Skivhyllan: The Bangles - The Real World (1982)

Få riktigt bra popband har väl blivit misshandlade av sin samtid som The Bangles blev i mitten av åttiotalet. Inte så att de gick lottlösa ur decenniet, de hade flera riktigt stora hitlåtar t ex Walk like an egyptian och kanske framförallt Eternal flame. Men med en uppsjö av egna låtar och mycket välvalda covers skulle de naturligtvis vara ett band man vill slänga in på vilken välkomponerad bland-CD som helst. Nu är tyvärr musiken så nedkletad av den trista åttiotals-ljudbilden att man, de få gånger man trots allt gör det, vid lyssning snabbt hoppar mellan spåren och letar vidare i sin samling för att hitta mindre daterad musik.


The Bangles - The Real world

Undantaget är debut EP från 1982 The Real world. De gravt 60-tals-inspirerade låtarna vårdas här ömt av ett geni, Craig Leon. Har man producerat bland annat Suicides och Ramones debutalster och dessutom den bortglömda(?) 80-tals klassikern Jeffrey Lee Pierces soloalbum Wildweed, så förtjänar man alla hyllningar man kan få. Craigs storhet enligt mig ligger i att han möter artisterna i deras bekvämlighetszon och lyfter på så sätt fram det allra mest väsentliga, som alltid skall vara bra låtar. För öron vana vid pompiga och storslagna produktioner är hans verk säkert alldeles för torra och odynamiska. Men ingen av de tidigare nämnda plattorna skulle vinna på någon uppblåst ljudbild med mer luft och dynamik, han vet alltså vad som krävs och låter artisten och musiken vara det som lyfts fram. Istället kopplar han exempelvis Suicides moderna elektroniska punk med ett krispigt 50-talssound, och resutatet är svåröverträffat. För The Bangles del innebär det att han silar in lagom doser av The Byrds, The Kinks och en rejäl dos The Mamas & The Papas i produktionen.

Paddy, Paddy, Paddy

Ibland när jag lyssnar på musik kan jag få en tanke att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen annan genre än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tråkig och lite meningslös. Vilket är en härlig känsla för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frustrerande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger samma känsla. Ögonblicket går dock snabbt över och jag är igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.

Denna gång är det Prefab Sprout som framkallar dessa känslor då jag ser videon till Don't Sing. Vilket låtskriveri, vilket arrangemang och vilken stadga i blicken Paddy McAloon har!


Prefab Sprout - Don't Sing (1984)

Skivhyllan: Wilmer X - Fula fula ord (1982)

Vinskribenten Bengt-Göran Kronstam på Dagens Nyheter brukar alltid tillägga i sina rankningar när ett visst vin bör drickas. En del viner mår faktiskt bra av att ligga kvar på flaska och mogna och utveckla en komplexitet ett par år till. Andra viner som Bengt-Göran uppskattar bör öppnas och avnjutas NU. Han uttrycker sig så uppfordrande att man nästan känner sig manad att springa till Systembolaget, slänga upp pengarna och ta några vällustiga klunkar strax därefter på en bakgata.


Är det ett album som bör lyssnas på nu i april 2011 så är det Fula fula ord med Wilmer X.

När jag var 18-19 år lyssnade jag mycket på Wilmer X. Jag hade alltifrån den första mini-LPn till samlingen Blod eller guld 1982-1987 inspelade på kassetter från Chrilles skivor. Trots att de var toppen såg jag ingen poäng i att köpa plattor som mina polare redan hade, utan plockade upp andra skivor istället som de också kunde få lyssna på eller spela in på kassettband om de kände för det. Vi kompletterade varandra. Det enda tidiga albumet som jag själv ägde var Fula fula ord. Jag upplevde även Wilmer X på scen flera gånger vid den här tiden. Kanske var de det mest pålitliga, helgjutna livebandet i Sverige i slutet av 80-talet.

Jag har inte lyssnat på Wilmer X på tjugo år. De fick en väldigt bred publik då i början av 90-talet med framgångar på Svensktoppen och rocksnobben i mig klarade inte av det. Men kanske är det vurmen för den befryndade malmögruppen Bäddat För Trubbel som fått mig att lyssna på föregångarna och äntligen köpa de gamla skivorna.

Det är drag och röj på Fula fula ord från början till slut och temat är genomgående åtrå och sex. Även om The Rolling Stones alltid varit en viktig influens, så är nog Fula fula ord den "stonesigaste" plattan i Wilmer X katalog. Då menar jag det i ordets bästa bemärkelse, för det unga bandet lyckas hålla det smidigt och lättfotat.

Wilmer X - Skitig (1982)

Jag kan inte undgå att jämföra med den självbetitlade mini-LPn (1980) och första fullängdaren (1981), som spelades in i Klippan med Pål Spektrum vid reglagen. Wilmer X var då poppiga, charmerande men ganska fjuniga. På dessa vinylbitar lät det som om Nisse Hellberg bar en illasittande kavaj som var för trång i axlarna, han hade inte riktigt hittat sin röst och pondus.

Fula fula ord var debutskivan på skivbolaget MNW och spelades in dess studio i Vaxholm med producenten Tomas Gabrielsson, som skulle fortsätta jobba med Wilmer X i ett par år. Soundet är varmt och fett utan att vara baktungt och bandet är ofta förstärkt med en blåssektion. Det låter inte alls 1980-tal om Fula fula ord. Det är en väsentligt skillnad mot efterföljaren Djungelliv (1983), en platta som jag gillade mycket förr, men som inte åldrats lika väl eftersom den är spretig och har en mindre lyckad produktion som också känns daterad.

Jag är förundrad över att Wilmer X så tidigt i karriären, redan vid andra fullängdsalbumet, fyller ut sin kostym så väl. Det här bandet visade så otroligt mycket integritet och självförtroende. Fula fula ord är ett sammanhållet och fullödigt album med en slags rockmusik som ingen annan gjorde i Sverige vid samma tid.


Wilmer X - Be Mej Aldrig Mer (1982)

The bitterest pill (I ever had to swallow)

Det är så jäkla härligt att hitta låtar som får en att tappa andan med artister man för länge sen trodde sig vara färdig med. I mellandagarna hände det mig. Jag hade sett klart This is England '86. En miniserie på fyra avsnitt som är en uppföljare till filmen utan tilläggsårtal. Ett avsnitt varje dag är ett utmärkt sätt att hålla sig kvar i tv seriens stämning utan att vardagen påverkar upplevelsen allt för mycket.

Shane Meadows skapar i Tv-serien en stark bild av hur det var att leva som ung i England under mitten av 80-talet. Rädslan att förlora sin ungdom brottades ständigt med behovet att mogna för att få jobb och kunna leva ett drägligt liv. Förutom att vara en utmärkt berättare är Shane en hejare på att lägga bra musikspår. Bland annat får Dr.Feelgoods sköna All through the city ligga över ett taffligt gängslagsmål mellan våra mod-kompisar och stadens löjliga moppegäng.

