The Zombies - This Will Be Our Year
En favorit i repris! Detta är ett klipp som rör vid många hjärtan, kanske ett av de mest rörande YouTube-klippen. En amerikansk kille i min egen ålder redigerade ihop en liten video av föräldrarnas Super 8-filmer från 1960- och 70-talet till The Zombies själavärmande poplåt, This Will Be Our Year. Gott Nytt År!
På självaste julaftonskvällen satt jag i lägenheten i Stockholm och tyckte riktigt synd om mig själv. Tidigare under dagen hade jag beslutat att inte köra ner till vinterdrabbade Österlen i mellandagarna. Känns för riskabelt med vinterdäck utan dubbar med barn i bilen och allt. Men vid juletid har jag alltid svår hemlängtan, vill träffa mina släktingar och gamla vänner i Skåne. Hembygden kallar.
Tur då att jag köpt Oil City Confidential som en julklapp till mig själv (och en DVD-spelare för att kunna se den), den hyllade dokumentärfilmen om Dr Feelgood av den mästerlige Julien Temple, mest känd för Sex Pistols-dokumentärerna The Great Rock 'N' Roll Swindle och The Filth And The Fury. Och vilken herdestund det var att se dokumentären!
Den egenartade gitarristen Wilko Johnson är otroligt underhållande med sin speedade entusiasm när anekdoterna sprutar ur honom. The Big Figure och John B. Sparks står mest och nickar och fnissar bredvid honom vid biljardbordet. Och den ömma gamla modern till den avlidne sångaren Lee Brilleaux, hon var så förbluffande förstående inför sin sons liv och karriär. Hon berättade att hon och Lees far en gång gick på en Dr Feelgood-konsert på Hammersmith Odeon när de var som störst hemma i England 1976 och det var ett sånt sjuhelvetes röj både på scenen och nere bland ungdomarna i publiken att fadern inte kunde stå emot utan öste loss bland ynglingarna. Det är så fint och bekräftande att man vill gråta. Det finns många, många ögonblick av mänsklig värme i dokumentären.
The story of Canvey Island, 1970's England and the greatest local band in the world, Dr Feelgood!
Men det är egentligen inte medlemmarna i Dr Feelgood som har huvudrollen, det är lokalsamhället Canvey Island, en uppdämd ö under vattennivå i Themsens dimmiga mynning och som är full av oljeraffinaderier. Stället är nergånget och präglat av en arbetarklass som gillar att supa, tidigare en lågklassig badort för folk från Londons East End, med några bedagade nöjesetablissemang kvar. Men för pojkarna, som såsmåningom växte upp till att bli medlemmar i Dr Feelgood, var ön ett paradis och ett spännande äventyr. Dokumentären handlar om hur orten eller platsen och dess historia har präglat bandmedlemmarna och bandet.
På något sätt handlar Oil City Confidential om rockens ursprung, hur något utvecklas från de första staplande stegen ofta på akustiska instrument bland några tonåringar i de sociala sammanhangens utkant och sedan blir ett lokalt rockband som slipar sina färdigheter och successivt når allt vidare kretsar regionalt, nationellt och internationellt. Men Dr Feelgood släppte aldrig sin lokala förankring.
Dr Feelgood - Going Back Home (live på Southend Kursaal 1975)
Det finns jubileer man inte riktigt vill påminnas om men just idag är det tio år sedan Kirsty MacColls liv tog slut. Alldeles för tidigt och så vansinnigt onödigt. Här nedan en personlig favoritlista som jeg skrev på maillistan Hi-Five precis efter Kirstys död i december 2000 och som tidigare även har funnits att läsa här.
Mer om kampen för upprättelse för Kirsty hittar ni här och mer om hennes musik här.
Kirsty MacColl topp tio
1. Don't come the cowboy with me Sonny Jim
Är så mycket mer än bara en fantastisk titel. Där den ligger mitt i Kirstys bästa platta Kite visar den så tydligt vad som gör henne älskvärd - i ordets allra bästa bemärkelse- och vad det är som gör att hon känns äkta i en värld som allt oftare känns som formgjuten plast. Dels är hon tuff "don't come the cowboy with me Sonny Jim/ I've known lot's of those and your not one of them" dels är hon förstående "there's a light in your eyes tells me somebodys in/and you won't come the cowboy with me Sonny Jim" och dessutom är hon precis lika sårbar som någon av oss andra "Did somebody tell you I'm lonely as hell/I didn't expect you to know me so well”. Sen sjunger hon förstås otroligt bra också.
