Skivhyllan: The High Llamas - Gideon Gaye (1995)
Du kanske är en av dessa moderna stressade människor som behöver hjälp att slappna av för att inte bryta ihop så småningom. Men du känner dig inte bekväm med exempelvis ayurveda, transcendental meditation, aromaterapi, självhypnos, magiska stenar och skivor med valläten. Pröva då istället The High Llamas fina platta Gideon Gaye!
Hjärnan bakom detta engelska band (som fortfarande gör skivor och ger konserter) är irländaren, multiinstrumentalisten och sångaren Sean O'Hagan. Utgångspunkten för The High Llamas var vid starten att göra solig melodisk popmusik som en motvikt till all trist och deppig grungemusik som dominerade det tidiga 90-talet.
boomp3.com
På gruppens andra platta Gideon Gaye kom en mängd av klaviaturer och stråkar in i ljudbilden. Trots de fylliga arrangemangen var albumet faktiskt en lågbudgetproduktion. Kvintetten spelade in alla instrument själva. Plattan är ungefär till hälften instrumental. Musiken lunkar på och fastnar ofta i ett slags melodiskt eller harmoniskt groove. Jämförelserna med Brian Wilson och hans musik med The Beach Boys från pärlbandet av plattor från senare halvan av 60-talet är helt ofrånkomliga med Gideon Gayes återklanger av melodier, harmonier, stämsång och instrumentala arrangemang. Men man kan också spåra annan filmisk musik på albumet, till exempel de typiska stilgrepp som den engelske soundtrack-kompositören John Barry använde sig av (mannen bakom bl a ledmotivet till James Bond-filmerna och Snobbar som jobbar).
Just 1995 var en musikalisk brytningstid när jag började röra mig bort från allt vad indiepop och alternative rock hette för att i stället bli retrospektivt nyfiken på all möjlig sextiotalsmusik, singer/songwriters och countryrock. Trots att jag för tretton år sedan lyssnade allra mest på Teenage Fanclubs mästerliga Grand Prix och The Jayhawks ljuvliga Tomorrow The Green Grass bland de färska plattorna, är Gideon Gaye den enda skivan från det året som jag fortfarande tar fram med jämna mellanrum. Annars står nittiotalsskivorna i regel inte så högt i kurs hemma hos mig nuförtiden.
boomp3.com
Jag såg The High Llamas live en gång som förband till Pavement på KB i Malmö. Det var som att tjuvkika in i studion. Sean O'Hagan lufsade runt på scenen i en stor kofta bland arsenalen av instrument. Det fanns ingen nerv, laddning eller ens ett möte med publiken. Det fanns bara musik. Jag var nog den ende som var entusiastisk.
6 kommentarer:
Det är egentligen så att "Gideon Gaye" kom ut redan 1994 i hemlandet England. Men jag har den identiska amerikanska utgåvan som släpptes drygt ett år senare. Och skivan förknippar jag mycket med just 1995.
The High Llamas är mycket riktigt väldigt bra. Hörs inte så mycket om dem i (svensk) musikpress längre. De släppte ju faktiskt ett album förra året - Can Cladders, som var alldeles utmärkt.
Trevligt att de fortfarande är i form. Jag köpte 1998 års "Cold And Bouncy" som var en besvikelse efter "Hawaii", som var en veritabel gottepåse. Sedan har jag inte hört något av The High Llamas efter det.
Har en del läsning att ta igen på din blogg Sunshine Department hoppas jag.
Jo, jag hade ju förnumstigt tänkt påpeka att skivan kom ut just 1994 och inte året efter. Jag är dessutom extra nöjd eftersom jag köpte vad som visade sig vara "originalet" (på ett litet bolag som jag glömt namnet på) och därmed slapp jag den där V2-återutgåvan. Inte för att det gör MINSTA skillnad, men effekten liknar det som den entusiastiske vinylsamlaren känner när han/hon hittat ett original, en förstautgåva, dvs som inte är andrapress eller senare utgåva. Jag tycker mest att det är lustigt att man ibland kan tala om original även när det gäller cd! Men ytterst nördigt är det ju förstås.
Det har varit lite dåligt med uppdateringar på Sunshine Dept. eftersom en skribent är onåbar och en saknar internet för tillfället. En glad nyhet är dock att vi har en ny skribent på ingång. För bra för att vara sant, då han började lyssna på soft pop när Pet Sound släpptes. Det skullde dröja typ tjugo år innan vi andra tre på Sunshine Dept. ens föddes...
Skicka en kommentar