Men det är inte den låten jag tänkt spela för er, utan eftertexterna gick igång tillsammans med en välbekant men inte igenkänd gitarrslinga. När sången gick igång identifierade jag Paul Wellers röst men det dröjde tills refrängen innan jag fattade att det var The Jams The bitterest pill (I ever had to swallow). Hänförd satt jag med ståpäls och var näst intill tårögd. Så starkt hade jag aldrig upplevt denna låt, som jag ändå haft i skivhyllan i snart 20 år.


The Jam The bitterest pill (I ever had to swallow)

The Jam är ett av de band som jag fortfarande uppskattar som jag haft längst förhållande till. Några av deras tidigaste låtar var med på Palmgrens punkkassett från 1987, sista terminen i grundskolan. En kassett som tyvärr är försvunnen men som betydde enormt mycket för min fortsatta inriktning på mitt musiklyssnande. Att jag ”missat” The bitterest pill (I ever had to swallow) medan jag älskar låt oss säga English rose eller Smithers-Jones för att jämföra med två lite lugnare The Jam-favoriter kan man nog hitta en förklaring till.

Eftersom jag skaffade mig singelsamlingen The Snap relativt snabbt har jag aldrig brytt mig om att köpa The Jam på sjutummmare. The bitterest pill (I ever had to swallow) är The Jams näst sista singel utgiven hösten 1982 mellan A town called Malice och Beat surrender. Två låtar som vissa dagar i mitt liv utnämnts till världens bästa. Poplåtar med ett beat som glödgar dansgolvet och mitt inresevisum till soulen innan jag ens visste var Detroit låg. Med andra ord är det inte lätt att glänsa, The bitterest pill (I ever had to swallow) sprattlar på men den ljuva melodin har ändå bara setts som en skön chans till drickapaus. När den nu istället får följa på en suverän Tv-upplevelse blommar den ut i sin fulla prakt och blir till 2011 års första riktigt stora musikupplevelse.

Skivhyllan: The Dukes Of Stratosphear - Psonic Psunspot (1987)

Om jag får välja blir det inte något av de "viktiga" albumen från 1987, till exempel The Smiths - Strangeways, Here We Come, Sonic Youth - Sister, The Jesus And Mary Chain - Darklands, Prince - Sign O' The Times eller U2 - The Joshua Tree. Den platta från 1987 som snurrat mest på min skivtallrik låter inte alls som kommer från detta år, utan snarare från 1967. Skivan är utgiven under pseudonym och den består av pastischer av psykedeliskt anstruken popmusik, som kom likt en lavin tjugo år tidigare och den präglade musikerna bakom den här skivan då de var tonåringar. Jag talar givetvis om The Dukes Of Stratosphears enda fullängdare Psonic Psunspot.


Både tidigare och senare har det gjorts skivor som medvetet hyllar musik i en viss stil eller från en särskild epok, men aldrig har musik varit så väl skriven, spelad, sjungen och inspelad. Att kalla The Dukes Of Stratosphears musik för pastisch är förminskande, den håller hela vägen på egen hand. Första spåret, Vanishing Girl är den klaraste och krispigaste stämsångspop som går att uppbringa i The Hollies anda. Låten överträffar obesvärat förebilderna. Mer himmelsk pop-perfektion än så här går inte att få!


Vanishing Girl

Musiken på Psonic Psunspot har till synes lekts fram. Det låter ledigt, otvunget, men melodierna och harmonierna är intrikata och raffinerade. Samma upplevelse kan man få av The Beatles musik. Intrycket av lekstuga på Psonic Psunspot förstärks av en extremt välartikulerad engelsk flickas läsning ur en nonsensberättelse i Alice i Underlandet-stil och gamla radioklipp som försöker binda ihop låtarna som spretar åt olika håll, eller rättare sagt kommer låtarna från olika inspirationskällor som är mer eller mindre lätta att identifiera. Albumet är inte lika dynamiskt och koncentrerat som den vassa psykedelia-urladdningen 25 O'Clock, som kom två år tidigare som mini-LP.


The Affiliated

Redan när Psonic Psunspot kom var det inte längre en hemlighet att musikerna bakom pseudonymen var XTC. Framför allt Andy Partridges röst är omisskännlig, även om den faktiskt är svår att skilja från stämman som tillhör Colin Moulding. Colin är den andre, mindre kände låtskrivaren i The Dukes Of Stratosphear/XTC, som faktiskt skrivit de flesta av mina favoritlåtar, bland annat Vanishing Girl och The Affiliated. Faktiskt blev XTCs ställning som några av världens skickligaste pop-trollkarlar befäst genom projektet med The Dukes Of Stratosphear.

Skivhyllan 1987 The Go-Betweens Tallulah

Vill bara kort presentera en platta som kanske är den i min samling som jag förknippar mest med årstiden höst. Det beror inte bara på de tio låtarna som alla på något sätt befinner sig i brytningstid mellan ljus-mörker, värme-kyla och gräs-jord, utan även på omslagets färgsättning som minner om naturens förberedelsearbete för vintervilan.


Australiensiska The Go-Betweens är ett av mina absoluta favoritband och många timmar har spenderats i deras sällskap,Tallulah var min inkörsport till deras rike. Den betraktas allmänt inte som någon av deras bästa utan ses väl mer som en platta släppt mellan deras två mästerverk Liberty belle and the black diamond express och 16 Lovers Lane. Det är möjligt att låtarna är starkare på dessa plattor men vid lyssning så river Tallulah upp djupare fåror i min själ och mitt hjärta.

The Go-Betweens - Hope then strife

När det är som bäst är det nära Velvet Undergrounds magi där varenda detalj bidrar till den melodiskt melankoliska helheten. Landsmännen The Triffids är en annan referens men där de alltför ofta gör utflykter i en gränslös öken så håller sig The Go-Betweens på den krokiga stigen alldeles intill den breda popfåran. Deras skörhet i kombination med oantastlig melodikänsla borde gjort dem större än de är, men jag är säker på att vi är en hel del som värderar deras sällskap mycket högt.

Top of the pops

Eftersom jag utnämnt juni till en inköpsfri månad går jag nu tillbaka i skivsamlingen för att leta rötterna till mitt musiklyssnande. Det är så lätt att glömma bort det som gav en kickar för tjugo år sen, i jakten på nya röster, band eller refränger. För varje The Nodzzz, Fergus and Geronimo eller Harlem man tror skapat den perfekta poppärlan så finns det en Julian Cope, Nick Drake eller ett Byrds. Artister och låtar som gett en kickar minst lika laddade som de man ständigt söker i det nya olyssnade. När jag, oftast av en slump, blir fångad av någon gammal favorit kan jag ibland förundras över varför jag inte gett den mer lyssningstid. Varför plockas den inte fram spontant ur skivhyllan utan att man påverkats av någon utomstående trigger.


