måndag 31 maj 2010

Lew Lewis


Salige Lennart Persson har säkerligen mer än en gång skrivit om den tuffe pubrockaren Lew Lewis öde. Förutom att musiken var precis hans kopp te eller rättare sagt pint öl, så finns den typ av inslag i Lew Lewis historia som Lennart i sina artiklar och recensioner kunde frossa på. Missbruk, våld, äktenskapsproblem och en fattig bakgrund såg han som förutsättningar för "äkta" musik som hade förmåga att beröra och skaka om. Jag kunde ibland tycka att han var mer intresserad av bra historier än av musik.

Liksom många andra förgrundsgestalter inom den engelska pubrocken, kom Lew Lewis från Canvey Island/Southend-On-Sea i floden Themsens mynning, ett grått ställe bemängt med oljeraffinaderier. Han spelade i olika lokala band redan på 60-talet och i början av 70-talet, bland annat med sångaren Lee Brilleaux som senare skulle bilda Dr. Feelgood. Sedan var Lewis med i Eddie & The Rods, men blev utsparkad ur bandet innan de spelade in sin första LP. Dock var han med på den frenetiska och svettiga Live At The Marquee EP, inspelad sommaren 1976. Efter ett par singlar i eget namn blev Lewis upplockad av Stiff Records och släppte där sin enda LP år 1979 med sitt band under namnet Lew Lewis Reformer.

Plattan är till stora delar bufflig rhythm 'n' blues med få verkligt minnesvärda låtar. Men ett spår står verkligen ut på Save The Wail, en ratad Status Quo-låt. Den smittande Win Or Lose var mer melodisk än det övriga låtmaterialet och den släpptes också som singel.


Lew Lewis Reformer - Win Or Lose (1979)

Jag älskar Lew Lewis tuffa raka sångstil här. Detta är arbetarklassmusik utan högskolepoäng och jag älskar den. Lustigt nog började jag gilla pubrock samtidigt som jag flyttade upp till det medelklassdominerade, übersmarta och bajsnödigt stilmedvetna Stockholm. Först nu förstår jag att det var ett undermedvetet val av musik.

Framför allt var Lew Lewis en scenpersonlighet. Han spelade munspel så ursinnigt att det blödde ur munnen på honom. Efter några goda år gled Lew Lewis bort från gästspel på andra artisters skivor, skivkontrakt och spelningar. Det gick utför. Han gick en dag och rånade sitt lokala postkontor med en leksakspistol och fick ett byte på 5300 pund. Lew Lewis åkte fast och dömdes år 1987 till sju års fängelse.

På senare år har han spelat igen i konstellationer med Wilco Johnson och även med andra gamla Dr. Feelgood-medlemmar samt med Eddie & The Hot Rods. Men hans hälsa har vacklat till följd av mångårigt missbruk och Lew Lewis har åkt in och ut på sjukhus.

3 kommentarer:

spengochrille sa...

Win or Lose är verkligen helt suverän på plattan.
Har du tänkt på att du härmed axlat lennarts mantel när du skriver om dekadens och bankrån(dock med leksakspistol).
Bra att du hade en text på lager förresten, skulle lägga ut en igår men lyckades klanta till det och raderade i stort sett allt precis innan publicering. Fick sen inte tillgång till datorn på kvällen eftersom F behövde jobba lite.
Vi hörs.

Magnus S sa...

Nej, men det är en illustration över att det inte går att komma förbi Lennart Perssons sätt att skriva om musik. Jag är väldigt präglad av honom, även om jag försökt göra ett slags fadersuppror.

Fortsätt med inlägget! Ge inte upp! Sedan finns det ett annat försök till inlägg som du borde ge dig på igen.

Mats L sa...

Den här snubben är totalt min gränd:) Han ser ut som han låter också, bra.