Så här kan en gitarr också låta

Jag gillar att se saker ur olika synvinklar. Det brukar ofta ge mig väldigt mycket att ibland försöka byta perspektiv och se om man på så vis kan få nya ingångar till företeelser. Det jag ska försöka illustrera här handlar om elgitarren och hur den används. Kort sagt finns det en hel del normer och traditioner som rätt många pop- och rockmusiker trots allt följer. Och då är min grundfråga: varför är det inte fler band/musiker som vågar sticka ut från normen?

Exemplet här kommer från den amerikanska gruppen Yo La Tengo. En väldigt sympatisk trio som byggt upp en trogen publik, släppt massor av skivor och gjort "sin grej" i tjugofem år. De vandrar lätt mellan genrerna och spelar vad som faller dem in: från inåtvända ljudlandskap och sköra ballader till solskenspoplåtar och avantgardistiska noise-monster. Ekon hörs alltsomoftast från Velvet Underground och Yo La Tengo har också porträtterat sina förebilder i filmen I Shot Andy Warhol.

Men till saken: 1991 släppte gruppen en EP vid namn That Is Yo La Tengo. Där hittar vi låten Walking Away From You - över vilken Lou Reeds ande verkligen vilar. Jag vet att det finns många som blir en smula uttråkade av sådana här låtar, som mer bygger på stämning och nerv än på harmonier och vers/refräng-upplägg. Men det vi ska fokusera på här är hur elgitarren används. Lyssna särskilt noga på vad som händer från knappt tre minuter in i låten.


Yo La Tengo - Walking Away From You

Jag antar att Walking Away From You har samma byggstenar och beståndsdelar som vilken låt som helst från, säg, Nirvana-skivan Nevermind som kom samma år. Men där Nirvana framgångsrikt använde sig av Pixies-receptet mjuk-hårt-mjukt-hårt så slår Yo La Tengo istället an helt andra nervsträngar. Spelar man låten riktigt högt så blir det faktiskt riktigt otäckt att lyssna. Själv blir jag till och med berörd av den där gitarren även på låg volym.