Få låtar gör väl skäl för namnet som Top of the pops med The Rezillos. Den innehåller det gottaste ur påsen med Glam, Punk och Pubrock. Extremt spetsiga gitarrer, spretig sång, melodiös basgång och lättsmält refräng. The Rezillos representerar den sorts pop som gjorde att jag blev helt fångad av musik i de övre tonåren. Relativt lättillgängliga melodier som hade energi och rastlöshet men också en liten sårbarhet. Om ni är bekanta med The Undertones, Buzzcocks och Blondie så tänk Teenage kicks, Ever fallen in love och X offender. Triggern till att lägga plattan på skivspelaren kom förresten när jag letade efter fina Blondie videos på YouTube, vilket det finns gott om, men det får bli en annan post.

Länken är bruten.

Så stod vi där i halvdunklet framför scenen på Kägelbanan på Söder. Klockan hade passerat tio denna söndagskväll i februari 2006 och nästan två månaders förväntningar var på väg att antingen grusas eller infrias. Jag och mina två polare var nervösa alla tre.

Jody Stephens, Ken Stringfellow och Jon Auer intog sina positioner på scenen. Men Alex Chilton backade in och började fumla och joxa med sin gitarr, sin förstärkare och sina kläder. Minuterna gick och de andra tre smög igång med lite trevande pausmusik och publiken började fnissa generat. Jag började bli rädd att konserten skulle halta betänkligt, tack vare Mr. Chilton. Var han nu ett vrak som inte längre ens visste hur man skulle hänga på sig en elgitarr? Sedan när han verkade ha fått ihop allting, vände sig för första gången mot publiken. Han fyrade av sitt illmariga leende (som skulle finnas där resten av konserten) och en rysning gick nerför ryggen över att få se en levande legend. Denne rockveteran såg ut som en mycket mager universitetslektor i engelsk litteratur i sina bruna manchesterbyxor och en sladdrig beige polotröja. Jag upplevde inte honom alls en söndersupen man som åldrats i förtid.

Big Star öppnade rockigt med In The Street och fortsatte snabbt med Don't Lie To Me. Jag förvånades över hur tajt det var och hur nära soundet låg jämfört de 33-34 år gamla skivinspelningarna. Alex sjöng med en ganska oförändrad ung röst och han spelade de gamla Big Star-låtarnas ganska kluriga gitarrfigurer och solon relativt obehindrat. Jag hade alltid föreställt mig honom främst som en sångare och inte som den typen av gitarrist (hade mest tänkt på hans skeva gitarrspel med Tav Falcos Panther Burns). Alex stal all uppmärksamhet på scenen. De andra var bara bifigurer och det Big Star som fanns 2006 var inget riktigt band egentligen.

Det kändes ibland lite konstigt. Flera av låtarna från Big Stars två första plattor handlar om hur det var att vara ung och alienerad. För att vara en renodlad retrokille, har jag väldigt svårt för nostalgi. En 55-åring stod och sjöng Thirteen: Won't you let me walk you home from school.. eller Won't you tell your dad "Get off my back!", tell him what we said 'bout Paint It Black. Alex märkte antagligen själv hur konstigt det lät, eftersom han hade svårt att hålla sig för skratt när han sjöng den.

Kvällen största ögonblick var Big Black Car från tredje skivan Third/Sister Lovers. Den låten (liksom albumet) kändes helt tidlös. Jag inbillade mig att Alex sjöng den utan någon slags distans. Även min favoritlåt The Ballad Of El Goodo var makalöst mäktig.

Men varför var jag inte riktigt där uppe i sjunde himlen? Var det för att ett av rockhistoriens mest mytomspunna band nu avmystifierades framför mina ögon? Var det för att jag var en 34-årig tvåbarnsfar och inte en 24-årig student, vars hämmade känsloliv en gång fått utlopp genom musiken och vars värderingar och identitet byggts upp med hjälp av musiken? Var det för att jag inte riktigt kunde slappna av på grund av att det var sen söndagskväll och snart måndagmorgon med lämning av barn på dagis, pendling och arbete? Var det för att en liktorn klämde i skon? Big Star anno 2006 var ju bättre än vad jag nånsin kunde vänta mig. Det var emellertid härligt att uppleva att ett av de mest motgångsdrabbade banden fick ta upp tråden igen, göra en skiva, en turné och dessutom låta riktigt bra. Det var den första och sista gången man fick tillfälle att se Big Star.

I morse när jag fick budet om Alex Chiltons frånfälle, var det plötsligt bara skönt att jag såg honom livs levande, trots att magin och legenderna kring Big Star skringrades något.

- - - -

Till höger om mig på konserten stod min vän, som i cyberrymden kallar sig Z aka mrdantefontana. Läs hans gripande hyllning till sin stora hjälte och lyssna på mannens musik på bloggen PCL Link Dump:
Take him home and make him like it.

Läs mitt också inlägg på Spengo för två år sedan om Big Stars stora betydelse för mig och mina vänner och om bandets andra platta:
Skivhyllan: Big Star - Radio City (1974)

När alla annan musik blir överflödig

Ibland vid musiklyssnande kan jag få en tanke på att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen genrer än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tidsslösande och meningslös. Vilket är en härlig känsla, för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frusterande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger en samma känsla. Ögonblicket går dock över och snart är man igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.

The Faces spelar Borstal Boys live 1973

Senast idag hade jag denna känsla när jag lyssnade på The Faces Oh La La(1973), deras fjärde och sista album. Ett album som är okej utan att glänsa, vilket gäller hela deras produktion. Men sist på första sidan, jag pratar LP, ligger Borstal Boys. En låt som tidigare inte fäst sig nämnvärt i mitt medvetande men idag satt den mitt på hakan. När jag hörde den bestämde jag mig för att framöver är det endast ölmarinerad, lättfotad rock´n roll som skall nå mina trumhinnor allt annat är bara pajaskonster.

The Faces kan väl kallas en supergrupp, vars ursprung är The Small Faces. När Steve Marriott, frontman tillsammans med Ronnie Lane, lämnade The Small Faces 1969 togs Rod Stewart och Ron Wood in i bandet. Kursen lades också om till en mer rotbaserad musik med mer influenser från blues, rock 'n' roll och folk, tyvärr tycker jag nog att gruppen fungerar bättre i teorin än i praktiken. Jag kan sakna gruppkänslan en del, vilket var en oerhörd styrka med Small Faces, med det kanske beror på att en del av gruppmedlemmarna hade tankarna på annat håll. Rod var ju exempelvis redan igång med sin framgångsrika solokarriär och säga vad man vill om den, men få vita sångar kan stå upp mot hans sånginsatser några år innan och efter 1970. Rons soloutflykt i liveklippet som känns lite kantigt och osammanhängande med resten av låten kanske också är ett tecken på det.

