fredag 14 augusti 2009

Soundalikes pt. 2

Jag frångick mina principer och köpte tidskriften Mojo i början av sommaren. Tidigare under ett par års tid prenumererade jag på detta retrorockmagasin och fick då massor av härlig läsning och inspiration, för mycket faktiskt, det kändes till slut som om de varje månad skrev om samma saker. Jag hade aldrig något emot att de gjorde en artikel om The Beatles för tvåhundrade gången med anledning av att man funnit ett aldrig tidigare publicerat foto på någon av medlemmarna eller att man lyckats kartlägga ytterligare en dag under deras karriär. Däremot tröttnade jag rejält när de började sätta band som U2, Oasis, Radiohead och Coldplay på omslaget (att dessa outsägligt tråkiga bands namn överhuvudtaget behöver nämnas på Spengo) i ett desperat försök att vidga läsekretsen och bli som Q, en hemskt trist tidskrift som har samma ägare som Mojo.

Men i början av juni, när jag såg att Mojo gjorde en stor special om skivbolaget Island Records, köpte jag blaskan bums, som genom en reflex. Många favoritskivor kommer från detta mycket speciella skivbolag [läs listan på band och artister som bolaget har hyst]. Den medföljande CD-skivan var trevlig och dominerades av engelsk folkrock från Island Records.


God strike me dead, tack vare CD-samlingen hamnade en låt med Jethro Tull för första gången högst upp på min egen favoritlista för tillfället. Som många andra i min generation har jag ju fostrats att sky Jethro Tull. På 80-talet och 90-talet fanns inget band som ansågs vara mer passé, inte minst för att frontfiguren Ian Anderson framhärdade med att stå på ett ben och spela tvärflöjt, så urbota hippie-aktigt. Rockkritiker tävlade i sina recensioner att göra den mest eleganta slakten av skivorna som Andersons band fortsatte att ge ut. Till och med i indiepoptidningen Sound Affects klämde de in sadistiska recensioner på Jethro Tull mellan senaste släppen av Boo Radleys, Echobelly och Slowdive. Det gick slentrian i sågningarna, men de höll mig bort från detta bespottade band i decennier.


Min polare Jeppe hade långt rakt hår och runda glasögon och han älskade grabbig gammal rock, typ AC/DC, Status Quo, Led Zeppelin och The Who. Jeppe brukade alltid ha med ett gäng med hans egna LP-skivor i en väska till fester vi gick på vid 90-talets början. Han var också djupt inne på Jethro Tulls tidiga plattor också och försökte bryta in med dem när vi spelade Pixies eller Sonic Youth. Det blev brottning på golvet för att hindra Jeppe att komma fram till skivspelaren.


Jethro Tull - We Used To Know (1969)

Han nådde aldrig fram för att spela låtar som We Used To Know från andra albumet Stand Up för oss andra trångsynta ungdomar. Det är en rak låt, lätt att greppa, inte alls knixig som man föreställer sig Jethro Tulls låtar. Ian Anderson sjunger här vackert och känsligt med högburet huvud. Man bjuds på ett rafflande tvärflöjtsolo av Ian, som avlöses av nyförvärvet Martin Barre - en sann gitarrhjälte. Han kunde rocka hårt, släppa ner håret och ställa sig på wah wah-pedalen. Det hela svänger, glöm inte det!

Den vackra sekvensen av mollackord i versen känner jag igen.


Eagles - Hotel California (1976)

Jodå, den ackordföljden är nästan identisk med versen i Hotel California. Och visst måste det vara så att Eagles inspirerats av Jethro Tull. Banden hade faktiskt en gång turnerat tillsammans. Se liveupptagningen från Houston år 1977 och njut av hantverket!

2 kommentarer:

Magnus S sa...

Fråga? Vilket mångmiljonsäljande band skulle idag stå och värma upp acapella till "Seven Brigdes Road" med Steve Young? Satan, att jag inte äger hans album "Rock Salt & Nails" där den låten dök upp för första gången.

Anders H sa...

Trevligt att Jethro Tull fortsätter sin väg mot acceptans i större kretsar. De fick ju klä skott för allt som var dåligt inom den progressiva rocken och ansågs vara värst i klassen med Emerson, Lake & Palmer som god tvåa. Jethro Tull hade i regel glimten i ökat och skivorna var fyllda med starka melodier. Ska det vara så j-la farligt att stå på ett ben och spela tvärflöjt i medeltida kläder och lädersuspensior. Hata Yes istället !