, blev den historien om en tjej som träffar en kille när hon är ute och shoppar, de går ut på en date på en pub, han följer efter henne hem, överfaller henne i en park, hon försöker slå honom ifrån sig men han är större, hon börjar gråta och när han försöker våldta henne börjar hon skrika. Texten i Boiler har redan från början en dramatisk, olycksbådande ton perfekt synkad med lika olycksbådande musikaliska break. Tjejen är till en början glad över att ha blivit uppmärksammad för hon känner sig som en ”old boiler” men därifrån går det utför. Kanske en av de inte bara bästa utan också definitivt mest obehagliga sånger som fästs på vinyl. Det enda jämförbara som poppar upp i Skivdoktorns febrilt arbetande hjärna är Sex Pistols Satellite som i likhet med Boiler slutar med desperata skrik.

B-sidan på Holiday In the Sun började sitt liv som en inspiration från Pistols tidiga spelningar i Londons satellitstäder och deras hatade ungdomsdiskon. Efter månaders studioharvande, i samband med inspelningen av Never Mind the Bollocks, hade den återinspelats så många gånger med så många gitarrlager att Rotten låter som ett kämpande drunkningsoffer som försöker komma upp till ytan. Hur mycket han än kämpar når han inte upp, försöker förgäves få hjälp: ”I can´t take no more, you better stop.” Han börjar skrika, slå i väggarna, försöker ta sig upp. När musiken tystnar skriker han fortfarande. Men det är inte musiken som tryckar ner honom, dess kompakthet blir en symbol för det massiva tryck bandet befann sig under. Hatade och bespottade av en hel nation blev dess desperata skri ett uttryck för en längtan efter frihet från konventioner, från massans tryck.

Där Boiler riktar sig utåt är Satellite alltigenom inåtvänd, nihilistisk, till skillnad från Boilers expressiva utryck. Egentligen finns där bara en ytlig koppling mellan Boiler och Satellite som vid närmare betraktande inte bär sig. Men så är inte heller Boiler en b-sida. Nej, för att hitta den dolda, konspiratoriska, kopplingen måste vi inte bara gå tillbaks till Bodysnatchers b-sidor utan till en kall januarinatt i Cleveland 1976, bevarad på b-sidan till Patti Smiths Gloria.

På scenen står en svettig Patti Smith med Lenny Kaye och band och en överraskningsgäst i form av John Cale. Plötsligt öser de loss i en slamrig version av Who:s My Generation med öppningsraderna: ”People try to put us down/Just because we get around/I don´t need that fucking shit/Hope I die because of it”. Precis som Ruder Than You var ett kaxigt upprop att stå på sig är My Generation det i Pattis tappning när den avslutas med mantrat: ”I´m so young/I´m so godamn young” och avslutningsraden ”We created it let´s take it over”. Det spelar ingen roll vad det är som ska tas över men när man är ung och rebellisk så är det naturligtvis den där känslan av frihet över att framtiden tillhör en, att den blir vad man gör den till. Att den sen inte blev som tänkt är annan sak.

Ett och ett halvt år innan den där stökiga natten i Cleveland, i juni 1974, kom Pattis första singel med den excellenta b-sidan Piss Factory. En självbiografisk och vid tiden för dess inspelning självuppfyllande historia om en tjej på sitt första skitjobb: “Sixteen and time to pay off /I got this job in a piss factory inspecting pipe/…/ It's so hot in here, hot like Sahara/ You could faint in the heat/But these bitches are just too lame to understand/Too goddamned grateful to get this job/To know they're getting screwed up the ass”. För att avslutas med en längtan, en åtrå att bli någon som inte behöver stå där: ”I'm gonna be somebody, I'm gonna get on that train, go to New York City/I'm gonna be so bad I'm gonna be a big star and I will never return/Never return, no, never return, to burn out in this piss factory/And I will travel light/Oh, watch me now.” I likhet med Too Experienced är det en sång fylld av åtrå att inte bli utnyttjad, ett uttryck för en längtan att fly tristessen.

