måndag 15 mars 2010

När alla annan musik blir överflödig

Ibland vid musiklyssnande kan jag få en tanke på att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen genrer än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tidsslösande och meningslös. Vilket är en härlig känsla, för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frusterande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger en samma känsla. Ögonblicket går dock över och snart är man igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.


The Faces spelar Borstal Boys live 1973

Senast idag hade jag denna känsla när jag lyssnade på The Faces Oh La La(1973), deras fjärde och sista album. Ett album som är okej utan att glänsa, vilket gäller hela deras produktion. Men sist på första sidan, jag pratar LP, ligger Borstal Boys. En låt som tidigare inte fäst sig nämnvärt i mitt medvetande men idag satt den mitt på hakan. När jag hörde den bestämde jag mig för att framöver är det endast ölmarinerad, lättfotad rock´n roll som skall nå mina trumhinnor allt annat är bara pajaskonster.

The Faces kan väl kallas en supergrupp, vars ursprung är The Small Faces. När Steve Marriott, frontman tillsammans med Ronnie Lane, lämnade The Small Faces 1969 togs Rod Stewart och Ron Wood in i bandet. Kursen lades också om till en mer rotbaserad musik med mer influenser från blues, rock 'n' roll och folk, tyvärr tycker jag nog att gruppen fungerar bättre i teorin än i praktiken. Jag kan sakna gruppkänslan en del, vilket var en oerhörd styrka med Small Faces, med det kanske beror på att en del av gruppmedlemmarna hade tankarna på annat håll. Rod var ju exempelvis redan igång med sin framgångsrika solokarriär och säga vad man vill om den, men få vita sångar kan stå upp mot hans sånginsatser några år innan och efter 1970. Rons soloutflykt i liveklippet som känns lite kantigt och osammanhängande med resten av låten kanske också är ett tecken på det.

Klippet kommer från sista Faceskonserten som Ronnie Lane gjorde, Edmonton Sundown 4 juni 1973. Han fortsatte sedan med underbara underskattade Ronnie Lane & Slim Chance som plöjde än mer i folkfåran. Ron Wood spelar som bekant i Rolling Stones och trummisen Kenny Jones ersatte Keith Moon i The Who efter Keiths död 1978.

Eftersom liveklippet inte riktigt återger låtens täta sväng, men det var för fräcka bilder för att undanhålla er, så ligger här nedanför också albumversionen av Borstal Boys, dagens låt 15 mars 2010.


2 kommentarer:

Kristofer sa...

Har precis läst Ron Woods självbiografi så det känns extra kul att läsa om Faces nu!

Jag har lyssnat mycket på pappas LP The Faces Oh La La(1973). Det jag gillar på den plattan är att de flesta låtarna är kortare än på deras tidigare album.

Kul läsning!

spengochrille sa...

Tack så mycket.
Ja Oh La La är nog den mest lättlyssnade av deras plattor men jag tycker att en del låtar är lite väl svaga. Ett coolt band likaväl med 5 medlemmar som alla gjort stora avtryck i musikhistorien.