Klippet kommer från sista Faceskonserten som Ronnie Lane gjorde, Edmonton Sundown 4 juni 1973. Han fortsatte sedan med underbara underskattade Ronnie Lane & Slim Chance som plöjde än mer i folkfåran. Ron Wood spelar som bekant i Rolling Stones och trummisen Kenny Jones ersatte Keith Moon i The Who efter Keiths död 1978.

Eftersom liveklippet inte riktigt återger låtens täta sväng, men det var för fräcka bilder för att undanhålla er, så ligger här nedanför också albumversionen av Borstal Boys, dagens låt 15 mars 2010.

Skivhyllan: Hater - s/t (1993)

Äntligen fick jag obegränsad tillgång till MTV när jag flyttade till studentkorridoren på Parentesen i Lund i slutet av augusti 1991. Jag satt för jämnan i den gräsliga TV-soffan intill korridorsköket och såg allt på kabelkanalen med stort M fram till fyratiden på nätterna.

Efter några veckor började en ny video spelas allt mer frekvent för varje dag som gick. Ett band med luggsliten sångare spelade en dyster rocklåt som brakade loss i ett mördarriff i en spöklik idrottshall på en amerikansk high school inför en alltmer extatisk tonårspublik, som under videons gång fick ett allt tydligare subkulturellt stuk, likaså de cheerleaders som efterhand blev mer sexuellt utmanande och visade sig både ha anarkistloggor på brösten och tatuerade armar (detta var då tatueringar fortfarande hade rebellisk laddning, innan alla hade gaddat sig). Jag talar naturligtvis om Smells Like Teen Spirit med Nirvana, ett band som jag tidigare bara hört flyktigt i kultprogrammet Bommen. Jag kunde inte ana att Nirvana skulle nå världsdominans inom ett halvår. Den här musiken hade inte varit kommersiellt gångbar tidigare.

Jag var både med om grungen och stod vid sidan av den. Jag tilltalades särskilt av modestilen som kom med friheten att klä ner sig. Jag bar ofta flanellskjortor i början av 90-talet, men även kraglösa murar- och farfarsskjortor, som utgjorde en blågul variant av grungemodet. Vi såg grungeploitation-filmen Singles på bio med stor behållning. Men musikaliskt sett - förutom Nirvana - lät i stort sett allt med genrebeteckningen kvasipretentiöst, stabbigt och tråkgrabbigt. Jag äger inte ens någon Nirvana-skiva, deras låtar hördes ändå överallt de här åren. Den enda grungerelaterade platta jag har är resultatet av ett anspråkslöst tillfälligt sidoprojekt till Soundgarden.

Basisten Ben Shepherd såg fram emot att turnéerna efter plattan Badmotorfinger äntligen skulle vara över. Han hade en semester att vänta. Under den ville Shepherd passa på att plocka upp tråden igen med sina gamla musikpolare, som han inte spelat med på nära tre år, sedan han blev medlem i Soundgarden. Han längtade verkligen efter att bara lira för skoj skull, utan att folk från något stort skivbolag lade sig i och krävde att det skulle göras videor, promotion, intervjuer och turnéer som förband åt något kasst men framgångsrikt rockband. Ordet grunge stod honom verkligen upp i halsen. Ben bildade gruppen Hater tillsammans med de gamla polarna och trummisen från Soundgarden, Matt Cameron.

Efter att ha repat i ett par dagar i Seattle, var det dags att lämna stan. En skåpbil, en pick-up Cheva och en gammal Volvo var fullpackade med instrument, förstärkare, mikrofoner, inspelningsutrustning, filtar, tio flak öl, stora påsar med högpotent marijana och snacks. De fem i bandet och två tekniker gav sig av inåt landet i delstaten Washington. Efter fem timmars bilfärd kom de till en liten stad uppe i de skogsbeklädda bergen. Staden var dominerad av stora sågverk och snickerifabriker. Mest känd var den lilla hålan för ett mystiskt mordfall på en high school-tjej ett par år tillbaka i tiden. Halvannan kilometer utanför staden hade Shepherd hyrt ett litet hus i skogen denna långweekend.


Hater - Mona Bone Jakon

Grabbarna var lyckliga och hade riggat upp all utrustning. Mörkret föll i de väldiga skogarna. Festen var snart i full gång då det knackade på dörren. Två snygga collegetjejer, Audrey och Donna, frågade om de fick komma in. De hade kommit hem över lovet och hade genast överväldigats av den leda, som i regel brukade slå över i självdestruktiv småstadsfrustration. Tjejerna hade snart fått upp vittringen på rockstjärnor och droger, sånt hade de ett sjätte sinne för. I ett träd vid huset hoade en uggla. På behörigt avstånd från huset strök demonen Bob omkring i skogen, rädd att komma närmare, eftersom han kände en övermäktig kraft.


Hater - Tot Finder

En knapp halvtimme lång skiva blev resultatet av denna tripp. Skivan känns som en anspråkslös hyllning till musiken som formade killarna i Hater, ett tvärsnitt genom deras skivsamlingar: The Stooges, Johnny Cash, cow punk, Black Sabbath, psykedelia, Cat Stevens, Black Flag och annan amerikansk punk. Över hela skivan vilar en skön klacksparksattityd. Det är partaj. Jag skulle inte bara kalla framförandet för avspänt, utan snarare påtänt och zonkat. Avslutningvis vill jag illustrera det hela med en bagatell som Blistered, som är så långt från band som Alice In Chains och Pearl Jam man kan komma.


Hater - Blistered

Skivhyllan: Kate & Anna McGarrigle (1975)

Ofta har jag haft svårt för folksångerskor, eftersom de alltför ofta sjunger som om de är någon slags älvor - ljust, mjukt, motståndslöst och med massor av vibrato. Så har jag upplevt dem i alla fall, så där präktigt dygdiga med långt välkammat rakt hår, svåra att relatera till. Systrarna Kate och Anna McGarrigle däremot sjunger naturligt med integritet och skärpa.

Jag kan lugnt säga att detta är en av de mest färdiga och fulländade debuter som gjorts på skiva. Kate & Anna McGarrigle är där uppe bland mina fem absoluta favoritalbum, där varje låt är distinkt och stark står bredvid de andra och känslostämningarna skiftar mellan det ystra och sorglösa till det högstämda och intimt melankoliska. På skivomslaget är systrarna porträtterade i svartvitt, men deras musik går i varma och djupa ibland höstaktiga färger. Det finns så otroligt mycket mänsklig värme inristad i spåren på min vinylskiva.

Deras mest kända låt är Heart Like A Wheel, som lillasyster Anna skrev [lyssna]. Låten blev titelspåret på Linda Ronstadts storsäljande genombrottsalbum från 1974, redan innan systrarna McGarrigle börjat spela in sitt debut, och även sådana som Billy Bragg och The Corrs har spelat in den senare.