16 år efter Boiler singeln fick Rhoda frågan:
- But overall, are your 2-Tone memories happy ones?
- No, not really.

Se även: B-sides konspirationen, del 1

At my age – true love travels on a gravel road

I dag är det, om någon mot förmodan missat det, 30 år sedan Elvis dog. Ett faktum som på något sätt bör högtidlighållas. Även om nu Sex Pistols betydde betydligt mer för mig än Elvis 1977 … Till exempel genom att genom att lägga ut ett klipp med en låt som numera förknippas med jubilaren, True love travels on gravel road – fast den här gången med Nick Lowe vid mikrofonen.

True love travels on a gravel road är en av höjdpunkterna på The impossible bird från 1994; plattan som var starten för en ny musikalisk era för Nick Lowe. En grusig väg han oförtrutet fortsatt ända fram till sommarens lp At my age. Plattan där man kan hitta Long limbed girl, här i en inspelning från BBC för några månader sen.

Ja, just det, Elvis Presley. True love travels on a gravel road finns på den lysande plattan From Elvis in Memphis från 1969, kanske hans allra bästa lp, som spelades in i American Studio hemma i Memphis. Mer soul än under de här inspelningarna var han aldrig, Elvis.

Producent för From Elvis in Memphis och den efterföljande From Memphis to Vegas/From Vegas to Memphis från samma inspelningstillfälle var den i dag semilegendariske Chips Moman. Under tre år spelade han och Americans suveräna studiomusiker på 122 soul-, pop-, rock- och countryhits. I sanning inte illa pinkat.

Tyvärr finns inte någon inspelning med True love travels on a gravel road med Elvis på You Tube, men väl hans jättehit Suspicious minds som också spelades in i American i början av 1969. Fast det var på håret att Elvis spelade in den. Hans manager Colonel Tom Parker krävde som vanligt sin del av förlagskakan, 25-50 procent, för att Elvis skulle spela in låten, vilket fick Moman som ägde förlaget att surna till rejält: ”I’ll tell you what, boys, you can consider this as a very expensive demo session – as a matter of fact I’ll do it for free. No charge. But don’t you ever come back in this studio again”.

Nåväl, allt löste sig med Suspicious minds, vilket fick Elvis att toppa hitlistorna i USA för första gången på sju år. Här i en lång version från 1970 med en vilt rockande Elvis i vit sparkdräkt.

Frid över Elvis minne. Om han nu verkligen är död, vill säga.

Look out!

Eddie and the Hod Rods var pubrockens snabbaste och mest högljudda band, en inspirationskälla och dörröppnare för engelska punkband, som The Damned och The Sex Pistols. Hot Rods var limmet i skarven mellan dessa besläktade musikgenrer. Första albumet Teenage Depression är (titeln till trots) en hel karta med glädjepiller, till exempel har covern på Joe Tex Show Me ett sjuhelvetes driv.

Eddie and the Hot Rods river av Teenage Depression på TV-showen Supersonic sent år 1976


När jag kommer på besök i Skivdoktorns ofantligt spännande hem, kräver jag alltid direkt en genomspelning av Eddie and the Hod Rods frenetiska och genomsvettiga EP Live at the Marquee, samtidigt som kapsylerna lossas från ölflaskorna med löftesrika "plopp".

Sommartävlingen

Ja just det! Det var en sommartävling på Spengo i månadsskiftet juni/juli. Jag fick in blott två svar. Möjligen lade jag för stor press på alla läsare som försökte varva ner i dessa semestertider. Å andra sidan motarbetade inte det regniga vädret den som kände för att stanna inne och besvara de tolv frågorna. Nåväl, mina medskribenter Chrille och Skivdoktorn ska belönas. I höst tänker jag sammanställa två samlingsvolymer med bortglömda pärlor från tidigt sjuttiotal. Det kommer att ta sin tid. Men här på Spengo har vi aldrig någon brådska. Är det någon som vill ta itu med frågorna nu, kan jag alltid bränna fler CD-samlingar.

