lördag 16 maj 2009

Kate punkar loss med el doctore

En ovanligt lugn gammal hjälte utgjuter sig någorlunda ödmjukt över Kate Bush på ännu en trist youtube länk:


John Lydon Talks About Kate Bush - BBC Queens of Pop

Själv har jag egentligen inga åsikter om Kate, det lilla jag hört har kvickt sorterats bort som ointressant. Kan jag haft så fel? Nu, när tonårsförebilden över alla erkänner sitt gillande. Är det åter dags att kräla i stoftet? Tonårshjältar har ju aldrig fel. Behöver mina öron åter plågas av en pianoklinkande katt med hysterisk röst? Ja, antagligen är det dags att krypa till korset och i alla fall ge henne en chans. Om inte annat så för att konstatera att herr Lydon för första gången haft fel (okej, han har haft fel många gånger men aldrig i någon musikrekommenderation till min lilla värld) och i ett desperat försök att inte behöva konstatera detta. Så, var ska man börja med Kate? Vad är bäst?

El Doctores vandring i vinylträsket fortsätter, de nylackade skorna tycks aldrig förmå att ta sig upp, de bara stampar och sjunker ner i den tjockflytande möllan å emellanåt flyter en suspekt vinylbit upp. Hans två senaste träskfynd illustrerar kanske inte bara hans sökande utan också hans fåfänga vidklängande vid svunna tider. Stampar man i ett träsk - hur komma vidare? Det som flöt upp till ytan var i alla fall Åke Sandins första singel "En kväll i november" (återfinns lättare på cd:n). Det riktigare fyndet här var nog snarare pappersomslagets baksida. Tänk! att det fanns en värld som gick i ändlös väntan på "Gurk-tango". Vilka tider! Det andra som flöt upp var den saknade vinylsingeln med Throbbing Gristle "Five knuckle shuffle", som är Yorkshire-slang för masturbation - tja. På midsommarafton äntrar doktorn tåget till Köpenhamn för att äntligen se TG live i sällskap med filmproducenter, slezedvdutgivare, lesbianer, butchbabys och finnar. Godare sällskap är svårt att återfinna.

Och nu är det bara tre-fyra veckor tills återupprättelsen för världens största psychband dimper ner i brevlådan:

Läs om boxen 13th Floor Elevators - Sign Of The 3 Eyed Men (10 CD set)

Hallelujah!

För att återknyta till herr Lydon fyndade Doktorn nyligen loss på kanske den mest fantastiska coverplattan någonsin "Los Exitos de Sex Pistols - por los punk rockers". En spansk rip off på Never Mind the Bollocks från 1978. Från den tid då det var billigare att hyra ett billigt studioband och ge ut det än att licensiera originalet. Sångaren kan inte engelska, gitarren är konstant i fuzzpedal läge och det hela försöker låta så desperat som möjligt. Dåligt? Ja! Men inte enbart, någonstans här finns en och annan fascinerande kvalité. Särskilt för oss som spelat originalet sönder och samman:

Läs mer om Los Punk Rockers - Los Exitos De Sex Pistols (1978)!

Det är inte bara Lydon som spöker utan även att über-managern Malcolm Mclarens teorier åter besannas. En operasångerska i melodifestivalen! Så radikalt! Men ingenstans så radikalt som på den då sågade Mclaren lp:n "Fans" (1984) där han gjorde ett märkligt särlingprojekt i att förena opera och pop. Kanske inte så långsökt, funkar på hälften av låtarna riktigt bra; och fortsatte med en kort repris med klassiska uttryck på "Waltz Darling" (1989). Hyllningen till Vogue fashion som Madonna sen knyckte. Shit! Malcolm må vara en skitstövel men en smart och rolig sådan å mer kan man inte begära. Vilken hjälte!

I'm the last of the famous international playboys.

4 kommentarer:

Magnus S sa...

"Försökte lägga upp en direktlänk men det blev för avancerat för skrivmaskinen. Kan någon enkelt förklara hur detta och mp3 uppläggningar funkar - Doktorn famlar i mörkret med sina 78:or."

Din gamle stofil, titta i högerlisten och våra skräddarsydda tips om bloggning (på svenska). Där finns allt om att lägga upp YouTube-klipp och mp3-filer.

Spengo-Redaktören har tagit sig friheten att fixa ditt inlägg.

Härligt att du kommit igång. Återkommer om Kate Bush!

Magnus S sa...

Jag skulle nog säga att det är lönlöst för dig att försöka dig på Kate Bush. Hon verkar vara så långt från din smak man kan komma. Men vill du göra ett försök, så gå in på YouTube och kolla videon till "Sat In Your Lap" från 1981, en video och låt som fascinerar.

Men du, man kan hysa stor respekt för en artist utan att nödvändigtvis gilla artistens uttryck.

Jag kan förstå att John Lydon beundrar henne, en artist från hans egen generation som han inte behöver jämföra sig med, som på många sätt är diametralt så långt från honom man kan komma. Han har aldrig känt sig hotad av Kate. Men båda har alltid strävat efter samma sak, konstnärlig frihet. Kate Bush är nästan den en artist som under i princip hela sin karriär verkat under sina egna villkor. Hon förkroppsligar allt som John Lydon förespråkar - kreativt egensinne. När jag tänker efter är de båda teatrala, fast på olika sätt.

Jag förstår varför Kate Bush är en så fruktansvärt stor influens i musiken idag. Men det är bara så att hon är "inte min kopp te".

Anders H sa...

Den 4:e augusti 1979 var en stor dag i mitt musiklyssnande. Då fick jag Kate Bush två första skivor på min 16-årsdag. Någon vecka senare snickrade jag på mitt första och sista fanbrev. Som anglofil var det fantastiskt att få kliva in i Kate fantastifulla, oerhört brittiska värld. Även om jag gillat en massa artister innan var det här något helt annat. Mitt första samlande av skivor, böcker mm påbörjades.

Extra roligt var att Kates musik utvecklades i takt med min egen smak. Sedan dess har jag haft en stark förkärlek för pretantiösa pianoklinkande kvinnliga artister, alltifrån Tori Amos, Frida Hyvänen till årets Kate, Bat for lashes.

Trots att jag bara skivdoktorn en gång håller jag med Magnus om att jag inte tror att Kate är något för honom. Det finns viss risk att doktorn tappar förtroendet för sin käre Lyndon om han får höra Kate's musik så varning är utfärdad.

Skivdoktorn sa...

Tackar för de välmenade varningarna och har beslutat att följa dem. Det lilla jag genomlidit av Kate tidigare får mig att inse att detta är inte ett territorium värt att beträda med undertecknads smak. Tack!
PS fattar inte ett smack av herr Fontanas mp3 utläggningsråd. Antagligen skrivna under för mycket heavy metal lyssnande.