The Beau Brummels revisited

Många pop- och rocksnobbar har genom åren beklagat att det amerikanska sextiotalsbandet The Beau Brummels inte blev mer välkänt och kommersiellt framgångsrikt, så också jag. Framgångsmässigt började de på topp med de särdeles fina hitsen Laugh Laugh och Just A Little, först ut bland amerikanska grupper vid årsskiftet 1964/65 med att replikera den brittiska invasionen av pop och rhythm 'n' blues. Men sedan kantades gruppens väg av hinder och problem. Historien om The Beau Brummels är redan skriven, faktiskt även på svenska, då av den gode Hans Olofsson för hans kortlivade tidskrift Impact (läs hela artikeln). Men efter sig har gruppen lämnat en omfattande produktion som oftast håller fantastiskt hög klass. Dessutom är gruppens diskografi snårig på ett spännande sätt och svår att reda ut på grund av deras trassliga karriär som varade åren 1964-68.


Något som jag inte hade koll på tidigare var The Beau Brummels återförening i mitten av sjuttiotalet, vilken resulterade i ett studioalbum och en liveskiva (som dock gavs ut först år 2000). Jag upptäckte nyligen att båda skivorna faktiskt finns på Spotify. Annars brukar jag hålla mig borta från återförenade sextiotalsband, för det är lätt att bli gruvligt besviken. Nu minns jag plötsligt att jag tyvärr har sett både The Velvet Underground och The Zombies på scen i modern tid. Men när de fem ursprungliga medlemmarna i The Beau Brummels återförenades tidigt år 1974 hade det bara gått nio år sedan de alla spelade ihop. I mitten av sjuttiotalet var de fortfarande bara i trettioårsåldern. Ringrosten hade ännu inte hunnit sprida sig.


The Beau Brummels - Gate Of Hearts (live 1974)


Den här återföreningen handlade i mindre grad om att damma av gamla hits. Bandets musikaliska motor Ron Elliott var galet begåvad och produktiv och han hade med sig ett helt gäng nya låtar. Större delen av liveplattan (inspelad i februari 1974 på en pub i en by utanför Sacramento) består av låtar som varken förr eller senare har givits ut på skiva. Det självbetitlade studioalbumet från 1975 bestod också av nytt material, så när som en nyinspelning av tredje singeln You Tell Me Why från 1965.

Allra mest gillar jag när denna upplaga av The Beau Brummels höll sig till den omisskännliga folkcountry som spirade på mästerliga Bradley's Barn från 1968. Den här musiken utgör kärnan i min musiksmak.


The Beau Brummels - First In Line (1975)

Ack ja, så vackert! Sal Valentinos unika röst hade bara mognat och var finare än någonsin. Karln hade för tusan kunnat sjunga kontoutdraget från banken eller inköpslistan till stormarknaden och fått det att låta själfullt och laddat med känslor.


Men jag måste också passa på att slå ett slag för Ron Elliotts fina soloskiva från 1970, The Candlestickmaker. I slutet av 90-talet, när jag hade en febrigt intensiv Beau Brummels-period, var två av mina absoluta favoritlåtar Gentle Wanderin' Ways och I Grow Old. De sjöngs båda av låtskrivaren Ron Elliott. Normalt hade han rollen som gitarrist i gruppen och sången sköttes av Sal Valentino med sin högst personliga och något påträngande röst. Men Ron hade en mörk och djup röst som påminde starkt om Johnny Cash, vilket var otroligt fräsigt i kombination med The Beau Brummels folkrock. The Candlestickmaker, Ron Elliotts enda soloalbum, är rakt igenom fin avspänd hippiedoftande americana. Den finns förvånande nog även den på Spotify och passar till exempel utmärkt åt alla Gene Clark-diggare som vill ha tag på mer bra musik.


Ron Elliott - All Time Green (1970)