Men många svenskar hajar snarare till om de hör Complainte Pour Ste. Catherine, för under andra halvan av 70-talet spelades Marie Bergmans tolkning Ingen kommer undan politiken för jämnan. Det är faktiskt den enda progglåt jag minns från min barndom.

Förresten är barnprogrammet Boktipsets nynnade signatur baserad på The Swimming Song [lyssna], skriven av Kates dåvarande make Loudon Wainwright III. Boktipset började sändas 1976.


Complainte Pour Ste. Catherine i ett fantastiskt TV-framträdande från 1981. Anna sitter vid flygeln. När Kates handklaver blandas med munspel och fiol, svänger det så att det svartnar för mina ögon.

Complainte Pour Ste. Catherine är cajunmusik i systrarnas McGarrigles tappning [lyssna på albumversionen med sin baktakt]. Bara syskon som har hållit på sen tidig ålder kan sjunga så tajta stämmor som Kate och Anna gör här. Systrarna var uppväxta i ett tvåspråkigt hem i bergsbyn St. Saveur-des-Mont i franskdominerade Quebec, ca sju mil nordväst om Montreal. Mamma Gabrielle var fransk-kanadensisk och pappa Frank var av irländskt ursprung. De musikaliska föräldrarna uppmuntrade barnen att lära sig spela musikinstrument och sjunga [läs mer i en intervju med Rufus Wainwright i Vanity Fair om familjen McGarrigle/Wainwright]. Den musikaliska grunden på debutalbumet är mötet mellan nordamerikansk folkmusik och rötterna från Västeuropa och då Irland i synnerhet.

Men Kate och Anna sätter inte folkmusiken på en piedestal eller behandlar den som museiföremål. Det sätt de spelar och sjunger på känns vardagligt jordnära utan krusiduller. Därför känns de också genuint folky och dessutom har nått en långt större publik än folkmusikentusiasterna. Dessutom blandar de lätt och ledigt upp folkinfluenserna med pop, singer/songwriter, blues, gospel, bluegrass och kyrkliga hymner - all möjlig musik de själva vuxit upp till.


Kate & Anna McGarrigle - My Town

Skivhyllan: Masqueraders - Everybody Wanna Live On (1975)

Jag har tidigare skrivit om hur kunskap/intresse för en viss artist kan föra en vidare till andra underbara upptäckter inom liknande musik. Jag vill även poängtera vikten av att våga chansa och att vara nyfiken, något som broder Svensson snappat upp med sin kärlek till tio kronorsbackarna. Det är nästan roligare att göra ett fynd på ren chansning även om det ligger vissa välgrundade gissningar i botten, än om ett rent detektivarbete lett fram till kapet. Jag har tidigare ofta gjort misstaget att döma ut en artist produktion efter sin storhetstid som usel. Det största exemplet är kanske Beach Boys, där jag länge missat höjdarskivor som Sunflower, Live in London och Wild Honey. Samma sak med Charlie Rich på 70-talet, jag utgick från att han övergivit stilen på Mohair Sam eller Breakup och blivit smörig. Därför missade jag länge en så bra skiva som Behind Closed Doors och låtar som Peace On You och You Never Really Wanted Me. Det i sig är en dödssynd.

Numera har jag ändrat inställning och har på så sätt gjort en del riktigt bra upptäckter. Det senaste och kanske ett av de bästa exemplen är Everybody Wanna Live On med Masqueraders på Accord i Köpenhamn i somras. Jag och min polare Zebbe Fonzeus var på utflykt i Byen och förutom pölse- och real ale intag blev det även ett skivaffärsbesök. Jag kände till gruppen som ett 60-talssoul fenomen som haft ett par hyggliga singlar, inte mer. Inga knock-outs, relativt obskyrt. Men omslaget var tilltalande och den var producerad av Isaac Hayes, vilket var lovande. Dessutom låg den på ABC som även gav ut trevliga plattor med The Four Tops på 70-talet (främst Main Street People).

Väl hemma i Stockholm satte jag nålen på plattan och trodde inte mina öron! Ett sanslöst uppåt-groove strömmade ut ur högtalarna och det var omöjligt att stå still! En tung, energisk och väldig dansant låt om att alla vill klamra sig fast vid livsgnistan och vem är jag att säga emot? Produktionen skiljer sig väsentligt mot deras 60-talssinglar genom att vara totalt sammansatt och robust, mer i stil med Sly Stones Dance To The Music eller M’Lady. Detta var också gruppens första album, vilket är anmärkningsvärt då deras karriär liksom nämnda The Four Tops spänner över flera decennier. Det enda negativa jag kan säga om låten är att den är väldigt lång, nästan 9 minuter. 5 hade räckt, då hade den varit definitiv. Men kanske är singelversionen komprimerad, eller så kan ni göra en förkortning på Sound Forge på datorn som jag tänker göra. Fast det kommer kanske längre fram.

Huvudsaken är att denna platta inte bör vara särskilt svår eller dyr att hitta. Det är främst titellåten jag hyllar, även om resten av plattan säkert är OK. Dig it up!


The Masqueraders- Everybody Wanna Live On

Skivhyllan: Carole King - Rhymes And Reasons (1972)

Det ironiska 90-talet nådde sin kulmen runt årsskiftet 1994/95. Killinggänget slog igenom stort med sin TV-sända liveshow på Berns som tätt följdes av Nile City 105,6. Åtminstone bland oss studenter var indiepopen musiken som gällde då och genrens låttexter var i regel diffusa, om man överhuvudtaget kunde höra vad sångaren sjöng [läs min uppgörelse med indie]. Man var garderad vad det gällde såväl känslor som åsikter. Mot denna bakgrund var det därför anmärkningsvärt att se indiepopbandet Able från Uppsala vid den här tiden rakryggat spela en cover i jazzvalstakt på You've Got A Friend, en låt som inte alls gick i linje med tidsandan. Jag kände direkt att jag bli vän med bandet. Under den resterande halvan av 90-talet lyssnade jag mycket på Carole King.


Jag tror att jag har samma förhållande till henne som många andra. Framför allt när jag fortfarande var ungkarl, i stunder när det var tungt att leva ensam, gjorde hon mig sällskap. Det fina med Carole var att hon sjöng i något som påminde om en vanlig samtalston. Hon hade ingen stor röst och hon avstod från att använda den på ett tekniskt skickligt eller känslosvallande sätt. Däremot hade hon på sitt okonstlade vis en förmåga att nå fram och nästan få en att tro att det handlade om ömsesidig kommunikation, till skillnad från de flesta stora sångerskor (eller sångare för den delen). Och hennes musik var det lilla och ombonade rummet som vi satt och pratade i.

Hennes sätt att fritt röra sig mellan och obehindrat blanda soul, pop, jazz och countryrock har tilltalat väldigt många, men Caroles blandning gjorde samtidigt henne omisskännlig och speciell.


