måndag 2 juni 2008

Där man minst anar, del 2

Först nu har jag börjat grubbla över huruvida det är rätt att delta som soldat i krig eller inte. Var går gränsen för lojaliteten mot nationen? Idag känns de där frågorna lite passé när de flesta killar inte behöver göra lumpen. När jag var nitton lärde jag mig gladeligen att skjuta prick med Ak-5:a, kulspruta och granatgevär. Jag tyckte det var riktigt uppfriskande att gräva ståvärn i solskenet. Jag satt i skogsbrynet och signalerade koordinater med stor nit, så att artillerielden skulle ta där den skulle. Krig och hotbilder kändes så abstrakt för en yngling som mig, samtidigt som Sovjetunionen och Warszawapakten föll ihop och det kalla kriget nådde sitt slut.

När jag härom månaden var ute på krogen, nere i källaren på Bröderna Olsson, rammades jag av 2+2=? med The Bob Seger System som sprängde fram ur de risiga högtalarna.

boomp3.com

Jag fick en tankeställare. En fullständigt desperat antikrigslåt där en ung Bob Seger bad för sitt liv och var beredd att kallas för feg och dum för att han inte ville bli inkallad till krigstjänstgöring i Vietnam. I låten ställdes enkla frågor som var svåra att besvara för krigsivrarna. Detta var något helt annat än de lite högtravande protestsångare och folkies från den tidseran som sjöng om krig och fred, utan att nå fram och övertyga mig åtminstone. Det monotona garagerockriffet i 2+2=? var lika genomträngande som Bob Segers märgfulla röst. Sättet Bob sjöng på förde nästan tankarna till en sergants taktfasta ropande på rim (som i USA kallas military cadence) när han marscherar med trupp.


Kolla också in The Bob Seger System med halvhiten Ramblin' Gamblin' Man på Paul Revere & The Raiders TV-show It's Happening från 1969.

The Bob Seger System kom från Detroit, som i slutet av 60-talet rymde en rad band som spelade kärv och högenergisk rock. Mest kända var MC5 och The Stooges förstås, men det fanns fler exempel. The summer of love nådde aldrig staden, som stod i lågor i juli 1967 under det blodigaste och mest omfattande upploppet i modern amerikansk historia. Dessa händelser ledde till att Motown lämnade Detroit för Los Angeles, men många hävdar att upploppet också påverkade den lokala rockscenen.

Men Bob Seger alltså? I slutet av 70-talet blev han mycket stor i hemlandet USA, lika stor som den musikaliskt besläktade Bruce Springsteen, men utan att ha kritikerna på sin sida. I Staterna kallas den raka, bredbenta och tillbakablickande rocken för heartland rock, som kretsar kring den vanlige arbetarklass-amerikanens tillvaro. Nej, tacka vet jag då Creedence Clearwater Revival!

15 kommentarer:

mrdantefontana sa...

Ja sympatiserar med budskapet i 2+2=?.
Men det är ju knappt en låt. Det var faktiskt bland det märkligaste jag hört produktionsmässigt. Skall den låta så?
Jag sympatiserar inte med den ljudbilden. Den är direkt mördande. Folk kan dö av sådant monotont oväsen.

Jag måste säga att jag hellre läst låten som poetisk pamflett på ekologiskt papper. ;-)

Magnus S sa...

Låten spelades in under en tid när det var relativt nytt och fränt med stereo och de möjligheter den tekniken erbjöd. Somliga kunde inte hålla fingrarna i styr. Det var liksom inte nog för lyssnaren att vara hög.

mrdantefontana sa...

Jo, tänk vad The Beatles, The Byrds och Vietnamkriget ställde till det.

Problemen med massavvärkningarna av regskog och nyckelbiotoper tycks enkla att lösa i jämförelse ...

mrdantefontana sa...

Och för att ytterligare strö salt i mina såriga öron bestämmer man sig för att ge polarpriset till Pink Floyd.

PINK FLOYD!

Mats L sa...

Ja, ett sabla hån. Ge det till Alexander Payne istället. (Återkommer med kommentar snart, Magnus)

Mats L sa...

Länge sen man hörde om Bob Seger, kul ämne! Gillar verkligen hans röst, men tycker Ramblin' Gamblin' man är en bättre låt än 2+2. Kul video! Intressant tanke om försvar också. Jag tycker vi bör kunna försvara oss om vi blir angripna, men själv känner jag inte alls det där "slåss för mitt land" även om jag älskar det. Strange.