2. Soho Square
Från underskattade plattan Titanic Days och tårarna är faktiskt inte så långt borta när Kirsty sjunger "And you'll kiss me quick in case I die before mig birthday/one day you'll be waiting there/no empty bench in Soho Square" och sen stegrar sig stråkarna precis som i Madonnas Dear Jessie och det är alldeles fantastisk popmusik om att försöka tränga undan den där så lätt stelnande vardagssorgen och släppa fram glädjen.
3. Closer to God
Från baksidan av Kirstys mest politiska singel Free World. "are you closer to God than the folks you despice/are you closer to God than the ants and the flies".
4. Free World
En lysande urladdning mot Thatcherismens sjukhusnedläggande England satt till en snabb poplåt som hänger upp luftgitarren på din höft.
5. They don't know
Första singeln på Stiff och det är klassisk girl group uppdaterad till ett sent sjuttiotal som knappt hunnit hämta sig från punken. Gigolo Aunts har gjort en utmärkt cover och nu mer alltså Moneybrother en på svenska.
6. See that girl
En till snabb poplåt och bästa spåret på debut lp:n.
7. Caroline
Caroline har förlorat sin pojkvän och vill gråta ut hos Kirstys berättarjag -som precis blivit ihop med killen i fråga. En nästan lika klassisk popsingel som debuten. Obegripligt att så få brydde sig.
8. He's on the beach
Ännu en fantastisk snabb poplåt. Den här gången är det Lemonheads som gjort en cover.
9. Walking down Madison
Kirsty experimenterar med rytmer och en manlig rappare och det funkar hur bra som helst.
10. There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis
Också från debuten och här är det verkligen tal om en bra titel. Och texten fortsätter "just like you swore that you'ld be true/There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis / but he's a liar and I'm not sure about you". Enkelt, snyggt, begåvat och roligt. Jag kommer att sakna henne.
Om ni saknar självklara favoriter som A new England eller Fairytale of Ney York är det för att jag listade covers och duetter för sig. För att postningen inte ska bli för lång hittar ni dem här istället.
Kirsty är inte direkt heltäckande representerad på Spotify men hon finns åtminstone: Kirsty MacColl.
I'd Rather You Leave Me med The Choir påminner mig om varför jag, av all musik, mest tycker om ren och skär pop. Redan introt på tolvsträngad Rickenbacker lyfter låten till The Byrds skimrande höjder. Trots att diskanten skär som en sågklinga och ljudet håller demokvalitet, så sprakar den här tvåminuterslåten verkligen av skir skönhet. Ack, att en så bunden formel som poplåten innebär kan bjuda på en sån komplexitet!
The Choir - I'd Rather You Leave Me (ca 1967)
Vi stod runt hörnet i buskarna och laddade för drogfritt disco i Korsavadshallen för skolungdomen på Österlen. Det var sent i november 1987 och det blåste som alltid fuktigt och råkallt i Simrishamn vid den här årstiden. Jag tryckte i mig en kvarting Explorer Vodka utblandad med Fanta ur en PET-flaska så fort jag bara kunde. Sedan löste jag och mina polare entrébiljett till discot. Inga problem att komma in! Väl inne slog fyllan till. Allt var noga planerat. Jag kände mig så cool och kaxig som bara en kraftigt berusad sextonåring i skinnväst kunde göra.
Ett par lokala rockband spelade på en scen mitt ute på sporthallsgolvet den kvällen. Efter det snabba, ymniga vätskeintaget gick jag på toaletten vid foajén. Några jämnåriga killar, som jag kände, skulle snart spela i ett rätt så nybildat band. De stod vid handfaten och pratade med varandra, dämpat men ändå märkbart exalterat. Jag märkte hur fokuserade de var. Grabbarna målade ögonen med en svart kajalpenna som de delade. Jag glodde storögt på dem. De såg inget annat än sina egna spegelbilder. För mig som vuxit upp i en by, där en machokultur rådde, var detta oerhört djärvt. Trots att killarna strax skulle uppträda i ett band som nästan uteslutande spelade spelade covers av den jordnära skånske rockidolen Kal P. Dal, missade de inte tillfället att sminka sig. En dörr öppnades plötsligt för mig - visserligen bara med en smal springa - till den skumma och djupt fascinerande rockvärlden.
