tisdag 2 oktober 2007

Skivhyllan 1983 Elvis Costello-Punch the clock

Jag blev imponerad av Anders post kvalitetstapp. Inte bara av det intressanta innehållet utan kanske ännu mer av hans förmåga att fortsätta följa artister som börjar göra dåliga eller tråkiga skivor. Jag har väldigt dåligt tålamod med sänkt kvalitet men framförallt om en artists skivor börjar tråka ut mig. Om jag tänker efter så är det bara två artister som jag lyssnade på i början på 90-talet som jag följer idag. Dels Ray Davies, vilket inte kräver någon större ansträngning, han spottar inte direkt ut nytt material. Sedan också Jonathan Richman även om det varit perioder som jag också tappat bort honom.

Vart vill jag då komma. Jo trots att Elvis Costello är en av mina absoluta favoritartister så har jag sedan Spike från 89, inte hört ett enda helt album med karln, undantaget är samarbetet med Burt Bacharach på Painted from memory. En platta jag gillade mycket men nog inte spelat på åtminstone fem år. Hans klassiska försök och samarbeten går bort då jag inte har några intresse åt dessa håll. Men han har ju ändå släppt en del i popfacket bla Kojak variety en coverskiva som normalt borde passa mig bra, han gör ju ex Days en av Kinks allra bästa låtar.

Jag skulle säkert kunna hitta en hel del i hans produktion efter Spike som jag gillat men jag orkar inte ge mig i kast med det. Så är det med en hel del av mina favoritartister, tappar jag bort dem så är de förevigt förlorade. Då hjälper det inte att Elvis är en av mina största musikaliska favoriter, absolut topp 10 genom tiderna, få artister har gjort så många fulländade och för mig omistliga album, ett snabbt överslag ger 7 st.

Föregångaren Imperial bedroom är som en påse bilar, jämngott rakt igenom utan några sura eller salta bitar som bryter av. Punch the clock är mer som den påse tanten i kiosken blandade ihop varje lördag, sura tefat låg brevid salta bomber, mjuka colaflaskor och kanske en och annan punchpralin. En mycket varierad platta vars största karaktär nog ändå är blåset som går igen i flera låtar. Det stötiga soulblåset i Let them all talk, TKO(boxing day) och The world and his wife, kan för mig ensamt rädda en låt. Chet Bakers coola trumpet stöttar Elvis kanske vackraste låt Shipbuilding, den enda som kan konkurrera är den avskalade I want youBlood and chocolate.

Plattan producerades av Clive Langer och Alan Winstanley, två av det tidiga 80-talets mest framgångsrika producenter som genom Dexys midnight runners, Teardrop explodes och Madness klättrat på hitlistorna. Trots att två av blåsarna är tidigare Dexys medlemmar så är Madness det bandet men tänker på mest när man lyssnar, The greatest thing och The invisible man skulle lika gärna kunnat ligga på någon av deras tidiga plattor. Liksom de flesta av Langer och Winstanleys produktioner har Punch the clock den fördelen att jag inte upplever den som daterad, vilket tyvärr många andra 80-tals plattor gör exempelvis Echo and the bunnymens.

Invisible man

Invisible man gäckade mig lite grann när jag för någon vecka sen spelade plattan igen. Elvis sång påminde i början om något väldigt bekant, som jag inte kunde sätta fingret på. Det krävdes säkert fem lyssningar innan jag lätt frustrerad kom på det, Ola Hermansson. Sonic surf city är väl hans mest kända band, men han släppte två sjutummare i slutet på 80-talet under namnet The Persuaders som jag uppskattar mer. Det är garagepop med viss psykedelisk anstrykning om man skall försöka beskriva hur det låtar. Jag har aldrig tänkt kopplingen Elvis och Ola och hör den inte någon annanstans, men just i denna låt är den uppenbar.

