måndag 6 oktober 2008

Garagerock från en generation till en annan

På konstskolan där jag jobbar händer det emellanåt att jag slår mig i slang med någon av eleverna i ämnet pop- och rockmusik. Jag har då blivit rekommenderad att lyssna på nya akter med retroprägel som till exempel The Mars Volta, The Brian Jonestown Massacre och Devendra Banhart. Tyvärr är jag inte speciellt nyfiken, men jag förstår att dessa grupper och artister fyller en funktion som guider tillbaka till rockhistorien för dagens tjugoåringar. Jag snackade med en av dessa trevliga musikintresserade ynglingar på skolan härförleden och han berättade att han golvats av en låt av en gammal grupp som hette The Castaways. Jag blev eld och lågor förstås och tipsade honom att skaffa Nuggets-boxen på stört om han ville höra mer garagerock från 60-talet. Han blev förvånad eftersom trott att garagerock var ett begrepp som myntats någon gång de tio senaste åren.


The Castaways med Liar, Liar från filmen It's A Bikini World

Jag minns att det är tjugo år sedan jag som sjuttonåring själv hörde The Castaways gamla hit Liar, Liar för första gången i filmen Good Morning Vietnam, vars soundtrack faktiskt gav ett fint tvärsnitt av vad som var populärt bland amerikanerna år 1965 och var en bidragande anledning till att jag fastnade för sextiotalsmusik.

Vid samma tid under min gymnasietid lånade jag ett gäng sextiotalsplattor av min faster från hennes tonårstid, bland annat den fantastiska och koncisa Stones-samlingen Big Hits (High Tide and Green Grass). När jag förstrött bläddrade i Bonniers Rocklexikon på stadsbiblioteket i Simrishamn, för att få timmarna efter skolan att gå innan skolbussen gick hem mot Sankt Olof, läste jag att det hade funnits en amerikanskt grupp som hette The Standells, vars musik var minst lika cool och tuff som The Rolling Stones.

En av de ballare killarna på gymnasiet lånade ut några Stones-album (med förmaningar att jag skulle handskas försiktigt med dessa förstapressningar) så att jag skulle kunna spela av dem på kassett. Han var förgrundsfigur i ett av kultgängen, hade rökt cannabis (tabubelagt men meriterande) och även byggt upp en imponerande skivsamling som han till stor del hade förvärvat genom att snatta på Domus. Inte ens han hade hört talas om The Standells när jag frågade. Det var dessutom tio mil till närmaste välsorterade skivaffär. Jag fick fantisera om det här bandet i ytterligare några år, men knockades under tiden av The Chocolate Watchband som var av samma kaliber. Det känns som om jag långsamt närmade mig garagerocken, grupp för grupp och låt för låt.

Hade jag varit ung idag hade jag bara kunnat slå på datorn och ladda hem hela The Standells produktion med några musklick. Hur stor kick hade jag fått när jag direkt kunnat pumpa över musiken i iPoden och lyssna i hörlurarna nästa morgon på väg till plugget, utan behöva drömma om musiken och under lång tid längta och leta efter den? Hade det bara varit något jag betade av, innan något annat spännande dök upp. Hur påverkas musikintresset när man sysslar med nedladdning istället för som förr med skivletande?

Den tjugoårige sympatiske konstskolekillen som gillade The Castaways följde faktiskt mitt råd. Jag träffade honom i fredags och han berättade att han toklyssnat på Nuggets-boxen senaste månaden och fullt förståeligt fastnat för The Sonics, för tänk att det fanns så rå och uppkäftig punkmusik långt före själva punken. Jag rös över att han precis hade öppnat dörren till garagerockens underbara värld, att han hade alla dessa fantastiska musikupplevelser framför sig.


Det var först vid mitten av 90-talet som min passion för garagerock blommade. Då mötte jag nämligen min mentor Sextiotals-Jonas i Uppsala. Jag tänker välja fem fulländade exempel på garagerock, som inte är hämtade från Nuggets-boxen men väl från olika samlingskivor i Pebbles-serien, vilken från slutet av 70-talet och framåt definierade och renodlade genrebegreppet. Jag fick dessa fem låtar och mycket mer på blandband när Jonas gav sin grundkurs. Låtarna sammanfattar allt jag älskar med genren - ruffigt, påträngande, snärtigt och aldrig tungt:


The Bold - Gotta Get Some


The Moving Sidewalks - 99th Floor


The Avengers - Be A Caveman


The Haunted - 1-2-5


The Shag - Stop And Listen

5 kommentarer:

Jonas sa...

Hej Magnus,
och efter "Liar Liar" finns det ju kvar "A Man's Gotta Be A Man" att upptäcka, lika delar garagerock och the Byrds... Att köpa garage på 80-talet kändes alltid lite spännande, särskilt som jag inte hade någon som helst referenslitteratur, efter Pebbles, Highs in the mid-60s och Evasamlingar hade inköpts från Musik & Konst och Jukebox i Malmö, så fick man rota på skivmässor eller ta pågatåget till Lund för att gå upp på Zetterbergs... Garagerock var jag tvungen att få tag på, och ganska länge hittade man åtminstone någon samlings-LP (det var samlings-LP:s för de udda grupperna som gällde, att man skulle kunna hitta singlarna kändes uteslutet) Chosen Few, Texas Flashbacks, Journey to Tyme... - hur mycket fanns det egentligen? OK, mer än 20 år senare gräver jag fortfarande, i mina öron finns det helt enkelt inget mer tillfredsställande än en bra garagelåt. Tog jag kanske the Avengers uppmaning för hårt? Hur som helst så måste ju Castaways-filmklipp kommenteras, då det ju utspelas på klubben "The Haunted House"... (skivomslaget till Pat & Lolly Vegas LP), för den klubben förekommer i en annan film med bl.a. garagerock "Girl in Gold Boots" (på Youtube i MST3K version). OK, det var en redigt osammanhängande kommentar...
/Jonas

Jonken sa...

Tack Magnus! Det här var både en historielektion och en väl skriven personlig betraktelse över musiken i dåtid och nutid. Väl skrivet!

Magnus S sa...

Jonas, vad kul att du, käre mentor, kommenterar på bloggen. Möjligen kommer jag någon gång göra ett inlägg om mötet mellan garagerock och folkrock (min favoritsubgenre inom garagerocken). Du som är storsamlare och en riktig expert på sextiotalsmusik borde ge möjligheten att inspirera fler människor än mig - att blogga, sammanställa egna samlingar, DJ:a och skriva böcker. Hoppas du tar tid att göra det i framtiden.

Och tack Jonken, för de värmande orden!

Skivdoktorn sa...

Verkligen förståeligt att han fastnade för Sonics. Bara idéen att sticka sönder förstärkarhögtalarna med en ispick för att få råare sound var såväl bisarr som genial.

Martin sa...

Tack för inspirationen. Var ett tag sedan jag var inne ordentligt i garaget.