Här är våra svar:

1) Fem band eller artister som kör låtarna på svenska och som du högaktar?

Chrille:
bob hund, Docenterna, Kommisarie Roy, di Leva, Problem

Magnus S:
Docent Död/Docenterna, Jacob Hellman, Nationalteatern, Reeperbahn och bob hund.

Skivdoktorn:
Peps, Kal P Dal, Sven Ingvars, Wilmer X, Torsson

2) Fem skivor som du tycker är riktigt pinsamt att erkänna att du har ägt/äger?

Chrille:
Captain Beefheart - Trout mask replica (p g a Zappas medverkan), 3 st Jackson Browne plattor, Portishead - Dummy

Magnus S:
Def Leppard - Hysteria, Bruce Springsteen - Nebraska, The Scorpions - World Wide Live, Yes - Close To The Edge (avskydde dom redan vid första lyssningen och sålde skivan bums), Rush - 2112 (dito)

Skivdoktorn:
En gång i sin förvirrade ungdom hade skivdoktorn ett ex av U2 första platta, vilket än i dag kan få hans mage orolig, däremot har han aldrig ägt något med Springsteen och kommer därför inte på någon mer pinsamhet.

3) Räkna upp The Beatles fem sämsta låtar, så är du snäll?

Chrille:
Obla di obla da, Hey Jude, When I’m 64, The long and winding road, Yesterday

Magnus S:
Yellow Submarine (hur kunde dom lägga den på Revolver?), Baby You’re A Rich Man (ett av de svaga spåren på Magical Mystery Tour), Maxwell's Silver Hammer, Octopus's Garden (båda från Abbey Road!), Don't Pass Me By (Ringo var emellertid en bra trummis!)

Skivdoktorn:
Drive my car, Love med do, Obla di obla da, Ballad of John & Yoko, Norwegian wood

4) Kan du räkna upp fem favoritlåtar som sjungs på något annat språk än engelska eller svenska?

Chrille:
Amado & Mariame - La réalité, Gasolin - Hvad gør vi nu lille du, Sielun Veljet - Tutuus vai tequila, Serge Gainsburg - Ballade de melodie Nelson, Peter King - Ajo

Magnus S:
Kate & Anna McGarrigle - Complainte Pour Ste Catherine (franska), Astrud Gilberto - Berimbou (portugisiska), Kraftwerk - Das Model (tyska), Francoise Hardy - L'Anamour (franska), Serge Gainsbourg - '69 Année Erotique (franska)

Skivdoktorn:
Johnny Hallyday - Joue pas le rock n roll pour moi, Terence Simien & The Mallet Playboys - Oh yeh yai, Beausoleil - Zydeco gris gris, Residents - Spaghetti Sunda, Brigitte Bardot - Harley Davidson

5) Fem album från åttiotalet som du tycker låter minst lika bra i dag?

Chrille:
The Smiths - Strangeways here we come, The Clash - Sandinista, The Specials - More Specials, Billy Bragg - Workers playtime, Public Enemy - Yo! Bum rush the show

Magnus S:
Gun Club - Fire Of Love (81), Pixies - Doolittle (89), The Specials - More Specials (80), Rain Parade - Emergency Third Rail Power Trip (83), The Lyres - Lyres Lyres (86)

Skivdoktorn:
The Ramones - Too tough to die, Dwight Yoakam - Guitars, cadillacs etc, Psychic TV - Force the hand of chance, The Specials - More Specials, The Jam - The gift

6) Fem hårdrockslåtar som tilltalar dig?

Chrille:
Motorhead - Motorhead, Motorhead - Locomotive, AC/DC - Thunderstruck, AC/DC - Jailbreak, Led Zeppelin - Rock’n’ roll

Magnus S:
Led Zeppelin - Ramble On, Judas Priest - Freewheel Burnin', Motörhead - Ace Of Spades, Deep Purple – Demon’s Eye, AC/DC - Hell Ain't A Bad Place To Be

Skivdoktorn:
Motörhead - Motörhead, Motörhead - Ace of Spades, Motörhead - Bomber, Motörhead - Overkill, Motörhead - No Class

7) Fem kvinnliga sångröster som du håller av?