Mattias sa...

Jag skulle vilja veta mer om vad det är för "fel" på Pink Floyd!? Är det någon särskild låt eller skiva som ni så bittert ogillar? Wish You Were Here? Soundtracket till "More"? Meddle? A Saucerful Of Secrets? Obscured By Clouds? Soundtracket till "Zabriskie Point"? Jag bara undrar.

Mats L sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mats L sa...

Jag ogillar att låtarna är så långa, tråkiga och framför allt inte lika bra som de med Syd. Iggy Pop sammanfattade det bra i Mojo: I loved Pink Floyd with Syd Barrett. After that it sounded like the sidemen took control". Eller ännu bättre av Barrett själv: They were all architecture students. Rather unexciting people I thought".

Skivdoktorn sa...

Fördelen med Pink Floyd är dock att de inte lyckats göra något så trist och förutsägbart som Iggys Naughty Little Doggie platta (som är den enda Iggy platta inte ens doktorn förmått sig till att inhandla - som däremot med glädje lyssnar på perioden från Dark Side till The Wall), och även Syd gjorde en hel del dåliga inspelningar som borde förblivit osläppta.

Skivdoktorn sa...

...eller var det Instict eller Beat Em Up eller Avenue B eller Party eller Weirdness - Shit! Iggy har ju gjort fler kassa plattor än Pink Floyd.

Mats L sa...

Jag säger inte att Iggys soloplattor är bättre, jag bara citerade en mening som sammanfattar min åsikt om Pink Floyd. Jag går mycket mer loss på Iggys och Syds artistiska inställning, och bara en låt som Arnold Layne eller TV eye är långt bättre än Pink Floyds hela skivutgiving efter Piper.

Magnus S sa...

Jag har bara de skivor med Pink Floyd som andra rocksnobbar har, de skivor som Syd Barrett medverkar på. Jag tycker dock att "Dark Side Of The Moon" är en jävligt läcker platta. I övrigt har jag hört väldigt lite av Pink Floyd. Det är svårt att uttala sig då. Jag väntar på att du, Mattias, som är inlyssnad och retorisk, återkommer med en kommentar.

Mats, det är svårt att jämföra de låtarna med The Bob Seger System. "Ramblin' Gamblin' Man" är en skön blue eyed soul-låt med garagerockbett (som The Human Beinz "Nobody But Me", The Outsiders "Time Won't Let Me" eller The Underdogs "Love's Gone Bad"). Skulle lätt ha fyllt dansgolvet på min gamla klubb Pushin' Too Hard. Jag gillar det soundet och genren. Låten går alltså hem på en "estetisk" nivå. Men "2+2=?" är något helt annat, otroligt monoton och med en superstörig produktion. Precis som Sebastian säger är det knappast en låt. Men den fångar min uppmärksamhet och påverkar mig på ett känslomässigt plan (precis som all konst eftersträvar).

mrdantefontana sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
mrdantefontana sa...

Med utopet PINK FLOYD! menade jag inget negativt i direkt mening. Jag försökte mest ironisera över Polar-stiftelsens konsekventa vilja att ge utmärkelsen till band och musiker som inte skapat någonting märkvärdigt på minst 30 år.

Självfallet är Pink Floyds 'The Piper at the Gates of Dawn' någonting att prisa. Men det är knappast den skivan som får ta emot priset. Priset får de för David Gilmours "drömska" gitarrspel och deras "epokskapande" konceptplattor "The Dark Side of the Moon" och "The Wall".

Bandet som gjorde 'Piper at the gates of Dawn' fanns inte längre när Syd inte längre ville vara med.

'The Piper at the Gates of Dawn' är en av 60-talets största och viktigaste platta. Därför gläds jag väl ändå en smula med Gilmour, Waters och grabbarna. De fick ju vara med på ett hörn.

Musiken de sedan skapade var väldigt långt ifån dålig. Mycket är bra under första halvan av sjuttiotalet. Men, fantastiskt? Knappast.
Vad de gjort de senaste 20-åren har jag inte en susning om. Låt mig gissa:
Gjort konceptplattor?; haft gigantiska ljusshower?; unga gosskörer i självlysande kaftaner? Långa svulstiga gitarrsolon?

Rätta mig om jag har fel.