Carole King - Goodbye Don't Mean I'm Gone

Tvingas jag välja ett album av Carole, faller mitt val på Rhymes And Reasons. Jag tycker det är hennes mest sammanhållna och jämnstarka album. Det kom som den andra skivan efter det stora genombrottet med Tapestry. Kanske är Rhymes And Reasons det mest typiska Carole King-albumet. Hennes piano står i centrum och arrangemangen är i övrigt lite mer återhållsamma och subtila. Övergångarna mellan låtarna är mjuka. På ett sätt är det också hennes mest personliga skiva. Denna gången kommer Carole för att prata av sig, för hon är deppigare än vanligt. Som vän har jag självklart tid att lyssna.


Carole King - Feeling Sad Tonight

Skivhyllan 1972 Bernt Staf - Vingslag

Den svenska visskatten har ännu inte lyckat hålla kvar mig i sitt grepp speciellt länge. Fred Åkerström är väl den som varit närmast att golva mig, framförallt med platta Dagsedlar åt kapitalismen, ännu en skiva som jag måste tacka Malmö stadsbibliotek för att jag upptäckte. Cornelis har väl sina stunder men få är de gånger jag riktigt längtat efter att få höra något av honom. Det kan väl därför verka märkligt att jag fick för mig att Bernt Staf skulle vara något för mig. Ett införskaffande av hans två första LPs När dimman lättar(1970) och Vingslag(1972)blev det i alla fall i slutet av sommaren.

Några helt igenom bra plattor är det inte, men topparna är skyhöga och tillräckligt många för att motivera en plats i skivhyllan. Som sämst är det när det blir för progressivt och politiskt. Allra bäst är det när den nedtonade naturlyriken eller stadsskildringen har en politisk botten och en uppfräschande syrlighet.

En udda fågel är låten Anita Transisto. Den smittande visslingen med en på gränsen till tramsig text gör den svår att få ur huvudet. Men till skillnad från Familjelycka från debuten, som nog är hans mest kända låt, och en lika potentiell ljudmask, så har den faktiskt sitt berättigande ännu idag. Och om den inte spelats på klubb sunkigt så tycker jag att den absolut har en plats i de sammanhangen.

Jag har valt att ljudillustrera posten med låten Färg, ton och ord vars höststämning gjort den till den mest spelade låten i mitt hem de senaste veckorna. Ett ypperligt exempel på att politiska texter inte tvunget måste vara enkelt agiterande utan blir så mycket starkare om man överraskas av dess närvaro. Texten får väl tyvärr också sägas vara lika aktuell idag som för 36 år sen. Melodin ringlar fram och är oerhört vacker på sina ställen, den tyngs tyvärr ner av lite 70-tals rock här och var men det kan till och med jag ha överinseende med i detta fall.

Nu när hösten fasas ut och kylan börjar fånga oss i sitt grepp kommer jag att fortsätta lyssna på Bernt och framförallt Vingslag. Pickupen kommer då att släppas på B sidans spår två En vintervisa, "Knirre knarr, knirre knarr,snökristaller och julgransbarr". Vingslag är en platta för de mindre ljusa årstiderna.

Skivhyllan: Love - Four Sail (1969)

I mitten av 90-talet stod jag på en skivbörs i Uppsala och höll i vinylutgåvan av Four Sail med Love för bara 70 spänn. Bredvid mig stod Jonas, en riktig expert på sextiotalsmusik. Jag frågade min vän och mentor hur den här plattan var.

Sextiotals-Jonas: Den är så jävla kass! August är den enda låten jag står ut med. Jag kan inte förstå att plattan är utgiven under namnet Love?

Han syftade på den helt nya sättningen av gruppen förutom själve Arthur Lee. De andra, som tillsammans med honom skapat mästerverket Forever Changes, var borta på Four Sail. Jonas stod inte ut med den nye gitarristens jazzfärgade solon som var över hela plattan. Stum av Jonas häftiga utfall, lät jag skivan glida tillbaka ned i backen. Jag hittade The Electric Prunes debutalbum ett par sekunder senare istället.

Sju år senare vågade jag, dock först efter kval och tvekan, köpa den nya remastrade CD-utgåvan. Till min förvåning älskade jag Four Sail redan vid första lyssningen. Jag spelade den faktiskt i sin helhet flera gånger i sträck, vilket aldrig händer annars. Det var mitt i den snöslaskiga storstadsvintern. Jag hade helt nyligen blivit uppsagd från jobbet. Det kändes som en katastrof, eftersom min sambo samtidigt var gravid i femte månaden med vårt första barn. Jag var minst sagt nedstämd. Plattan gav mig en stunds befrielse från de dystra tankarna.

Four Sail spelades raskt in i en primitiv och provisorisk studio. Ljudkvaliteten är rent ut sagt dålig, allt är på väg att spricka upp och rasa samman. Det är mil från Forever Changes raffinerade arrangemang och sprödhet. Det är tyngre och skitigare här.

Boomp3.com

Varför får jag, när jag hör Singing Cowboy, en bild i huvudet av en saligt leende påtänd hippie som dansar barfota över en bädd av glödande kol, iförd mockajacka med fransar längs ärmarna?

Four Sail är en fullödig helhet av tio låtar, mästerligt skrivna och sjungna av Arthur Lee, som gjuter mycket känsla i dem. Den nya sättningen av Love är entusiastiskt spelglad. Den nye gitarristen Jay Donnellan tar mycket plats i låtarna och det har jag inte något emot, eftersom han är uppfinningsrik och energisk.

Boomp3.com

I mitt tycke är avslutande Always See Your Face en av Loves tre främsta låtar. Denna gripande låt med sin slitna elegans hade jag hört några år innan jag köpte CDn. Always See Your Face dök upp i slutet av den amerikanska filmatiseringen av High Fidelity. Låten slog undan benen på mig, trots att jag redan satt djupt nedsjunken i biofåtöljen.

Skivhyllan 1969 The Kinks - Arthur or the decline and fall of the british empire

Some mother´s son

Nej den är varken obskyr eller ohyllad men jag vill så gärna skriva om mitt första möte med min engelska favoritgrupp. Upprinnelsen är ett gammalt kassettband i kassettdäcket som jag plockade upp ur källaren i våras. På kassetten sitter en liten egenhändigt gjord etikett med tillräcklig information, Pop program. Lite letande i minnet och på nätet ger att den korrekta titeln troligen är Sommarbommen pop med Magnus Haglund från 1987.

Ett program som visar sig vara en större källa till mitt musiklyssnande än jag tidigare anat. I skivhyllan har jag nämligen plattor av varenda artist som spelas i programmet, för att nämna några The Feelies, The Go-Betweens, Soup Dragons, Tom Verlaine och The Chills. Some mother´s son som spelades fick mig att inhandla The Kinks sjunde LP på en skivrunda i Göteborg tillsammans med Magnus S två år senare.