Chrille:
Millie Jackson, Nina Simone, Laura Nyro, Poly Styrene, Mavis Staple

Magnus S:
Carole King, Dionne Warwick, Gladys Knight, Sandy Denny, Debbie Harry

Skivdoktorn:
Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Ella Mae Morse, Aretha Franklin, Patsy Cline

8) Fem plattor som du anser är överskattade? Eller om du är ödmjuk ─ inte begriper dig på eller ser charmen i?

Chrille:
Allt med U2, Radiohead - Ok computer, Portishead - Dummy, Bob Dylan - Blonde on blonde (bra platta men klart överskattad Blood on the tracks är det stora mästerverket), Kent - den andra plattan som jag glömt namnet på

Magnus S:
The Rolling Stones - Exile On Main Street, The Beatles - Abbey Road, Primal Scream - Screamadelica, Ryan Adams - Heartbreaker, Spiritulized - Ladies And Gentlemen We're Floating In Space (samt allt med Ulf Lundell, U2 och Bruce Springsteen)

Skivdoktorn:
Beatles - Sgt Pepper, Elton John - Goodbye Yellow Brick Road, Bee Gees första, U2 - Allt, Bruce Springsteen - Allt

9) Fem rock- eller poplåtar som du minns att du hörde som litet barn?

Chrille:
5 st ABBA låtar, välj vilken som helst

Magnus S:
Lynn Anderson - Rose Garden, Harpo - Moviestar, Keep Your Eye On The Sparrow (Barretta's Theme), John Denver - Annie's Song, ABBA - S.O.S.

Skivdoktorn:
Connie Francis - Lipstick on your collar, Ricky Valance - Tell Laura I love her, Signaturmelodin till Tårtan, Beatles - She loves You, Helen Shapiro - Walkin back to happiness

10) Fem amerikanska favoritband?

Chrille:
Public Enemy, Charles Mingus band (allihop!), Velvet Underground, The Byrds, The Modern Lovers

Magnus S:
The Byrds, Love, Big Star, The Flamin' Groovies, Pixies

Skivdoktorn:
Residents, Cramps, Memphis Jug Band, Stooges, Velvet Underground

11) Fem brittiska favoritartister?

Chrille:
Elvis Costello, Nick Drake, Syd Barrett, Julian Cope, Ray Davies

Magnus S:
David Bowie, Van Morrison, Donovan, Nick Lowe, Nick Drake

Skivdoktorn:
Linton Kwesi Johnson, Nick Lowe, Robyn Hitchcock, John Otway, Patrick Fitzgerald

12) Fem plattor du skulle köpa på direkten om lyckades hitta dem någonstans till ett rimligt pris? Är det något du är på ständig jakt efter?

Chrille:
Har slutat gå och leta speciella plattor. Det visar sig så ofta att man blir besviken, då plattan antingen är oförtjänt lyft till skyarna eller att man själv förändrats i sin smak sen man började bli intresserad av plattan ifråga. Men ok NRBQ-Workshop som ensam platta och inte tillsammans med Scraps vill jag gärna ha.

Magnus S:
Dwight Twilley Band - The Great Lost Twilley Album, Fotheringay – Fotheringay, NRBQ - Workshop, The Isley Brothers – The Brothers: Isley, Sagittarus – The Blue Marble

Skivdoktorn:
Lillemor-Vill du bli min egen vännina, Bo & Holger-Ambulansen kommer, Kriminella Gitarrer-Vårdad klädsel, Throbbing Gristle-We hate you little girls (Sordide sentimental utgåvan), Fru Andersson-Skilda ting (Doktorn tar gärna emot tips om någon av ovanstående singlar skulle synas till försäljning någonstans.)