Skall man börja lyssna på Elvis Costello så föreslår jag att man börjar kronologiskt och jobbar sig framåt. Man får då visserligen stå ut med några små kvalitettapp på vägen men får 12 plattor som är minst godkända på lika många år. Och man får ett skolexempel på musikalisk utveckling.

8 kommentarer:

Anonym sa...

För artister som jag följer i realtid (eller hur man ska uttrycka det)har jag nog ganska dåligt tålamod med trista skivor. Två dåliga skivor, sedan brukar de ha mycket att bevisa för mig. Det kan snarare vara så att vägen till en artist kan vara snårig och att man samlar på sig en del skräp på vägen. Donovan, Kinks och Fairport convention är tre exempel där jag köpt min första skiva med dessa artister för cirka 25 år sedan. Den var inte bra men jag gör ett försök 10 år senare med en ny skiva. Sedan kanske jag får höra att det är just den skiva du ska ha, inte de du har. Då kanske jag ger artisten en tredje chans osv.

Kinks började jag verkligen gilla då jag köpte min 5:e Kinks-skiva Village green preservation.. Min kärlek till Donovan startade i och med inköpet av A gift from a flower to a garden. Då ägde jag redan 4 andra Donovanskivor.

spengochrille sa...

Ibland �r det s� att man k�nner att artisten �r n�got f�r mig utan att man direkt blir f�rtjust, den har ex rekommenderats av n�gon som har en smak som man vet �r tillf�rlitlig. D� �r naturligtvis t�lamodet mycket st�rre. Du har ocks� helt r�tt i att man ibland kan starat med "fel" skivor och d�rf�r inte blir intresserad.
Sen kan man komma in p� artister vid fel tillf�lle och d�rf�r rata den.
Jag och Magnus S pratar ibland om vilka skivfynd som man vid skivrundor f�r l�t oss s�ga 15 �r sen, s�kert bl�ddrat f�rbi och ansetts vara skr�p men som man idag skulle kunna ge ganska mycket f�r att bara h�lla i sin hand.

Anonym sa...

Hmmm...elvis costello. Intressant hur musiken plötsligt far fram och tillbaka mellan generationer och det liksom saknas "tidsanda". Blev överraskad av att du lyssnade på Nina Simone, och varför skulle jag bli det? Antagligen för jag själv inte gjort det, tills för ett år sedan. Associerade henne till mina föräldrars musik och det ligger liksom långt borta.
Den rösten går dock genom alla murar och förstockade hjärnor.

Kul blogg, som sagt. Dålig aktivitet, men sådant går ju hela tiden upp och ner. Skall vidarebefodra aderessen.
Hälsningar
Janne

Magnus S sa...

Herregud Chrille, du blommar ju som skribent! Jag undrar bara vilka stordåd du kommer att uträtta på Spengo i framtiden?

Jag har stått och hållit i "Punch The Clock" (och även "Imperial Bedroom") på Mickes för tio spänn och stoppat tillbaka skivan igen i backen. Fegt! Tänk att det ska till lovord från någon annan, så att man minns hur mäktig Elvis Costello faktiskt var.

Under de senaste femton åren har jag gradvis tappat entusiasmen totalt inför honom. Jag står inte ut med hans fläskiga röst längre. Han förstörde Bacharach-samarbetet med sin sång. Jag känner motvilja inför hans fåfänga strävan att ta sig in i de fina salongerna. För tio år sedan köpte jag en av hans popcomebacker "Brutal Youth", men sålde den igen. Det var det sista försöket att följa Costello.

Ditt inlägg väcker minnen av när vi var nitton hängde på er garageuppfart på Vinkelgatan en septemberlördag och rådiggade den där The Persuaders-EPn som du spelat in på kassett (ungefär samtidigt som vi gick i spinn på Costellos nya singel "Veronica").

Det är hög tid att köpa de fina skivorna med Costello från 80-talet!

spengochrille sa...

