onsdag 3 mars 2010

Godsmagasinet i Simrishamn del 1

Natten till den 10 februari 2010 brann det gamla godsmagasinet ner till grunden i Simrishamn. Branden var anlagd, en eller flera pyromaner härjar i trakten och sprider oro bland befolkningen. Senast var Godsmagasinet en cykelaffär, men i början av 90-talet var det ett vattenhål för popälskare.
Foto: Martin Svensson (tack!)

- - - -

Före Godsmagasinet fanns inget att hämta på Österlen, för mig i alla fall.

- - - -

Jag hade köpt en langat helrör Explorer Vodka för ett par hundringar som jag blandade med Fanta eller Coca Cola och tryckte i mig de vidriga groggarna hemma hos någon i byn där det var föräldrafritt. Sedan gick taxibussen mot diskoteket Tingvalla utanför Tomelilla. Det hände att jag inte mindes mycket av vare sig bussfärden eller att jag hade betalt inträdet på en hundralapp och kommit in. Ibland vaknade jag upp på en toalett där jag spydde, utan att veta egentligen var jag befann mig. När den värsta fyllan klingat av släntrade jag omkring mellan dansgolven där halvgamla svenska hits som Gyllene Tiders Sommartider, Snowstorms Sommarnatt och Attacks Ooa hela natten oinspirerat varvades med låtskrivar- och producentteamet Stock, Aitken & Watermans lättuggade danspop. Jag kände mig ensam och oälskad. Den blaskiga sura ölen, som pumpades upp i varma plastglas, var så äckligt dyr att man lät bli. Inne på diskot, ute på gården och på parkeringen blossade hela tiden slagsmål upp. Allt var så… andefattigt. Min andedräkt stank av sprit och spyor. Fyllan höll på att gå ur kroppen. Jag var trött ända in i själen. Och pengarna var slut.

Det var inte roligare i Simrishamn på Jimmy’s, ett ställe som också präglades av fylla, dålig stämning och bråk. Inte ett ont ord om diskoteksägaren Jimmy Touré, men på Österlen var han en eldsjäl som jobbade i motvind. Han var tvungen att ägna sig mer åt ordningsproblem än åt funk- och soulmusiken som han älskade. I jämförelse med diskoteken ute på vischan var gillena och likaså hamn- och byfesterna till och med roligare med sin kletiga sega dansbandsmusik.

Ett nöjesalternativ var att köra runt i bilen längs raggarrundan: Stortorget → Storgatan → Hamngatan → Stenbocksgatan → Järnvägsgatan → Stortorget → Storgatan om och om igen. Det var en fruktlös jakt på liv och rörelse i den folktomma småstaden vid kvällstid. I de andra bilarna spelade de säkert Eddie Meduza på bandaren. I vår bil ljöd The Smiths och vi sjöng med Morrissey för full hals, röda i ansiktet av småstads- eller landsortsfrustration:

Burn down the disco
Hang the blessed DJ
Because the music that they constantly play
It says nothing to me about my life

Hang the DJ, hang the DJ, hang the DJ…


Några var så uttråkade att de på kvällarna slängde parkbänkar och blinkande vägkoner i hamnens mörka vatten eller släckte gatlyktor genom att sparka på dem. Vi hade ingen annanstans att ta vägen än att sitta hemma hos varandra och spela skivor av våra älskade kultband. Det räckte inte.

En man, som då var runt fyrtiofem, hade berättat för oss att han och polarna hade haft en modsklubb vid mitten av 60-talet i en lokal i Simrishamn. Vi tyckte det var otroligt coolt. Dessutom hade The Who år 1966 spelat på Gislövs Stjärna (en dansrotunda mitt på Österlen). Sedan dess hade ett kvartssekel gått, inget verkade ha hänt och inga pop- eller rockgrupper hade kommit till Simrishamn för att ge spelningar för ungdomen. Jag flyttade till Lund för att plugga och många andra drömde om att lämna bygden för större städer.

Därför blev jag jublande glad när några polare berättade att de fått tillgång till det gamla övergivna godsmagasinet vid järnvägen. Jag åkte ut till Simrishamn när kultur- och musikföreningen Godsmagasinet bildades på Korsavadsskolan på vintern tidigt 1992. Gänget började röja ur all bråte, föreningen fick fondbidrag för att renovera stället för konsert- och kaféverksamhet och ungdomarna började tillsammans snickra och måla. Jag sommarjobbade som vårdbiträde på ett gruppboende för utvecklingsstörda i staden och brukade köra till godsmagasinet för att heja på och ge en hjälpande hand.

Jag var med på stödspelningarna med lokala band den sommaren för att vi skulle samla pengar till den fortsatta upprustningen av byggnaden. Stället var knappt halvfärdigt men vi var så stolta och förväntansfulla på framtiden. Tack vare ett utskänkningstillstånd kunde man köpa öl och vin till en blygsam peng i baren, men trots vår ungdom spårade ingen ur av alkoholen, för musiken stod helt klart i centrum på Godsmagasinet. Men baren gav intäkter också.

Mina bidrag till verksamheten var två bandbokningar. Först ut var lundabandet The Girls till den officiella öppningskvällen den 28 december 1992. När det djupt sextiotalsinfluerade popbandet uppträdde i stilenliga kostymer med smala slipsar och kavajslag och slängde in en Small Faces-cover bland repertoaren av egna låtar, kände jag att cirkeln slutits med den gamla modsklubben i stan.

Två dagar senare var dags för Eggstone från Lomma att ställa sig på den hemsnickrade träscenen. Det var ofattbart att jag lyckats övertala mitt favoritband att packa instrument och högtalare och korsa den skånska kontinenten med Volvo Amazon och släpvagn för att spela i Simrishamn – en vit fläck på popkartan – för ett par tusenlappar i ersättning.