Del 9: Tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes

En vintrig februaridag år 1995 träffade jag på en annan skåning i lärosätet Uppsala (vilket var ganska sällsynt). Utan att alls känna varandra, satt vi på ett kafé och snackade lite trevande, rätt mycket om Skåne, tror jag. Hur det nu var så halkade samtalet plötsligt in på musik och The Fuzztones av alla band (bortglömd garagerockrevival-grupp från åttiotalet). Det visade sig att min nyvunne kompis Jonas var en musikälskare av stora mått med smak för sextiotal.

Ett par dagar senare, under en koffein-speedad åttatimmars session vid skivsamlingen i hans vardagsrum, gav han mig ett febrigt föredrag om denna musik. Han pepprade mig oavbrutet med favoritlåtar, kuriösa fakta och superlativer. Jag tumlade sent på aftonen nästan omtöcknad ut i det tysta snöfallet i uppsalaförorten Sävja. Jag kunde omedelbart efteråt inte återkalla något jag hade hört och upplevt hemma hos honom. Allt bara snurrade i huvudet. Jonas hade öppnat dörren på vid gavel mot den värld som sextiotalsmusiken utgör. Även jag kom mer eller mindre att leva i den världen de följande fem åren.

Just den virvlande villrådiga känslan fångades så väl i den psykedeliska poplåten Time Will Show The Wiser. Bara en vecka senare kom den med på ett fullmatat kassettband. Blandbandet tog mig med på en expedition genom den spännande och oförutsägbara undervegetationen nedanför de största engelska och amerikanska sextiotalsgrupperna som jag redan kände till. Jonas spelade in ytterligare 21 blandband med tiden. Han blev en blev en musikalisk mentor för mig.

Time Will Show The Wiser var en introduktion till The Merry-Go-Round – det tonåriga popgeniet Emitt Rhodes band – som på ett album och en handfull singlar körde såväl ruffig beatpop som skimrande folkrock och dramatisk barockpop. Man kan säga att de lyckades limma ihop det bästa med The Beatles, The Byrds och The Left Banke. Den kortlivade gruppen var emellertid bara framgångsrik i hemstaden Los Angeles.

Ett par år efter det första mötet med Jonas och Merry-Go-Round fick jag tag i Emitt Rhodes första soloalbum från 1970. Det gick (då som nu) att hitta överallt billigt på vinyl. Liksom flera av mina musikvänner, lånade jag knappt ett halvt öra åt plattan i början och avfärdade låtarna som triviala Paul McCartney-pastischer. Visst kallas Emitt Rhodes ofta för ”the one-man-Beatles”. Han dyrkade ju det bandet. Och visst kan Rhodes honungsvarma röst och nästan medfödda flödande känsla för melodier och harmonier ibland vara förvillande lika Paul McCartneys...

Det dröjde kanske fem år. En solig vårdag här i Rågsved, när jag för första gången vågade öppna balkongdörren igen efter en lång kall vinter, låg albumet och snurrade på skivtallriken. Plötsligt hörde jag varje låt klart och tydligt i all sin strålande lyster, en innerlig och självklar popmusik som sprungit rakt ut ur en ung mans själ. En av de låtar som fastnade permanent inne i hjärnans melodicentrum var You Should Be Ashamed, som verkligen är så full av grace som en poplåt kan vara.



Han spelade in sina soloplattor i föräldrahemmets garage i Los Angeles-förorten Hawthorne, som även The Beach Boys kom från. Emitt gjorde precis allt själv. Alltid utmanade han sin egen förmåga. Framför allt spelade han samtliga instrument på egen hand, inte bara de som är vanliga i rocksammanhang, utan med tiden även fiol och blåsinstrument.

