Som en boomerang...

Som de flesta andra som gillade kultband, skaffade jag albumet Born Sandy Devotional (som faktiskt var en större hit i Sverige än i hemlandet), en av de mest kritikerrosade skivorna under 80-talets senare halva. Men jag var som nittonåring inte alls förtjust i The Triffids storvulna musik, som manifesterades inte minst i deras magnum opus, Wide Open Road [se videon]. Det jag uppskattade mest var det vackra omslaget. Det räckte inte, jag bytte bort skivan och glömde The Triffids.

Nyligen när jag var ute på YouTube och letade australiensiska videor från 80-talet, snubblade jag över poppärlan Spanish Blue, en av de första singlarna med dem. Det är en chosefri betraktelse över småstadstristess i behagligt klimat och vackra omgivningar. Svårt att motstå!


The Triffids - Spanish Blue (1982)

Redan vid albumdebuten Treeless Plain, ett år senare, lät The Triffids helt annorlunda, som inget annat band i den alternativa myllan i Australien heller vid den här tiden. Det är mäktigt med de böljande och svepande stråkarna som låter närmast orientaliska. Grandiost och fruktansvärt bra! Mina öron har helt klart förändrats sedan jag var nitton.


The Triffids - Red Pony (1983)

Här är vi ute på vägarna. Eftersom The Triffids kom från staden Perth på Australiens västkust, gjorde bandet den oändligt långa resan till de stora städerna på andra sidan, främst Sydney och Melbourne. I det väldiga landets östra del fanns en större publik att nå ut till. Det är 500 mil enkel väg från västkust till ostkust. Under två år i början av 80-talet gjorde de kontinenten i en skåpbil, tur och retur, någonstans mellan 12 och 16 gånger.