lördag 15 november 2008

Var e brudarna?

Emellanåt får jag dåligt samvete. Jag känner ett sorts ansvar trots att jag bara är en simpel hobbybloggare. Nuförtiden är nästan hela min tillvaro genomsyrad av ett genusperspektiv, på jobbet och i hemmet. På Spengo skriver vi (inte minst jag) nästan bara om grabbar, män och gubbar som gör musik. Visst har det hänt att mina inlägg kretsat kring kvinnor, till exempel Merit Hemmingson, Judee Sill, Bonnie Tyler och kvinnor i popen med band som Blondie och The Pretenders. Men överlag får kvinnorna sällan ta plats på bloggen. Kan det bero på att vi som skriver på Spengo allihop är män och vi i musiken söker efter en manlig erfarenhet som vi kan spegla oss i? Hade vi kvinnliga läsare från början, så har vi troligen för längesen stött bort dem, inte bara på grund av vår könstypiska nördighet.

Länge var det på det viset att jag bara lyssnade på artister och band som själva skrev sin egen musik. Den som sjöng skulle helst också spela ett instrument. Det var på något sätt mycket mer gediget och trovärdigt än att bara vara en sångare eller en sångerska som sjöng andras låtar, blott en musikalisk marionettdocka även om rösten kanske var fin, inte mycket värt för mig som var präglad av en do-it-yourself-anda (genom punk, new wave och indie). Musikaliskt självförsörjande kvinnor har alltid varit relativt sett få. Det var först när jag börjat lyssna på soulmusik som mitt rigida sätt att värdera musik började luckras upp.

Jag vill passa på att lägga ut ett par låtar som mycket tack vare sångerskan har en slags innerlig värme, som män väldigt sällan kan förmedla.


The Rascals feat. Molly Holt - Echoes

Första gången jag lyssnade på The Rascals sista skiva, The Island Of Real från 1972, blev jag rejält överrumplad då jag hörde detta glittrande stycke latinfärgad soul. Den musikaliska motorn i bandet och sångaren, Felix Cavaliere, hade på Echoes lämnat platsen vid mikrofonen till en körtjej vid namn Molly Holt. Det låter inte så lite som en ung ömsint Dionne Warwick om Holt och låten skulle mycket väl kunna vara en komposition av Burt Bacharach/Hal David.

Det finns underbart angenäma överraskningar på alla The Rascals album, även om de i regel är ganska ojämna. Vid det laget då The Island Of Real kom ut (läs förresten Lester Bangs recension av plattan) hade den stora publiken, som framför allt fanns hemma i USA, slutat lyssna på dem för längesen, någon gång efter att den sista hiten People Got To Be Free drabbat nationen nästan fyra år tidigare.


Odessey - Native New Yorker

Detta är ett mästerverk i discogenren från 1977 som besitter en avspänd elegans. Liksom Echoes har Native New Yorker mjuka karibiska latin-vibbar. Det är lätt att svepas med. Lillian Lopez har en djup sångröst med en jordnära intimitet och en mognad som för tankarna till min favoritsoulsångerska Gladys Knight. Då jag hör och särskilt de gånger jag dansat till Native New Yorker känner jag att det är en fröjd att leva.

4 kommentarer:

Martin sa...

Native New Yorker! Minns det som att den låg högt på Gradvalls discolista i ett av de sista numren av POP och den är ju verkligen alldeles fantastisk. Med tanke på hur gruppen ser ut på mitt tyska singelomslag är det lätt att förstå den något mindre naturtrogna bilden på LP-konvolutet.

Mats L sa...

Ohoj! Long time no see. Bra skrivet- bra ämne! Länge leve töserna! Blev rejält sugen på plattorna:)

Farbror Sid sa...

Håller helt med...!
Och så Gladys Knight...!

Magnus S sa...

Tack grabbar! Jag återkommer snart med Gladys Knight.