Även om han var brådmogen konstnärligt som låtskrivare och musiker, var han lika oerfaren och godtrogen affärsmässigt som vilken annan tjugoåring skulle vara. Han övertalades troligen av sin skrupelfrie manager att teckna ett skivkontrakt med ABC/Dunhill där han var förpliktigad att ge ut ett album varje halvår. Den bedriften hade förebilderna The Beatles visserligen klarat av, men Rhodes var å andra sidan helt ensam i alla led i processen att göra en platta. Slavkontraktet hindrade honom att turnera och göra promotion. Han hade inte tid, då han var piskad att skaka fram nya album.

Dessutom släppte det gamla skivbolaget A&M (från The-Merry-Go-Round-tiden) raskt ut The American Dream under Emitt Rhodes eget namn. Plattan var ett hopkok av 1½ år gamla inspelningar som var ganska orkestrerade och ännu äldre redan utgivna låtar samt demos med hans gamla band (en evighet hade passerat sedan dess i popvärlden på den tiden). Förvirring och sammanblandning uppstod och den hyggliga försäljningsmässiga framgången med solodebuten Emitt Rhodes avstannade.

Arbetet med uppföljaren drog ut på tiden och Rhodes blev stämd av sitt eget skivbolag ABC/Dunhill som villa ha 250 000 dollar i skadestånd för uteblivna intäkter. Så kom Mirror hösten 1971 och var svagare än solodebuten, mer av McCartney-pastischer och mindre personliga texter. Dock hade även den plattan sina höjdpunkter och är vid en färsk genomlyssning inte så dålig som jag först uppfattade den. Mirror sålde inte alls så bra som den första. Skivbolaget lyfte inte ett finger för att få snurr på försäljningen. Det började gå rejält utför med karriären.

Skadeståndsprocessen lades ned då det tredje albumet Farewell To Paradise kom ut år 1973. Nu hade Rhodes ett mer självständigt musikaliskt uttryck. Det var lite mer experimentellt, stillsammare och allvarligare. På plattan fanns ganska mycket jazz- och soulinfluenser och Curtis Mayfield-påverkat gitarrspel. Denna sista platta sålde inte alls.

Den korta solokarriären hade blivit en till mardröm för Rhodes. Vid 23 års ålder tystnade han som artist, desillusionerad och utbränd. Han var fast besluten att göra något helt annat i fortsättningen. Men hur gick det för honom sedan? På senare år har den ganska isolerade medelålders Emitt Rhodes gjort en handfull intervjuer. Bland annat publicerade Los Angeles City Beat ett långt och gripande reportage för 4½ år sedan om hans tragiska livsöde.

Så till tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes:
Time Will Show The Wiser (från The Merry-Go-Rounds självbetitlade från 1967)
You’re A Very Lovely Woman (också från The Merry-Go-Round)
With My Face On The Floor (från Emitt Rhodes från 1970)
Live Till You Die (också från Emitt Rhodes)
You Should Be Ashamed (även den från Emitt Rhodes)
Someone Died (från The American Dream utgiven 1971)
‘Til The Day After (också från The American Dream)
Really Wanted You (från Mirror från 1971)
Warm Self-Sacrifice (från Farewell To Paradise från 1973)
Blue Horizon (också från Farewell To Paradise)

Lee

Lee Hazlewood dog för en vecka sedan. Han gick bort efter att de sista åren ha kämpat en ojämn kamp mot cancer.
Som kompositör och sångare var han lika delar Bob Dylan / Leonard Cohen / Willie Nelson /Johnny Cash med en tabasco-stark droppe Tom Lehrer eller en nypa okynnigt havssalt i form av Serge Gainsbourg.
Som arrangör och producent var han den biologiska fadern til Phil Spector's "Wall of Sound" och en musikant som inte räddes romantik, patetik och stora gester. Många av hans produktioner var i det närmast teatrala.

Han var förvisso inte en av nittonhundratalets största genier. Men han skrev några riktigt bra låtar och var en hyvens humanist, kvinnoälskare samt en jävligt cool snubbe.
Dessutom betydde han mycket för mig.

Det föll ett par tårar när jag läste dödsrunan i Ystan.

Men nog om denne mans förträfflighet. Lyssna!