Jag raglade efter dem till sporthallen för att se deras band som hette Broster Brös och jag försökte skärpa mina sinnen för att uppleva spelningen. Men ganska snart blev jag distraherad. Ett gäng bråkstakar från verkstadsteknisk linje stod runt mig och ville slåss.
Det är en vintrig och bitande kall lördagskväll i huvudstaden. Gatorna är nästan tomma. Klockan är tio och blott en liten skara har hunnit ta sig till Debaser Slussen.
"Är ni redo? Nä? Ok, vi ska bara ställa in vinklarna."
- - -
I Malmö vid mitten och slutet av 90-talet fanns en hel drös popgrupper och något enstaka rockband som man återkommande såg på konserter, klubbar och festivaler. Dipper var ett av dessa band. De var enormt spelsugna, dök upp i alla möjliga sammanhang och de levererade alltid spänning och förlösning. Dipper måste vara den liveakt som jag sett i särklass flest gånger (vid mer än tio tillfällen) bland band jag inte ägt en enda skiva av eller ens en demokassett med. Befann de sig inte på scenen så stod killarna ofta i publiken och stöttade andra band som spelade. Dessutom jobbade sångaren och scenpersonligheten Joachim Leksell på vattenhålet Tempo nära Möllevångstorget, pop- och rockscenens självklara centrum. Kort sagt, de var överallt!
Egentligen har jag aldrig haft någon relation till Dippers musik. Bara ett par låtar satte sig, främst Shaping Up och Attention Span (som de också framförde en gång i Sen kväll med Luuk). Det var egentligen deras totala hängivenhet till musiken som jag uppskattade, ett fullständigt engagemang, idealism och integritet.
- - -
Senast jag såg Dipper för åtta år sedan uppträdde de på samma scen. Debaser var nyöppnat. Då fick förgrundsgestalten Joachim Leksell den psykiska kollapsen att verka bubbla under den städade ytan.
Nu iscensätter han det nervösa sammanbrottet som om det redan har inträffat. Han dyker upp i en tredelad kostym, men är sjavig. Kostymen är fläckig, skjortan skrynklig, byxfickorna vrängda ut och in och livremmen saknas. Det är som om resten av bandet de två föregående dygnen har letat runt i Stockholm efter den försvunne Leksell, som haft en "lost weekend". Men han har hämtats ur en fyllecell och sedan fått dricka en kanna kaffe i logen före spelningen.
Dipper - Around The Block (live på Debaser Slussen 4 december 2010)
Skitbra upptagning, bgrrrlie! Tack!
Samtidigt är musiken mer avig, kantig, primitiv och rå än tidigare. Postpunkrötterna ligger nu fullständigt blottade. Emellanåt hårdnar det till och influenserna av amerikansk punk skiner igenom. Dipper är ett tajt band på sitt bakvända vis. Hur mycket jag än tjatar om Leksell är varje medlem i Dipper en unik, oumbärlig musiker.
De kör nästan uteslutande låtar som inte getts ut på skiva eller har spelats live, som knappt någon förutom bandet har hört tidigare. Detta gör de trots att de har ett relativt nytt album ute, It Will All End In Tears. Och varför inte, de har inget att förlora? De vann publiken i denna smällkalla stad i lördags.
Jag har väl alltid haft ett distanserat förhållande till hip hop. Kanske var jag charmad av den ett kort tag i slutet av 80-talet då hip hopen kändes så ny, fräsch och annorlunda för oss svenskar att den inte gick att motstå. Men jag har alltid sökt efter melodier i musiken, inte efter texterna, orden. Jag har sällan ens förstått, uppfattat eller hört vad man har rappat om. Sedan blev den tongivande hip hopen i mitten av 90-talet jävligt macho med alla dessa gangstas och thugs och sånt har jag i allmänhet svårt för. Många av dessa rappare har låtit så tonlösa, så känslomässigt avstängda eller bara hotfulla. Jag har haft enormt svårt att identifiera mig med det.
Kort sagt, det har funnits så mycket annan musik som jag har hållit nära hjärtat istället. Hip hopen har inte tillåtits att släppas i närheten av det.
Ändå har jag en oerhörd respekt för hip hop. Det finns ibland en speciell förtätad atmosfär där som knappast går att finna någon annanstans. Jag är väldigt svag för de DJs som använder samplingar skickligt, när de använder något som står i kontrast till MCn, en sampling som kommer från ett oväntat håll musikaliskt, som skapar dynamik och laddar låten med stämning. Men i slutändan handlar det om beats, det som får huvudet att gunga i takt och kroppen att vagga. Där är genren oöverträffad. Varje gång jag får höra något sådant känns hip hopen fortfarande sprillans ny, trots sina mer än trettio år på nacken.
