lördag 5 februari 2011

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 7: Bo Diddley - Give me a break

Spengo firar 500 inlägg och det skall firas med en mikrohöjdpunkt, eftersom det är det inslag som jag tycker känns allra mest Spengo. Att uppmärksamma det lilla och oansenliga. Att hylla de plattor som av någon anledning stod kvar i skivaffären medan hitsinglarna och guldalbumen bars hem. Att försöka se på musikhistorien ur ett annat perspektiv än det som blivit gängse accepterat. Att helt enkelt beskriva något som gör en så jävla lycklig att man glömmer omvärlden för en liten stund.


Give me a break (1962)

Jag måste erkänna att jag inte är någon stor Diddley-fantast. Det som fungerar i teorin som den konsekventa enkelheten och de envist nästintill hypnotiskt upprepade riffen, har i praktiken nästan alltid tråkat ut mig. Men jag har mjuknat något, möjligen med ålderns rätt, och närmar mig nu Bos tidiga alster med små tvekande steg.

Give me a break läste jag om i en krönika av Nisse Hellberg någonstans. Jag tror han skrev något om att den var som en gjutform för hur tidiga Wilmer X ville låta. Låten är ursprungligen från en självbetitlad platta från 1962, men jag har den på en återutgiven singel för några år sen.

För att fånga mikrohöjdpunkten får ni spetsa öronen 1.03 in i låten. Bo har under hetsande rop från maracasspelaren Jerome Green, "go ahead mess around boy", intensivt plågat gitarren ett tag. Jerome Greens insatser har förresten, säkert välförtjänt, gett upphov till utmärkta låten Bring it to Jerome. Efter en halvminut lång handtralla från Bo vill de andra också vara med och leka.

När Frank Kirkland slår igång de andra är det fantastiskt befriande. Jag älskar solo av den typen som Bo levererar här, mer hjärta och mindre teknik. Det finns en märkligt nog en stark samhörighet med de gitarrindieband jag älskade så mycket i början av mitt musiklyssnande som t ex McCarthy och Wedding Present. Men Frank Kirklands insats med de sex distinkta slagen skapar en skön kontrast, den något konturlösa gitarren stramas upp och låten förs framåt igen.

2 kommentarer:

Mats L sa...

Mycket intressant med kopplingen till tidiga Wilmer o när man hör denna förstår man var soundet kom ifrån. Det låter likadant. Inte många debutskivor i Sverige låter som Wilmers första mini-lp. Jag vill dock lyfta fram en annan svart färgad låt med stark soulinfluesn, Be mig aldrig mer från Fula fula ord. Berörande, svängigt och framför allt väldigt bra. Go go Wilmer!

Magnus S sa...

Få plattor låter lika bra år 2011 som Wilmer X "Fula fula ord" från 1982. Önskar att deras tidiga karriär får en renässans.

Måste ha mini-LPn och debutalbumet så fort som möjligt! Har bara lyssnat på dem hemma hos Chrille (och det var säkert 20 år sedan sist).