Lee Hazlewood - The Nights (Från filmen "Cowboy in Sweden"):

Lee Hazlewood - Let's Take A Walk Down Valhallavägen:

Lee Hazelwood and Nina Lizell - Hey Cowboy (Från filmen "Cowboy in Sweden"):

Kungen av reabackarna

Jag var ganska länge rädd för Graham Parker. Inte därför att han såg så arg ut att han måste bära solbrillor på skivomslagen, utan för att musiken gav mig trista Bruce Springsteen-vibbar. Men en magisk kväll för 3½ år sedan hade vi en pubrockafton hemma hos mig med ale, hemlagad Shepherds pie och medhavd vinyl. Martin spelade Pink Parker EP för oss med Hold Back The Night som var en cover av phillysoul- och discogruppen The Trammps (som de flesta minns på grund av hiten Disco Inferno från soundtracket till Saturday Night Fever).

Sen vågade jag köpa de två första plattorna Howlin' Wind och Heat Treatment som är rätt schyssta. Och det var ingen stor utgift heller. Graham Parker måste vara kungen över reabackarna, där övergivna vinylplattor slumpas bort för en tia styck. För inte allt för många år sedan spelade Graham Parker på KB i Malmö för ynka 40 betalande (på ett ställe som kan ta 750 personer i en stad som kan räknas som ett pubrocknäste). Men en gång i tiden var han alltså uppe i smöret.

Graham Parker & The Rumour med Hold Back The Night på Top of the Pops 1977

Bit för bit i bingo-lotto-land

Magnus kittlade min fåfänga med att jag skulle vara något slags expert på Docent Död och Docenterna. Med att jag väl hade nästan allt de gjort. Med att jag väl var en av de få som hela tiden fortsatt att lyssna. Först kändes det lite jobbigt. Jag är verkligen ingen expert. Jag har nog det mesta men lyssnar rätt sällan och inte alls på allt. Men ok jag är fåfäng nog. Här nedan har ni nedslag i måttligt kronologisk ordning ur ett enskilt liv med Docenterna Död
.


Min första kontakt var som med en hel del annan musik på BK Records i Uppsala. På den tiden skivavdelningen låg, ovanpå fotoavdelningen, på västra sidan av Dragarbrunnsgatan precis vid 22:ans busshållplats mot Nåntuna. När det fortfarande gick att hyra video och provspela Atari 2600 i butiken mittemot. Där det blev glasögonaffär senare. Jag minns att jag tog Tore Skogmans autograf på den där skivavdelningen men det var en annan, tidigare, gång. Den här köpte jag tre svenska singlar på rea. Två av dem framstår som obegripliga idag. Om jag minns rätt var det Tomas Ledins Sommaren är kort (kan även ha varit Kärleken är som en studsande boll eller någon annan) och Factorys Kuddsnack. Den tredje var mitt unga öppna sinnelags fynd. Hon dansar bara med nyktra killar med Docent Död. Utgåvan med affisch. En affisch som även fanns i Vaksalaskolans teckningssal. Jag spelade den hur mycket som helst på den gamla stereogramofonen av märket Centrum jag tagit över när vardagsrummet gick Sony. A-sidan hade något sorgligt över sig som tilltalade och b-sidan Boppe kändes hårt poppig.



Mitten av 80-talet och Docenterna skulle spela på något slags musikfestival på gamla militärområdet s1 i Uppsala. Jag har ytterst vaga minnen. Det var väldigt dammigt tror jag. Ett tag satt vi på gamla Café Genomfarten invid Domkyrkan. Såg jag ens bandet? Kanske...

Klart var att jag lyssnade på skivorna. Mest på debutplattan. Sexspårs MP:n med Solglasögon, Chick-e-Chack och Bensin i blodet. Samt min personliga favoritfavorit Hjärta av guld med sin textrader om "Hon bor i Vasastan med sina små och fula pudlar". Jag hade aldrig varit i Vasatan men kommer ihåg att en medlem i Amanda om natten år senare blev lite imponerad en sen kväll på Upplands Nation av att jag kunde texten.