I veckan fick jag en bland-CD av en ung kille som har ett sann passion för hip hop. Jag är upplivad av hans entusiasm och tänker ge det han så omsorgsfullt ställt samman en ärlig chans.
För tio år sedan fick jag min förra bland-CD med hip hop av en polare som ville visa att det fanns sådant i genren som var värt att låna minst ett öra till. Och det gjorde jag faktiskt. Vi kör två fina spår från den superba samlingen.
Mos Def - Ms Fat Booty (1999)
Gang Starr - Full Clip (1999)
Kan det vara så att det jag tilltalas av i musik är oförändrat sedan min tidiga barndom? Är det så för dig? De låtar som jag minns från 3-4 årsåldern är de sentimentala och gråtmilda balladerna. Jag distraherades alltid i min lek med Corgi-bilar eller LEGO och lystrade till radion i köket när låtar som Cat Stevens Morning Has Broken, John Denvers Annie's Song eller I'm Not In Love med 10CC spelades. Än idag är det just den sentimentala, spröda och melankoliska musiken som ligger mig närmast om hjärtat.
För några månader sedan snubblade jag över en melodi som jag mycket väl kände igen. Jag kunde inte minnas när jag hört den, men det måste också ha varit nån gång i mitten av 70-talet från transistor-radion.
Barbara Streisand - The Way We Were (1973)
Egentligen är jag inte så förtjust i Barbara Streisand. Hon är alldeles för mycket musikal för mig, för mycket smetighet och teknik. Men i The Way We Were var hon något mer nedtonad än vanligt. Det är den vackra melodin med de något dröjande och närmast glidande mjuka tonerna, särskilt i början av låten, som verkar sitta djupt i mig. The Way We Were var den första låt med Barbara Streisand som toppade hitlistorna i början av 1974. Jag läste nyligen att melodin hade skrivits av en musiker som jag verkligen respekterar - Marvin Hamlisch.
Han fick mig att som 14-15 åring spendera ett helt års pianolektioner i kommunala musikskolan åt att finslipa ragtimestycket The Entertainer. Visserligen är det ett gammalt nummer av Scott Joplin från 1902, men det är Marvin Hamlisch tolkning och arrangemang från soundtracket till sjuttiotalsklassikern Blåsningen (The Sting) som alla har hört. Hamlisch The Entertainer blev till och med en stor hit på poplistorna (nr 3 på Billboardlistan i USA).
Jag såg förstås Blåsningen som barn på rikstelevisionen och tog djupt intryck. Filmen med Paul Newman och Robert Newman i huvudrollerna utspelar sig i depressionsårens 1930-talet och egentligen var ragtimemusiken från sekelskiftet gammal och daterad redan då, men på något sätt fick Hamlisch den att passa in. Det är i själva verket kongenialt att till en tillbakablickande film sätta musik som blickar ännu längre tillbaka i tiden. När jag tänker efter gjordes det flera filmer som utspelade sig i 30-talets kristider just under oljekrisens och den ekonomiska tillbakagångens år på 1970-talet.
Men jag vill presentera ett annat spår från Blåsningen som har en plats i mitt hjärta. Sällan har ett instrumentalt stycke uttryckt mer ensamhet och saknad.
Marvin Hamlisch - Solace (orchestral version) (1974) 
I kölvattnet av ovan nämnda framgångar kom ett album med Marvin Hamlisch, självklart med namnet The Entertainer. Därifrån hämtar jag ett annat otroligt smäktande stycke, dock med stänk av exotism.
Marvin Hamlisch - Mexican Dreams (1974)
Under 1970-talet var Marvin Hamlisch otroligt framgångsrik. Han vann alla de tunga priserna i show business. Bredvid filmerna skrev han till exempel musiken till en av decenniets mest framgångsrika musikaler, A Chorus Line. Han gjorde ett minnesvärt soundtrack till Bond-filmen The Spy Who Loved Me (svensk titel Älskade spion) från 1977. Ledmotivet Nobody Does It Better skrev han tillsammans med sin dåvarande fästmö, Carole Bayer Sager.
Som sexåring hajade jag plötsligt till då jag satt vid mitt nya modelltåg som körde runt runt i en cirkel. En stark kvinnoröst ljöd från radion i köket.
Carly Simon - Nobody Does It Better (1977)
