söndag 28 oktober 2007

Skivdoktorn skakar på rumpan i en progg pogo

Inspirerad av Birros utmärkta TV-serie ”Upp till kamp”, om proggåren, införskaffade skivdoktorn ett ex av The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979, ännu en av Premiums finfina blädderböcker. Som gammal X-punkare var det för honom en omskakande upplevelse att upptäcka hur många av dess skivor som faktiskt smugit sig in i hyllorna under åren. Något som dock inte hindrat honom från att skaffa ännu fler. I likhet med punken fanns här en hel del mediokra musiker som spelade hellre än bra med en rejäl dos naivitet i texterna. Detta är denna charm som gör att även mycket av det som tiden sprungit ifrån fortfarande är lyssningsbart. Inga digitala datorfinesser här inte – är det inspelat i en skokartong med usla musiker och usla texter så är det. Slå an strängarna och var stolt över din trasiga gitarr din förbannade proletär!

Först ut i denna era var de dock de drivna musikerna, banden där musiken var proggresiv inte politiken. Här finner vi vårt bästa 60-tals band: Hansson & Karlsson. Doktorn kan fortfarande vakna genomsvett av febriga drömmar om en gigantisk cd box med deras livetejper. Gimme! Gimme! Gimme! Icke att förglömma är Made in Swedens två första plattor med Jojje Wadenius som sedan kom att göra den geniala barnplattan ”Goda, Goda” och Mecki Mark Men, som i en inkarnation var Baby Grandmothers med vilka vi får en live cd medföljandes encyklopedin. Först fanns Pärson Sound som blev International Harvester som blev Harvester som blev Träd, Gräs och Stenar, vars första lp är väl värd ett inköp med klassikern Sanningens Silverflod och grooviga covers på Satisfaction och All Along the Watchtower. Ur denna bandröra kom Per Odeltorp som sedermera bytte namn till Stig Vig.

Pop Workshops två jazzrocksfusion plattor lär vara eftersökta av samlarna men låter i doktorns öron mest som ett tröttsamt excellerande. Den andra skivan har dock ett förlåtande drag då den är illustrerad av skräck maestro illustratören Hans Arnold. Förra året kom boken ”Veckans Chock” med illustrationer från åren 1954-1979 och i höst återutges klassikern ”Monsterland”. Skräcken i dessa två böcker avnjutes bäst till tonerna av Hans Edlers särlingverk ”Elektron Kukéso”. Detta märkliga och fascinerande försök av Edler att göra elektronpop redan 1971. Vill ni däremot begrunda skönheten hos Arnold så snurra igång Turid som med akustiskt ackompanjemang och sin mjuka, klara röst gjorde ett antal plattor på Silence och sedan Metronome. Hörs bäst på samlingen ”I Retur”. Stillsamt och njutbart.

Sedan har vi de seriösa politikerna. Band som Hoola Bandola, Blå Tåget och Nationalteatern. Musiker som kunde spela och tyckte de hade något himla seriöst att säga. Nationalteatern är det band som hållit bäst tack vare sitt mer rockiga anslag. Men här finns pärlor bland ostronen som till exempel Stoppa Matchen, Den ena handen vet vad den andra gör och Sillstryparns klassiker: Doin´ the omoralisk schlagerfestival. Så finns där förstås Peps också, denne ständige överlevare som är en av de få som fortfarande låter lika bra nu som då.

Den inriktning från denna era som skivdoktorns öron finner mest njutbara idag är proggens punkare. Alla de där banden som spelade hellre än bra och var fräscht naiva. Gudibrallan kanske mer tillhör föregående kategori men att översätta Hendrix Hey Joe till Hej Gud är all kred ett band behöver, lägg därtill klassiker som T-doja, Sosse och Uti vår hage. Det finns en befriande humor i Gudibrallans politiska texter och ett musikaliskt driv som nätt och jämnt rors lite vingligt i hamn, hade de poppat upp några år senare skulle de ha varit ett av våra bästa punkband. Satsa på cd samlingen T-doja och ni har vad ni behöver. Åh, Oskar varför är alla så stygga mot dig? En riktig joker dyker upp i encyklopedin: Tom Zacharias. Idag mest hågkommen för Belinda och uppföljaren Belindas döttrar som såldes via annonser i porrtidningar. När ni väl kommit över de osedvanligt råa porrtexterna kommer ni att höra ett av de få exemplen på riktigt bra sjuttiotalsfunk som gjordes i Sverige. Finns numer återutgiven på cd tillsammans med de engelskspråkiga versioner som aldrig kom ut när det begav sig.

Bäst av alla var förstås Philemon Arthur and The Dung; kvintessensen av allt som var bra med proggen. Musikaliskt kaos, vansinne och poesi i en glittrande förening, absurda dada texter ackompanjerade av diverse hushållsattiraljer. Philemon lyckades inte bara få Grammis galan nedlagd under många år de är också ett av de få band från denna era som fortfarande låter fräscha och helt unika. Vill ni ha en fylligare redogörelse för dessa två senare inriktningar och Philemon rekommenderas Håkan Laghers bok ”Proggen: musikrörelsens uppgång och fall”.

