Nej, Spengo har inte självdött! Sluta inte besöka bloggen! Jag har ett saftigt inlägg på gång, men jag har inte möjlighet att fullborda det förrän efter påsk. Tills dess kanske mina medskribenter kan hålla grytan kokande eller åtminstone småputtrande?
Först lite ledtrådar om vad som komma skall. Här är några fina gamla låtar. Vad har de gemensamt förutom att de är framförda av svenska band med uteslutande grabbar?
The Sinners - When She Lies
Sator - What You Are Is What You Get
The Creeps - Don't Go Away [ursäkta det halvtaskiga ljudet]
Rock 'n' roll för mig är när gitarristen är så övertänd på scenen att han mitt i solot kastar sig baklänges ut i publiken med gitarr och allt. Franska bandet Dogs river av Chocolate Watchbands gamla garagerockdänga Don't Need Your Lovin' på någon teater i hemlandet i slutet av 70-talet. Klippet är kort, men varje sekund är fullständigt hänförande! Och gitarristen heter Paul Peschenaert - hjälte!
Så stod vi där i halvdunklet framför scenen på Kägelbanan på Söder. Klockan hade passerat tio denna söndagskväll i februari 2006 och nästan två månaders förväntningar var på väg att antingen grusas eller infrias. Jag och mina två polare var nervösa alla tre.
Jody Stephens, Ken Stringfellow och Jon Auer intog sina positioner på scenen. Men Alex Chilton backade in och började fumla och joxa med sin gitarr, sin förstärkare och sina kläder. Minuterna gick och de andra tre smög igång med lite trevande pausmusik och publiken började fnissa generat. Jag började bli rädd att konserten skulle halta betänkligt, tack vare Mr. Chilton. Var han nu ett vrak som inte längre ens visste hur man skulle hänga på sig en elgitarr? Sedan när han verkade ha fått ihop allting, vände sig för första gången mot publiken. Han fyrade av sitt illmariga leende (som skulle finnas där resten av konserten) och en rysning gick nerför ryggen över att få se en levande legend. Denne rockveteran såg ut som en mycket mager universitetslektor i engelsk litteratur i sina bruna manchesterbyxor och en sladdrig beige polotröja. Jag upplevde inte honom alls en söndersupen man som åldrats i förtid.
Big Star öppnade rockigt med In The Street och fortsatte snabbt med Don't Lie To Me. Jag förvånades över hur tajt det var och hur nära soundet låg jämfört de 33-34 år gamla skivinspelningarna. Alex sjöng med en ganska oförändrad ung röst och han spelade de gamla Big Star-låtarnas ganska kluriga gitarrfigurer och solon relativt obehindrat. Jag hade alltid föreställt mig honom främst som en sångare och inte som den typen av gitarrist (hade mest tänkt på hans skeva gitarrspel med Tav Falcos Panther Burns). Alex stal all uppmärksamhet på scenen. De andra var bara bifigurer och det Big Star som fanns 2006 var inget riktigt band egentligen.
Det kändes ibland lite konstigt. Flera av låtarna från Big Stars två första plattor handlar om hur det var att vara ung och alienerad. För att vara en renodlad retrokille, har jag väldigt svårt för nostalgi. En 55-åring stod och sjöng Thirteen: Won't you let me walk you home from school.. eller Won't you tell your dad "Get off my back!", tell him what we said 'bout Paint It Black. Alex märkte antagligen själv hur konstigt det lät, eftersom han hade svårt att hålla sig för skratt när han sjöng den.
Kvällen största ögonblick var Big Black Car från tredje skivan Third/Sister Lovers. Den låten (liksom albumet) kändes helt tidlös. Jag inbillade mig att Alex sjöng den utan någon slags distans. Även min favoritlåt The Ballad Of El Goodo var makalöst mäktig.
Men varför var jag inte riktigt där uppe i sjunde himlen? Var det för att ett av rockhistoriens mest mytomspunna band nu avmystifierades framför mina ögon? Var det för att jag var en 34-årig tvåbarnsfar och inte en 24-årig student, vars hämmade känsloliv en gång fått utlopp genom musiken och vars värderingar och identitet byggts upp med hjälp av musiken? Var det för att jag inte riktigt kunde slappna av på grund av att det var sen söndagskväll och snart måndagmorgon med lämning av barn på dagis, pendling och arbete? Var det för att en liktorn klämde i skon? Big Star anno 2006 var ju bättre än vad jag nånsin kunde vänta mig. Det var emellertid härligt att uppleva att ett av de mest motgångsdrabbade banden fick ta upp tråden igen, göra en skiva, en turné och dessutom låta riktigt bra. Det var den första och sista gången man fick tillfälle att se Big Star.
I morse när jag fick budet om Alex Chiltons frånfälle, var det plötsligt bara skönt att jag såg honom livs levande, trots att magin och legenderna kring Big Star skringrades något.
- - - -
Till höger om mig på konserten stod min vän, som i cyberrymden kallar sig Z aka mrdantefontana. Läs hans gripande hyllning till sin stora hjälte och lyssna på mannens musik på bloggen PCL Link Dump: Take him home and make him like it.
Läs mitt också inlägg på Spengo för två år sedan om Big Stars stora betydelse för mig och mina vänner och om bandets andra platta: Skivhyllan: Big Star - Radio City (1974)
Ibland vid musiklyssnande kan jag få en tanke på att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen genrer än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tidsslösande och meningslös. Vilket är en härlig känsla, för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frusterande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger en samma känsla. Ögonblicket går dock över och snart är man igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.