Hej Janne kul att du engagerar dig. Nä du skall nog inte bli förvånad över vad vi lyssnar på, ibland är det vänaste också det hårdaste. Jag har än så länge bara lyssnat in mig på Ninas period mellan 67 och något år in på 70-talet. Då hon släppte några fantastiska skivor. Rösten beskrev du suveränt själv.
Tack för synpunkterna Magnus. Jag upplever att mitt journalskrivande på dagarna tidigare gett mig ett kort och lite för rappt skrivande. Nu när jag inte skriver på arbetet kan jag lägga ut texten bättre och det blir förhoppningsvis lite roligare att läsa. Om du hittar de 2 plattorna för sammanlagt en tjuga så är det bara att plocka ner dem, så får vi se vad du tycker. I övrigt så har vi väl ungefär samma känsla för hans senaste 18 år.
Har börjat uppladdningen inför söndag med skivmässa följd av Jonathan Richman konsert!

Martin sa...

Jag tittar i skivhyllan och jodå jag har slentrianköpt When I was cruel, North och Delivery Man på 2000-talet. Samtliga känns umbärliga även om jag har vaga minnen av bra låtar. Men till er andra som gett upp ännu tidigare skulle jag vilja säga att ni kanske ska ge All this useless beuty en chans. Jag tycker att den är värd det.

Anonym sa...

Tack för de vänliga kommentarerna om Persuaders-EP:n, hittade denna blogg när jag googlade efter en gammal kollega/polare för en bok. Bara kort: "Her new candy" är en av många Costello hyllningar jag försökte göra MEN det är inte "invisible man" som är den direkta förebilden utan "accidents will happen". Och för tio spänn köper jag vilken platta som helst med herr McManus, ojämnhet och ålder är en sak, men även om de senaste 15 åren inte kan jämföras med hans 80-tal står även den senare produktionen över snittet. Och, eh, fick jag Imperial Bedroom för en tia skulle jag nog gett en hundring till välrgörenhet i bara farten.... "I'm just an oily slick in a wind-up world with a nervous tick".

Kritan sa...

Spike. Det är där det går snett, har alltid tyckt det, men nu när jag tänker på det har jag svårt att förstå varför.

Jag tror att det handlar om produktionen - något som jag normalt är ganska ointresserad av; bra musik är nästan alltid bra producerad, alla hade nån svart skiva på åttitalet då, men det är inte mycket att säga om - som här lägger någon slags aluminiumfolie mellan mig och musiken. Det är inte det att den är glassig och så (jfr t ex med Goodbye Cruel World, där är han verkligen ute och seglar, men får ändå ihop det på slutet) utan det finns något kallt, distanserande i själva spelandet som gör att den trots ett gäng gräsligt bra låtar (Let him dangle, God's comic, Tramp the dirt down, Pad, paws... etc) inte når fram. Och sedan dess har ingen Costelloskiva riktigt gjort det.

Så här tror jag det kan ligga till. Costello är - precis som Bowie - en överdjävligt begåvad låtskrivare som fick allt det där andra - rösten, tajmingen, coolheten - också, men som av någon anledning mår bäst av att göra distinkt definierade skivor. Alltså, det handlar ju inte om temaskivor, gud förbjude, men varenda LP fram till Spike/Let´s Dance, hade en distinkt idé som skilde skivan från den föregående*. Och hur många såna skivor kan ens en överdjävlig låtskrivare göra? Tio?

Sen blir det ju antingen outhärdligt sökt och jobbigt, eller så planar det bara ut, helt enkelt. Man tappar anslaget och i Costellos fall drabbar det mig som någon slags folie alltså.

Vilken bra blogg! Perfekt för lördagmorgnar, eller som nu, VAB-dagar.




*Det är därför varken Costello eller Bowie kan betraktas som gubbrockare. Sådana gör nämligen precis tvärtom. Skivorna kan låta som de alltid har gjort, och det är helt OK. Försöker de någon gång tänka till lite mer på helhet, koncept eller produktion kör de i diket.**

** Det där kanske får bli min definition på gubbrock, förresten.