De första singlarna med Docent Död köpte jag begagnat på Skivboden intill Luthagsesplanaden. Jag minns inte priset men de var ganska dyra för någon vars ekonomi baserades på studiebidrag och lite extra städjobb. Troligen 75 kronor styck. Kanske var det inte så just den gången men det är ganska troligt att Rävjunk-Sören stod bakom kassan och pratade öronen av mig medan Skivboden-Peter stod bakom i trappan upp till lagret/kontoret och gjorde glappkäfttecken med handen. Jag älskade de där efter-plugget-turerna till Skivboden. Deras standardpris på 43 kronor och det faktum att man utan att ha en aning om hur det hade gått till kunde komma hem med en skitarg singel med Flipper eller en skivbox Nick Drake som åtminstone tillfälligt förändrade ens gymnasieliv.



Jag jobbade i presstältet på Hultsfredsfestivalen ett par somrar och sov hemma hos världens snällaste man Arne, tillsammans med hans son Hagge och ett 30-tal andra, inne i samhället. Efter första kvällens genomgång med pressgänget tog vi några öl på Metropol. Joppe var med. Jag tror att han hade hand om TV-journalisterna på något sätt. Jag var ganska star struck. Docenterna gjorde även en konsert på stora scenen i den vevan. Söderns Ros och Puss hade kommit ut, kvinnor behövde motorcykelmän, och de hade gästartister samt var närmast folkkära.



Vid ett annat tillfälle var Joppe gästsångare hos Doc V på Barowiak. De hade olika gäster på kvällarna några jular och jag minns bland andra Per Persson från Packet och Jakob Hellman. Jag var ganska stärkt när jag ställde mig bredvid Joppe vid bardisken och berömde hans klassiska kortärmade lambrettatröja och började ställa långtgående frågor om The Mops som han i ett tidigare liv hade producerat någon singel med. Jag har för mig att han sa att han mest lyssnade på Prince. Han var trevlig men något riktigt möte var det nog inte frågan om. Senare när jag såg honom hade han ofta en F1 skjorta.



Persson med Packet halsade rakt av den öl jag höll fram på Norrlands Nation i Uppsala. Sverige hade samma kväll vunnit VM-guld i ishockey så en måttligt vild gissning är att de var 1991 eller 1992. Per Persson bar landslagströja och försökta surfa på lyckovågen. När Docenterna gick på stora scenen vände Joppe bara ryggen till publiken och slog ihop händerna över huvudet en gång till en extatisk kör av VM-guld, VM-guld, VM-guld.

Vissa minnesanteckningar tyder på att jag nog såg Docenterna på Katalin i Uppsala hösten 2002 men jag minns inget om hur det var om jag nu faktiskt var där. Däremot minns jag senast jag såg dem på Stacken våren 2003. Det var egentligen mest småtrevligt sådär men så i näst sista låten när bara Joppe och Idde var på scen bet en för mig sen länge bortglömd textrad från låten Någon vänder ryggen till: "En svensk sommar/kan kännas som en/tysk höst ibland/Ni förstår nog vart jag vill komma". De hade gärna fått fokusera på mer ickehits och sorgsna låtar. Docenterna är trots allt ett mångt allvarligare band än de flesta verkar förstå. När vi kom ut från skrymslet i Nalens källarvåning var stan förövrigt förbannat kall.



Just ickehitsen är väl kanske vad jag borde ha fokuserat den här spretiga texten på. De flesta som läst så här långt lär väl trots allt ha koll på vägsträckan Solglasögon-Varma öl och kalla element-Söderns Ros. Om inte annat är det ju lätt ordnat genom någon av samlingarna Låt tiden gå eller Jag tar mitt liv med popmusik. Vi får väl se om det kan bli en andra docentpostning med låttips bortanför hitsen framöver eller plockade alla vilken låt rubriken är hämtad från så att en sådan post är överflödig?



Tack till JS som mindes namnet på Doc V.