Eggstone framför My Trumpets på Lilla Dansbanan på Hultfredsfestivalen 1992. Även där hoppade jag längst fram.

Och att sedan stå på scenen och presentera dem var oförglömligt. Eggstone var ett briljant liveband och piskade upp stämningen till frenesi bland 200 euforiska ungdomar i publiken, som länge varit svältfödd på livemusik. Jag kan tänka att så här måste det vara att för första gången se Sex Pistols i England när punken fortfarande var i sin linda 1976. Detta var den egentliga startpunkten för Godsmagasinet och vi firade årsdagen av detta genom att bjuda tillbaka Eggstone ytterligare två år, 1993 och 1994. Dessa konserter var fullständigt fantastiska och sinsemellan helt olika.

Före konserterna i mellandagarna 1992 spelade vi Hey Princess av Popsicle på repeat. Vi var helt knockade av indiepopen och dansade frenetiskt. En ny era hade kommit till Simrishamn. Fortsättning följer...


Foto: Sebastian Lindberg (tack!)

Sugen på att läsa andra delen om Godsmagasinet? Klicka här!

8 kommentarer:

Mats Larsson sa...

Satan vad bra. Totalt engagerande och berörande. Ser enormt mycket fram mot del 2. Grymma bilder! Det ger verkligen känsla av Sex Pistols i Växjö etc och visst är det du mitt i publikhvet som släpper loss? Underbart! Det är Mats Larsson här med kapade mailkonton.

Martin sa...

Bara att hålla med. Ge oss tvåan nu!

Erik sa...

Jag har sagt förut att ni borde få medalj för vad ni gjorde med godsmagasinet. Jag var var där bara en gång, men känner igen mig i beskrivningen av Simrishamn från min uppväxt och den förlösande kontakten med en annan värld via musik, för oss Clash, Jam, Pistols, Marley. Jag bor i Simrishamn nu och det är för bedrövligt. Jag saknar huset och cykelaffren som låg där och känner bedrövelse dels över förstörelsen, men också den tristess och brist på ansvar från vuxna som jag gissar (men inte vet säkert) kan ha drivit fram mordbranden. Det har
varit mycet vandalism runt stationen och ungdomar behöver bli sedda.

Magnus S sa...

Mats, Martin och Erik - tack för översvallande beröm! Jodå, det den långe killen i glasögon som sträcker upp en vänsterarm är jag.

Jag hoppas min vittnesbörd, men särskilt kommande manifestationer kring Godsmagasinet kan leda till nya satsningar på ungdomarna på Österlen. Hoppas på egna initiativ från kidsen och att kommunen är med på noterna.

Robert Bergkvist sa...

Det var tider. Man får skatta sig lycklig att man har varit ung i den roligaste tiden i Simrishamn, innan det blev en vykortsort för turister.
Trist bara att man vet med säkerhet att man aldrig kommer att ha så roliga nyårsaftnar som på Godset.

Magnus S sa...

Gamle Robban! Jag ser dig också på publikbilden i grunge-mundering. Att det var roligt var helt vår egen förtjänst.

"Vykortsort för turister" - så sant!

Anonym sa...

Läste din blogg om Godsmagasinet I S-hamn (del 1) och kände verkligen igen mig från tonåren I Simrishamn. Det enda som skiljde var musiken för mina minnen är från 60-talet. I övrigt stämde det mesta och frustrationen kände man igen.
Vi åkte inte heller till Tingvalla, det var tabu för oss långhåriga och hade varit förenat med livsfara att åka dit. Dansbandshaken var raggarnas tillhåll. Inte heller Gislövs Stjärna gick för sig och det var nog bara när the Who var där som det gick an.
Nej, vi åkte mest till Ystad, Trelleborg eller tom Kristianstad och där gick vi på popklubb, som det hette på den tiden. Disko var inte uppfunnet än.
I Simrishamn hade vi en klubb på Järnvägsgatan under ett par år på 60-talet (kan va den du refererar till??). Klubben hette Club 14 och en kille som heter Leif Larsson var drivande och jag tror han låg bakom det mesta när det gällde den klubben. Tror att det tidigare funnits en annan Club 14 i Simrishamn men då en jazzklubb men det var före min tid.
Nåväl. Klubben låg på Järnvägsgatan vid taxi (om taxi nu finns kvar där?) och vi höll till i källaren och ingången var från trädgården. Spelade Stones, Who, Kinks och andra gamla 60-talsidoler. Vi var väl ett 30-tal ungdomar som var där regelbundet, skulle jag tro.
Basse/Tonåring i S-hamn på 60-talet

Magnus S sa...

Så jävla kul att du hittade hit till vår blogg, Basse. Och väldigt spännande att få kontakt med ett gammalt Simrishamns-mods. Har aldrig tänkt på att ni var så pass mycket outsiders (illa sedda av raggare) som ni var då och hur mycket det påminner om det gäng vi tillhörde. Jag och flera andra i gänget var väldigt influerade av sextiotalsmusik och svensk mods-kultur (minst lika mycket som av punken). Vid den här tiden då jag var i tjugoårsåldern lyssnade jag också mycket på The Beatles, The Rolling Stones, The Kinks, The Small Faces, Tages och The Byrds.

Club 14 - ja, det måste vara den modsklubben. Jag tror det var Göran Bengtsson, Waldes son, som berättade om den. Kul att du upplyser mig om var klubben låg. Jag hade fått för mig att den legat nere vid Hamngatan (nånstans mellan Maritim och barberare Persson).

Har ni gamla mods kontakt fortfarande? Finns det bilder? Om du vill skriva mer om tillvaron som popsnöre i sextiotalets Simrishamn gör jag gärna ett blogginlägg med det. Hör gärna av dig igen.