Att vara passionerat intresserad av musik kan på sätt och vis innebära en hel del detektivarbete. Om du har hört en artist vars musik skänker dig djup själslig njutning eller sätter dig i extas gör du ofta vad du kan för att få höra mer. I mitt fall kan man säga att detta började med upptäckten av Jimmy Webb i mitten av 1990-talet. Jag satt och kollade på en dokumentär om R.E.M. som repeterade inför Monsterturnén, och de började spela ett parti av Galveston bara med bas och sång, men redan hörde jag oj,oj, vad är det här?
Jag hade aldrig hört talas om Jimmy Webb men hittade skivan Ten easy pieces på Malmö stadsbibliotek. Skivan innehåller pianoversioner av hans största hits och var musikmässigt ganska svårsmält då det stundtals lät nästan loungeaktigt om framförandena. Jag visste inte då att låtarna från början var inspelade av andra artister på 60- och 70-talet. Det kom flera år senare i samband med en typisk lista i Mojo över bästa singlar någonsin. Där var Wichita lineman med med Glen Campbell. Han föreföll vara någon typ av underhållningsartist men, då detta var runt 2000 laddade jag ned Galveston och Wichita lineman och blev fullständigt knockad. Ni vet känslan av att hitta hem, som att hitta något man först då inser att man väntat på länge. Melodierna var otroligt vackra och catchy, och han sjöng som en ängel. Väldigt smooth, och nådde höga toner utan någon som helst ansträngning, lät det som i alla fall.
Ett par år senare köpte jag en av mina mest spelade skivor någonsin på Folk och rock i Lund, Reunion-the songs of Jimmy Webb med Glen Campbell från 1974. Första låten Roll me easy lät lovande, men var ingen direkt hit. Ni vet, ibland kan man höra att det kommer bli riktigt bra längre fram, men vad som är bra slår en inte direkt. När allting senare föll på plats kunde jag inte förstå att en enda skiva kunde innehålla så många underbara låtar. Varenda en verkade som en fulländad klassiker som måste ha tagit lång tid att skriva och arrangera. Bara en av dessa låtar lät som maxgränsen för vad en artist kan prestera under en hel karriär. Och skivan var full av dem. Låtar som Just this one time, Ocean in his eyes, It’s a sin och The moon’s a harsh mistress är bara underbara poplåtar i en helt egen stil. För mig är Reunion jämställd med Pet sounds, och är tillsammans med den och Astral weeks mina tre mest spelade skivor.
boomp3.com Det är inga enkla, raka poplåtar utan Webb har komplexa ackordföljder och låtuppbyggnad, men det låter aldrig utstuderat och tråkigt. Istället förhöjs låtarnas kvalitéer med alla brutna takter och tonartskiften. Några bra jämförelser är The Warmth of the sun med Beach Boys som nästan kan klassas som en jazzlåt rent ackordmässigt. Väldigt sofistikerat och komplext, med det låter mycket enkelt och behagligt. De fantastiska låtarna på Love’s Forever changes som jag antar några här äger har samma udda arrangemang med brutna takter, och tonartskiften som bara sporrar låtarna mot sitt utstakade klimax. Ett bra exempel är You set the scene sist på plattan.
Låtarna på Reunion hade delvis tidigare spelats in av andra artister och även av Webb själv, men det är i princip alltid Campbell som ger dem den defintiva utformingen. Han kom att bli den främste tolkaren av Webbs fantastiska låtsnickeri. På Reunion finns 10 bevis som glänser lika självklart tidlöst som när plattan släpptes för 34 år sedan. Låna den ett öra. Och undvik Ten easy pieces.
boomp3.com
Världen är full av små och spännande hemligheter. Det är därför som det ibland är så fasligt tråkigt med det uppenbara. När det gäller den engelska artisten Virginia Astley så är det dock mycket som förblir svårfångat och ouppklarat. Inte minst hennes skivor är svårfångade. Diskografin är spretig och det mesta är fortfarande utgånget och icke-återutgivet. Även personen Virginia Astley är minst sagt anonym och hon har etablerat en diskret profil i såväl musikaliska som publika sammanhang under lång tid.
Albumet All Shall Be Well (1992) släpptes vad jag vet endast i Japan. Här får man även höras hennes milda stämma. Jag har särskilt fastnat för den vemodiga låten I Live For The Day. Kammarpop med folkmusikaliska inslag som får mig att förstå varför den där bloggaren där ute "on the net" ville hävda att Virginia Astley fick Nick Drake att låta som Ghostface Killah.
Avslutningsvis en sida av Virginia Astley som är mer åt det elektroniska hållet. Så här låter hon i den småpoppiga Love's A Lonely Place To Be, här från albumet Hope In A Darkened Heart (1986) men ursprungligen en singel från 1983.