En vistelse som också innebar mitt första, av många, felköp. Märk väl att detta var innan Allmusic och Wikipedia. För en 16-åring är det inte lätt att höra skillnad på The Rutles och The Rattles, så det blev alltså de sistnämda tyskarna som hamnade i Skivhuggetkassen.

Nedan är en kort snutt från programmet, passande nog avannonsen av Some mother´s son. Jag får säkert tillfälle att återkomma till programmet som innehöll en del intressanta teorier om varför pop är så fascinerande.



Arthur är ett sorts löst hållet temaalbum om en man som under andra världskriget lämnar England för Australien. Och på så sätt förebådar det Ray Davies kommande 70-tals skivsläpp. Skillnaden är att Arthur håller hela vägen ut både textmässigt och musikaliskt. Musiken står med ena foten kvar i hans eftertänksamma 60-tals pop som i Drivin, medan den andra tar klivet in i den något kraftfullare 70-tals popen exempelvis Victoria. Men plattan är välkomponerad och känns absolut inte splittrad utan snarare som ett lagom kliv framåt för bandet.

Rays texter kan man analysera sönder om man vill, men jag vill egentligen bara att ni lyssnar noga på Some mother´s son. En text som under 39 år tyvärr alltid varit lika aktuell, i kombination med den skira rösten och melodin ökar bara svärtan. Och det är väl så en politisk låt skall fungera, både text och musik skall vara bra nog för att kunna stå på egna ben, men tillsammans blir det mer än dubbelt så starkt, 1+1 blir 3. För er som inte orkar lyssna ordentligt följer här ett textutdrag.

Two soldiers fighting in a trench

One soldier glances up to see the sun

And dreams of games he played when he was young

And then his friend calls out his name

It stops his dream and as he turns his head

A second later he is dead

Efter detta känns det nästan löjligt att försöka formulera något fint själv, så jag vill bara avsluta med att ni bör ge även denna platta några lyssningar. Enligt min mening borde Arthur i de välförtjänta hyllningarna av The Kinks verk få lite mer tid i strålkastarljuset.

Skivhyllan: Glen Campbell- Reunion-the songs of Jimmy Webb (1974)

Att vara passionerat intresserad av musik kan på sätt och vis innebära en hel del detektivarbete. Om du har hört en artist vars musik skänker dig djup själslig njutning eller sätter dig i extas gör du ofta vad du kan för att få höra mer. I mitt fall kan man säga att detta började med upptäckten av Jimmy Webb i mitten av 1990-talet. Jag satt och kollade på en dokumentär om R.E.M. som repeterade inför Monsterturnén, och de började spela ett parti av Galveston bara med bas och sång, men redan hörde jag oj,oj, vad är det här?

Jag hade aldrig hört talas om Jimmy Webb men hittade skivan Ten easy pieces på Malmö stadsbibliotek. Skivan innehåller pianoversioner av hans största hits och var musikmässigt ganska svårsmält då det stundtals lät nästan loungeaktigt om framförandena. Jag visste inte då att låtarna från början var inspelade av andra artister på 60- och 70-talet. Det kom flera år senare i samband med en typisk lista i Mojo över bästa singlar någonsin. Där var Wichita lineman med med Glen Campbell. Han föreföll vara någon typ av underhållningsartist men, då detta var runt 2000 laddade jag ned Galveston och Wichita lineman och blev fullständigt knockad. Ni vet känslan av att hitta hem, som att hitta något man först då inser att man väntat på länge. Melodierna var otroligt vackra och catchy, och han sjöng som en ängel. Väldigt smooth, och nådde höga toner utan någon som helst ansträngning, lät det som i alla fall.

Ett par år senare köpte jag en av mina mest spelade skivor någonsin på Folk och rock i Lund, Reunion-the songs of Jimmy Webb med Glen Campbell från 1974. Första låten Roll me easy lät lovande, men var ingen direkt hit. Ni vet, ibland kan man höra att det kommer bli riktigt bra längre fram, men vad som är bra slår en inte direkt. När allting senare föll på plats kunde jag inte förstå att en enda skiva kunde innehålla så många underbara låtar. Varenda en verkade som en fulländad klassiker som måste ha tagit lång tid att skriva och arrangera. Bara en av dessa låtar lät som maxgränsen för vad en artist kan prestera under en hel karriär. Och skivan var full av dem. Låtar som Just this one time, Ocean in his eyes, It’s a sin och The moon’s a harsh mistress är bara underbara poplåtar i en helt egen stil. För mig är Reunion jämställd med Pet sounds, och är tillsammans med den och Astral weeks mina tre mest spelade skivor.

boomp3.com

Det är inga enkla, raka poplåtar utan Webb har komplexa ackordföljder och låtuppbyggnad, men det låter aldrig utstuderat och tråkigt. Istället förhöjs låtarnas kvalitéer med alla brutna takter och tonartskiften. Några bra jämförelser är The Warmth of the sun med Beach Boys som nästan kan klassas som en jazzlåt rent ackordmässigt. Väldigt sofistikerat och komplext, med det låter mycket enkelt och behagligt. De fantastiska låtarna på Love’s Forever changes som jag antar några här äger har samma udda arrangemang med brutna takter, och tonartskiften som bara sporrar låtarna mot sitt utstakade klimax. Ett bra exempel är You set the scene sist på plattan.

Låtarna på Reunion hade delvis tidigare spelats in av andra artister och även av Webb själv, men det är i princip alltid Campbell som ger dem den defintiva utformingen. Han kom att bli den främste tolkaren av Webbs fantastiska låtsnickeri. På Reunion finns 10 bevis som glänser lika självklart tidlöst som när plattan släpptes för 34 år sedan. Låna den ett öra. Och undvik Ten easy pieces.

boomp3.com

Krypen kryper fram och tillbaka

Med anledning av Magnus lätt nostalgiframkallande Creeps-genomgång i skivhyllan gav jag mig ut på YouTube och hittade både tidigt material med dem och faktiskt något från en spelning förra året. Varför ingen informerat mig om Purple Weekend Festival, där tydligen bland andra The Times också uppträdde, kan man ju fråga sig men det var säkert av välvilja eftersom jag ändå knappast hade lyckats ta mig dit.

