Godsmagasinet i Simrishamn del 2
Jag tror att anledningen till att Godsmagasinet lyckades attrahera sin tids främsta svenska band var att man behandlade varje band som om det var det första som spelade i Simrishamn på 25 år, vilket nästan var sant. Banden och artisterna smittades av prestigelösheten, entusiasmen och charmen. Eggstone övertalade andra band i sin närhet att spela där. De som engagerade sig i Godsmagasinet dansade själva ivrigast och öste längst fram i publiken på spelningarna.
De enda som var sura var nog Brainpool, men jag kan förstå dem. Jag fattar att de – som detta år 1993 var på väg att slå igenom stort – var besvikna över en gles avslagen publik på 30 personer. De började käbbla om ersättning för en gitarr som gick sönder. Vi tyckte att de uppvisade divalater. Men det var dumt av oss att boka en inomhuskonsert på midsommardagen när alla var bakis och trötta. Killarna i Brainpool hade väl själva kämpat med att övervinna sin bakfylla, kånkat utrustning och kört från Lund för ett ökengig.
Under sommarklubben 1993 blev Godsmagasinet verkligen en samlingspunkt för de musikintresserade som fortfarande gick i gymnasiet och de något äldre som nyss lämnat Österlen, men som var tillbaka i trakten över sommaren för att sommarjobba. Chris Bailey – veteranen från australiensiska The Saints – åkte ut och spelade som ensam singer/songwriter med akustiskt gitarr alltmedan han sänkte åtminstone två flaskor vin och kvällssolen sken in genom de högt belägna fönstren och strålar slank genom gliporna mellan väggbrädorna. Agurk Players (senare Damn! som idag spelar med Timbuktu) körde en långt svettigt och funkigt jam där publiken interagerade. Presleys från Trelleborg spelade varm och mild sommarpop med såpbubblemaskinen på.
En kväll kom några av stans största raggaraktiga bråkstakar in på Godsmagasinet. Vi trodde att de snart skulle börja mucka och slåss. Men de köpte öl i baren och satte sig lugnt vid ett bord. Vi försökte bete oss som vanligt, trots att vi trodde att slagsmålet hängde i luften. Efter en stund utbrast plötsligt ett av råskinnen: ”Här e ju trevlet å ni knarkar ente”. De och många andra knudor (raggare utan raggarbil) var förmodligen övertygade om att Godsmagasinet var ett centrum för drogkultur och att vi relativt svartklädda ungdomar som hängde där var ständigt påtända av narkotika. Vi förstod att det var därför de hållt sig borta från stället så länge.
Foto: Louise Eriksson
Jag lämnade Skåne för Uppsala och missade rätt mycket av fortsättningen. Eldsjälarna som höll i verksamheten blev mer självsäkra och bokade band som The Cardigans och Wannadies och artister som Stefan Sundström och Johan Johansson.
bob hund spelade där två gånger, de stannade kvar efteråt och festade och jammade med ungdomarna hela natten. Inför andra spelningen ringde de själva upp Godsmagasinet för att få in Simrishamn i turnéplanen. Med en ljusblå Godsmagasinet-t-shirt på sig sitter en av bandmedlemmarna bakfull i en trädgårdstol på en bild i ett collage till en av bob hunds skivor från slutet av 90-talet.
bob hund framför Allt på ett kort på Mejeriet i Lund 1996. Den här låten har tagit mig fem meter upp i luften. Jag har sett dem åtskilliga gånger men tyvärr inte på Godsmagasinet 1994-95.
Men så drog kommunen in utskänkningstillståndet och förbjöd affischering för evenemangen (och hänvisade till ett nytt regelverk inom EU som styrde detta). Den främsta inkomstkällan försvann och medelåldern sjönk till ett bit under 18 år. Indiepop-eran var över och skatepunkband som Satanic Surfers och Randy samt trallpunkarna De Lyckliga Kompisarna intog scenen. Man var också tvungen att ordna diskokvällar (eftersom det var billigare och drog större publik), något som var tvärt emot ursprungstanken bakom verksamheten. Sista gången jag besökte stället i slutet av 1995 såldes läsk i baren, tonåringarna stod utanför entrén och drack häxblandning och inne rådde samma gamla hopplösa tonårsstämning som vi en gång själva upplevt före Godsmagasinet. Någon slyngel med mössa på inomhus började mucka med något annat tonårsfrö. Jag förstod då att Godsmagasinet var en parentes och detta var slutet.
- - - -
Bland det jag minns tydligast var ljuset, som var dovt och varmt inne i Godsmagasinet när mörkret hade fallit, som om allt trä i huset sög upp ljuset in i taket, väggar och golv. Byggnaden är borta, men vi som var med bygger upp den igen ur minnet.
- - - -
Jag vill tacka de entusiaster som startade verksamheten och ideellt lade ner en massa jobb på Godsmagasinet. Ni vet vilka ni är. Stolta ska ni vara!
Sugen på att läsa första delen om Godsmagasinet? Klicka här!
7 kommentarer:
Och stolt ska du vara som skrivit denna högklassiga artikelserie. Det bästa du gjort! Djupt berörande och engagerande. Sant lyckorus varvat med sorgsenhet som kommunens svek och den idiotiska nedbränningen. Jag spelade på Godsmagasinet första gången sommaren '93 med ett band från Trelleborg. Vi var förband till folkpunkarna Anastasia, och mina förväntningar på Simrishamn innan vi kom dit var inte höga. Men jag blev knockad av ställets charm, som något ur Twin Peaks, och de rockentusiaster som fanns i staden. Direkt efter spelningen hade min blivande trummis Jesper Mårtensson prickat in min SG-gitarr som samma som Townshend hade på Woodstock, och denna replik ändrade hela min syn på stället och staden. När vi som medlemmar av samma band kom tillbaka 1997 för en spelning kände man av den förändring du beskrev skett med stället, och vi spelade den värsta konsert jag någon gjort med något band. Men det är en annan historia. Huvudsaken att Godsmagasinet vägrar dö. Rock on!
Och The Presleys! Eller Wessersmithers som de hette innan de blev tvungna att byta, med hiten You are not my kind:)Ett band som borde blivit mycket större.
Undrar om inte jag har en demo med The Presleys i källarförrådet.
Jag hade en EP på CD med The Presleys. Synd att jag gjorde mig av med den liksom massor av annat från 90-talet).
Jesus, vilken enastående träffsäker bild av att växa upp i Simrishamn. Shit, jag är helt knäckt över hur du fångar precis allt i ett nötskal... Ja, hela bloggen är bland det bästa jag sett, men denna uppväxtskildring... Ja, my God, helt enkelt! Vad kan man säga mer än att det var precis så det var.
Wow Thomas K, bland det finaste beröm jag har fått! Det här kommer jag att leva på ett bra tag.
Är nyfiken, är du äldre eller yngre än mig som är född 1971? Inte för att något direkt förändras för de yngre i Simrishamn.
1970. (Våra vägar korsades faktiskt vid några få tillfällen i början av 90-talet, men jag flyttade från Simrishamn 1992 - för att "insupa inte bara kunskaper". Detta innebar ju att jag missade magin med Godset, men noterade ändå med viss förvåning, på avstånd, bandens kaliber...Har ni många foton från tiden på Godset borde ni göra någon slags coffetablebook/sociologisk-filosofisk betraktelse med avstamp i din text här...
Skicka en kommentar