En som aldrig kommer att omnämnas i något rocklexikon från Bonniers men poppar upp i progg encyklopedin är en av våra största och mest underskattade svenska artister: Anders F Rönnblom. Denna ulv utan fårakläder som vet hur man snärtar ut en minnesvärd treminutare. Det tog sin tid men på gamla dar verkar det inte bättre än att skivdoktorn gått och blivit ett F-head genom införskaffandet av Rönnbloms samlade verk i den gigantiska F-boxen på 18 cd skivor, en dvd och en bok (det finns nu mindre än tio ex kvar av denna begränsade utgåva på 1000 numrerade ex, med andra ord: köp dig själv en rejäl julklapp. Finns på Anders hemsida). Lägg därtill den dubbel live och Underground vol 1 som kommit sedan dess och ni blir sittande med runt 300 låtar att dissekera. Puh! Men vilken glädje, vilken yra!

De flesta så kallade rockpoeter är tråkiga och förutsägbara, de står där och kräker ur sig sitt senaste knippe trista låtar om sin senaste skilsmässa. Tror fan att ingen orkar vara gift med dessa bleka kopior. Anders gör inte detta misstag, vi behöver inte höra honom tala om hur han mår idag, det förstår vi genom att se genom de ögon han ser på omgivningen med. Här serveras inga enkla svar, tvetydigheter och tvivel staplas på varann i en aldrig sinande ordström som närmaste för tankarna till beat poeter som Ferlinghetti, Kerouac och William Burroughs. Dystopi och romantik med ett stänk cut up i helig allians. Med andra ord inget som får försäljningslistorna att rulla igång. Musikaliskt finns här stänk av vispop, rock, reggae, elektroniskt, country och jazz men med grundstommen i den perfekta tre minuters poplåtens arkitektur. Rönnbloms samlade produktion är en svensk kulturskatt utan like i våra musikannaler.

Rönnblom har dock inte mycket med proggen att göra (tack och lov). För den som vill göra en mer försiktig dykning ner i denna era rekommenderas de två volymerna av Proggklassiker (MNW). Ett hyfsat axplock ur 70-tals eran med de mer kända sångerna. Kompletteras lämpligen med den nyligen utkomna ”Lägg av! Ni fattar ingenting! Göteborgsprogg 1970-1980”. Vad som däremot saknats är samlingar med de tidigare mer musikaliskt progressiva banden och även de mer udda banden som idag är nästan helt och hållet bortglömda förutom oss de mer fanatiska proggsamlarna. Vi andra får vårt lystmäte tillgodosett om ett par veckor då Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers The Essence of Swedish Progressive Music 1967-1979 släpps. En fyra cd box som kompletterar encyklopedin med 70 artister representerade med varsin sång. Den skäggige progg tomten kommer tidigt i år.

Det roligaste med att bläddra i encyklopedin är att finna de verkligt udda utgåvorna som gör en nyfiken. Stinkfotarna som gjorde en singel och döpte sig efter lukten i skivstudion. Roger Ekman gjorde en egenbekostad lp om hälsovården betitlad ”Ångest”, han hade inte råd att trycka egna omslag så han vände ut och in på vanliga skivomslag, målade dem vita och stämplade på sitt eget namn. Medan Kjell Höglund lät trycka samma omslag till sina två första lp och sedan skrev dit olika titlar för hand. Clabbe poppar upp med sin proggplatta ”Out of my hair” från 1970. Här finns ett överflöd av fantastiska bandnamn som Elda med höns, Husmoderns bröst, Förbundet Kommunists Propagandalag i Bromma (med singel b-sidan ”Om Peter Himmelstrand vore kommunist”), De Gladas Kapell, Radiomöbel, Kontinuerlig Drift och det allra bästa: Anna Koka Fem Ägg Jag Är Värd i Huset, som lär påminna om ett musikaliskt Philemon Arthur om nu någon kan hitta ett av de 300 ex som pressades. Priset för bästa albumtitel går till Ulf Bejerstrand för ”Åt helvete me´ hela skiten”, illustrerat med en bild på kungaparet.

Sug på den era jävla borgarbrackor!

4 kommentarer:

Farbror Sid sa...

Höll faktiskt i CD'n ”Lägg av! Ni fattar ingenting! Göteborgsprogg 1970-1980” igår... på Bengans GBG... men det blev en annan Proggsamling istället 1969-1982. Det mesta har man väl hört men...

Man måste gynna de kommersiella multinationella utsugarbolagen.
Det är ju så synd om dem nu för tiden, och då får arbetarna gå in och stötta kapitalismen och adel&borgarregimen vi har... ;-)

Man kan säga mycket om Proggen, mycket skit kom det, men mycket av texterna står sig ännu efter 30-40 år...

spengochrille sa...

Ypperligt skivdoktorn. En sammanfattning av Proggboken så nu kan man lägga pengarna på annat.
Är Risken finns progg, eller var det för mycket skoj?

Magnus S sa...

Överväldigande massivt som alltid, Skivdoktorn! Välkommen tillbaka! Ska jag lägga in din vinjett åt dig?

Visst är den mindre uttalat politiska delen av den svenska proggen en spännande värld att utforska också.

Martin sa...

Det verkar onekligen finnas ett och annat kvar att upptäcka. Mycket läsvärt.