Skivhyllan: Bonnie Koloc – You’re Gonna Love Yourself In The Morning (1974)

Det kom ett sms från Magnus för ganska länge sedan. Han saknade mig på Spengo och undrade om jag inte kunde skriva om en platta från 1974. Med tanke på att kommentarerna inte haglar vare sig här eller på Herr Alarik är den typen av positiv feedback ett halmstrå att klamra vid så här kommer det en fyrkanalig hälsning från året som också gav oss stora plattor som David Bowies Diamond Dogs och Van Morrisons Veedon Fleece för att bara nämna två kända exempel eller Willows Branching Out för att ta en mindre uppmärksammad skiva. Bonnie Koloc. Jag visste verkligen inte ett skit om henne när jag plockade upp skivan You’re Gonna Love Yourself In The Morning ur en tiokronorsback men den såg ganska bra ut och ett namn som Reggie Young på gitarr kändes som en uppmuntran till köp medan covers på låtar av Jackson Browne och Jim Croce pekade i samma riktning. Den där slutmålet heter ganska bra men inte helt fantastiskt. Jag gillar det. Mer och mer för varje år som går. Något att vila i. Som en stund på en parkbänk alla andra går förbi eller en promenad utan mål men just därför med mening.



Skivan börjar fint med den lite smygande titellåten där Bonnies röst glider över ett sparsamt plockande komp som hela tiden håller emot viljan att stegra sig precis lagom mycket. En refräng som "You’re gonna love yourself in the morning/ cause I’m gonna love you all night long/ you’re gonna love yourself in the morning/ and every morning from now on" kanske inte är nobelprismaterial men det krävs ju inte av kärleksförklaring om de levereras med rätt känsla. Direkt efter kommer en fin cover på Jackson Brownes Colors of the sun, från hans i mina öron bästa platta For Everyman, och jag tyckte mig höra en bakgrund i något mer politiskt i fraseringarna som kanske kan förklaras med att hon var en av de ledande i Chicagos folkmusikscen tillsammans med kändare namn som framför allt John Prine. Någon större succé hade hon aldrig men Roll me on the Water, med dess lätta gospelkänsla, från den här plattan ska enligt Wikipedia ha varit en mindre hit. Den var också en av fyra på skivan som hon skrivit själv. Klart bättre än Childrens Blues men mina favoriter bland de egna är de lugnare 25th of December och The Lion Tamer där jag åtminstone i den förstnämnda kanske även utan internetefterforskning hade kunnat tycka mig höra influenser från mer framgångsrike kollegan Prine.

Låten Guilty of Rock n’ Roll har lite Don McLean-vibbar och det är klart att det var många singer-songwriters som var sugna på en monsterhit som hans American Pie vid den här tiden. Det där lössläppta svänget, na-na-na-andet och textraderna "If music was against the law/I would have been born in jail" hjälpte dock inte Bonnie så långt utan det verkar som att intresset för henne peakade här i mittpunkten av den tidiga karriären, hon hade redan gjort tre plattor sen 1971 och skulle göra tre till fram till 1978. Sen blev det en lång tystnad. Det skulle dröja sexton år innan hon kom tillbaka med en skiva 1994 och sen dess verkar hon ha hållit igång och det har blivit ytterligare fyra skivsläpp.

Det finns som sagt mängder av artister i den här genren, där hela den amerikanska musiktraditionen försiktigt, försiktigt tassar förbi singer-songwriter-centrumet medan stråkarna läggs mot violinernas strängar, som helt förståeligt blev större än Bonnie Koloc och jag har inte hört något mer av henne men om jag ser någon annan av hennes tidiga Ovation-plattor för en tia eller två kommer jag garanterat inte att tveka. Jag har på känn att det kan finnas något bortglömt mästerverk till låt där. Inte minst på den där debuten från 1971.

Skivhyllan: The Creeps - Now Dig This (1988)

När jag var 18-19 år var The Creeps en av mina absoluta favoritgrupper. Det är kanske svårt att tro det idag, men för mig och många andra var de ett viktigt band.

Sommaren 1989 var Roxette hur stora som helst utomlands, men framför allt här hemma i Sverige, med fyra enorma hits det senaste året - Dressed For Success, Listen To Your Heart, The Look och Dangerous - alla från det rekordsäljande albumet Look Sharp!. Eftersom deras stora sommarturné genom riket också passerade sydöstra Skåne, följde jag med mina polare för att se dem i parken vid Christinehofs slott. Uppvärmare var The Creeps, vilket var världens chans för Älmhultskillarna att ta steget från att vara ett kultband, dömda att harva runt på småklubbarna, till att omfamnas av den stora poppubliken. Anförda av den otvivelaktige centralfiguren Robert Jelinek, använde det hyperaktiva bandet all charm och alla tricks de hade för att piska upp stämningen bland den loja publiken. Till stor del bestod den av familjer som hade picknick med kycklingsallad, rosenbröd och lantvin på filtar i gräset, i väntan på att Per och Marie skulle komma ut på scenen och underhålla. Jag rodnade av skam över att befinna mig i denna omgivning med så oändligt låg rock 'n' roll-faktor. Men jag blev helsåld på The Creeps, som nästan bara körde låtar från den senaste plattan Now Dig This. Jag har inget som helst minne av Roxette senare den kvällen.

Nästa dag körde jag i min gamla vita Peugeot 504 till Tomelilla för att se om radiohandlaren på Bangatan hade något med The Creeps. Ute på vischan var man hänvisad till radiohandlarnas till synes godtyckliga och begränsade utbud av skivor. Bara ibland åkte vi till Malmö eller Lund på den andra sidan av den skånska kontinenten för att jaga vax. Men se, jag hade tur och fann singeln med den intensiva balladen You'll Love Me More Everyday på en gång.

Vid nästa Malmöbesök införskaffades förstås Now Dig This. Precis som på omslaget stod Hans Ingemanssons hammondorgel i centrum på låtarna, i hård konkurrens med Robert Jelineks kaxiga röst, som verkligen hade en förmåga att nå ändå fram till lyssnaren. Inspirationen var hämtad från soulen och den tidigaste funken från mitten av 60-talet, vilket fick dem att låta som The Spencer Davis Group, The Young Rascals och Georgie Fame & The Blue Flames - hammondorgeldrivna beatgrupper med själfulla sångare. Några spår tog ner tempot och var bar en jazzigare prägel. För att vara en svensk platta från 1988, hade den en väldigt skarp och påträngande produktion, vilket gör att plattan nästan låter ännu bättre idag. Samtidigt som The Creeps absolut var här och nu för en yngling som mig, verkade varje låt på Now Dig This redan ha levt ett liv på 60-talet.

boomp3.com

Ett halvår efter konserten vid Christinehofs slott kom uppföljaren och det stora genombrottet med albumet Blue Tomato och hittarna Ooh I Like It och Smash!. Eftersom The Creeps var en relativt ny favoritgrupp diggade jag även den skivan i några månader. Men jag kände någonstans att det var mer effektfulla fyrverkerier och mindre bra låtar på den skivan. Även om jag inte ville inse det, sa något mig att det här bandet, mitt bland all framgång, redan var på väg ner. Jag såg The Creeps live några gånger till, men jag fick inte samma kick som de gav mig första gången. Blue Tomato har jag inte lagt på skivtallriken sedan 1991.

Vi återvänder istället till Now Dig This och en av de lugnaste och vackraste stunderna på skivan i Another Song.

boomp3.com