torsdag 22 januari 2009

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 3: Throwing Muses - Hate My Way

Av de låtar jag håller av allra mest har de hamnat i den positionen på tre sätt, grovt räknat:

1) Efter ett idogt lyssnande på en skiva under en längre period har en låt utkristalliserat sig.

2) Efter en första lyssning har jag förstått att detta kommer jag att älska bara jag får höra den några gånger till. För varje lyssning växer låten mer och mer tills den sitter som berg.

3) Jag kommer ihåg de exakta omständigheterna då jag hörde låten första gången.

Mitt bidrag till magiska mikroögonblick denna gång tillhör definitivt kategori tre.

Detta var förmodligen sommaren 1989. En god vän till mig skulle med kort varsel dra ihop en fest i hans studentkorridor, som då var helt tom eftersom alla studenter åkt hem till sina hemorter. De flesta goda vänner var bortresta eller hade annat för sig så det blev tre killar med ohälsosam tillgång till mycket alkohol som fick stå för festandet den kvällen. Jag kommer ihåg att vi åt en form av kolachokladbitar som hette Samba med kniv och gaffel till middag och drack drinkar till, förmodligen som en protest mot de uppblåsta studentmiddagar vi slutat gå på.

Sedan flöt väl kvällen på och vi hade nog kul för klockan blev rätt mycket. Vår värd försvann och vi hittade honom på studenthusets tak och övertalade honom att komma ned. När vi väl var tillbaka i hans rum placerade han mig och festens tredje gäst på varsin pinnstol, gick bort till stereon och satte på en ej presenterad låt och gick ned på knä och bad framför oss. Inte till oss utan till den låt han just lagt på. Givetvis var vi koncentrerade med en sådan uppladdning.


Throwing Muses - Hate My Way

Låten börjar ganska kantigt med pukspel och ständiga markeringar men efter cirka en halv minut lugnar låten ned sig och kommer in i en mer harmonisk del. Kristin Herschs röst är dock allt annat än harmonisk utan hon låter anspänd och intensiv. Efter låtens egentliga cresendo cirka 2.50 in i låten kommer det parti som detta inlägg egentligen handlar om. Det egentliga mikroögonblicket infinner sig mellan 2.53-2.59 men för att det ska bli ett sammanhang finns hela tredje versen citerad nedan.

So I sit up late in the morning
And ask myself again
How do they kill children?
And why do I want to die?
They can no longer move
I can no longer be still


I detta parti förstärks låtens känsla av en person som är på väg att tappa kontrollen över sig själv. Då personliga problem får en fortsättning i en hjälplöshet inför det onda som händer i världen. Det kändes som en logisk förklaring då jag många år senare läste att Hersch fått en diagnos som schizofren. Det är just den känslan jag får av låten, en person som inte kan hantera sin egen situation längre. Även om rockmusiken genom åren romantiserat psykisk instabilitet och drogmissbruk (gärna i kombination) så är detta en låt som kommunicerar med mig som lyssnare på ett väldigt gripande sätt.

Partystämningen kom av sig helt för en stund framåt och det kändes fel att försöka spela någon annan musik och känslostormen Hate My Way gav ville vi inte upprepa direkt efter.

Jag köpte debuten och uppföljaren House Tornado så fort någon av Linköpings skivaffärer kunde uppbringa dem. Throwing Muses har väl aldrig varit något av mina riktiga husgudar men jag har alltid haft en stor respekt för dem och har flertalet av deras skivor. Men Hate My Way finns där bland de riktigt, riktigt stora låtarna i min värld.

2 kommentarer:

Mattias sa...

Throwing Muses har jag också nosat på förut, men de har alltid varit lite för aviga för min smak.

Till protokollet bör ju också föras att The Divine Comedy gjort en något oväntad cover på "Hate My Way", på en tidig singel-b-sida (jag har singeln, det är en bildsingel tror jag).

Erik sa...

Throwing Muses debut tillhör mina favoritplattor. Jag har fått för mig att Kristine kom som fosterbarn till Tanyas familj och fuckade upp allt. Men det är nog en fantasi hos mig. Sjukt bra bassist.