The Faces spelar Borstal Boys live 1973
Senast idag hade jag denna känsla när jag lyssnade på The Faces Oh La La(1973), deras fjärde och sista album. Ett album som är okej utan att glänsa, vilket gäller hela deras produktion. Men sist på första sidan, jag pratar LP, ligger Borstal Boys. En låt som tidigare inte fäst sig nämnvärt i mitt medvetande men idag satt den mitt på hakan. När jag hörde den bestämde jag mig för att framöver är det endast ölmarinerad, lättfotad rock´n roll som skall nå mina trumhinnor allt annat är bara pajaskonster.
The Faces kan väl kallas en supergrupp, vars ursprung är The Small Faces. När Steve Marriott, frontman tillsammans med Ronnie Lane, lämnade The Small Faces 1969 togs Rod Stewart och Ron Wood in i bandet. Kursen lades också om till en mer rotbaserad musik med mer influenser från blues, rock 'n' roll och folk, tyvärr tycker jag nog att gruppen fungerar bättre i teorin än i praktiken. Jag kan sakna gruppkänslan en del, vilket var en oerhörd styrka med Small Faces, med det kanske beror på att en del av gruppmedlemmarna hade tankarna på annat håll. Rod var ju exempelvis redan igång med sin framgångsrika solokarriär och säga vad man vill om den, men få vita sångar kan stå upp mot hans sånginsatser några år innan och efter 1970. Rons soloutflykt i liveklippet som känns lite kantigt och osammanhängande med resten av låten kanske också är ett tecken på det.
Klippet kommer från sista Faceskonserten som Ronnie Lane gjorde, Edmonton Sundown 4 juni 1973. Han fortsatte sedan med underbara underskattade Ronnie Lane & Slim Chance som plöjde än mer i folkfåran. Ron Wood spelar som bekant i Rolling Stones och trummisen Kenny Jones ersatte Keith Moon i The Who efter Keiths död 1978.
Eftersom liveklippet inte riktigt återger låtens täta sväng, men det var för fräcka bilder för att undanhålla er, så ligger här nedanför också albumversionen av Borstal Boys, dagens låt 15 mars 2010.
Jag har en gammal klasskamrat från gymnasietiden som numera bor i Colorado i USA. Han är framgångsrik advokat i handelsrätt och undervisar även i juridik, en respekterad samhällsmedborgare och familjefader. Dock älskar han en massa heavy metal (särskilt Slayer) och hårdrock (särskilt AC/DC) precis lika mycket som i tonåren. Då tapetserade han både väggar och innertak med hårdrocksaffischer i sitt pojkrum hemma i Simrishamn.
Ibland dyker småfåniga funderingar upp i min hjärna. Ponera att en ny stadsdel byggs i en större svensk stad i framtiden. Tänk att en gammal metal-älskare leder namnberedningen i stadsbyggnadsnämnden och lyckas driva igenom sina gatunamnsförslag i kommunfullmäktige.
Folk flyttar in i de nybyggda flerfamiljshusen på Grindecoregatan, Sludgestigen eller Thrashstigen. De mer åtråvärda bostadsrätterna hittar man på Blackmetalbacken. Få har dock råd med paradvåningarna på Rob Halfords Boulevard. Tänk att hoppa in i en taxi och vilja bli körd till Udo Dirkschneiders Väg. Eller att förklara, då man bestämmer mötesplats med polaren, att puben ligger en bit upp i Lita Fords Gränd.
Slutligen klassisk heavy metal av bästa märke och årgång.
Jag har aldrig direkt lyssnat på Peps Persson, även om jag har haft honom rakt under snudan [skånska för näsan] i hela mitt liv. Han har blivit folkkär och är dessutom en landsman som inte värjer för att sjunga på redig bred skånska. Men jag alltid känt mig främmande inför två saker - progg och reggae - det har helt enkelt inte ingått i min uppfostran. Som barn var jag närmast rädd för den här typen av skäggiga gubbar med runda glasögon, som man uppfattade som gamla då de var i trettioårsåldern, till exempel när de dök upp i Tommy Körbergs progganstrukna musikprogram för barn, Kika digga ding (se signaturen) där jag minns att i alla fall Folk & Rackare och Hoola Bandoola Band var med.
Däremot har respekten för Peps som låtskrivare och sångare växt med åren, men alltid på distans. Häromveckan fick jag för mig att på Spotify lyssna in mig lite bortom standardlåtarna på hans repertoar. Jag tänkte att albumet Spår från 1978 rent tidsmässigt kunde vara ett bra ställe att börja på. Omedelbart blev jag tvungen att gå ner för räkning.
Peps Blodsband - Maskin nr. 2 (1978)
Peps stiger ut ur ganjadimmorna och tar dig ner till plastfabriken. Knivskarp och förbannad är han. Det är smart kritik mot konsumtionssamhället och kapitalismen, men inte tillbakalutat som i Hög standard. Fortfarande rykande aktuellt! Jag får faktiskt lust att lyssna mer på reggae, om än på modersmålet.
Buster Brown på skrotupplaget i Melbourne 1974. Från vänster Geordie Leach, Gary "Angry" Anderson, Chris Wilson, Phil Rudd, John Moon & Paul Grant.
Mitt senaste inlägg på Spengo om australiensisk rock’n’roll på 70-talet hade en enorm och oväntad inverkan på mig själv. Jag känner mig i princip som när jag var i mitten av tonåren, och för första gången fattade att AC/DC är ju inte heavy metal, det är rock’n’roll när den är som allra bäst- rå, skitig, energisk, rebellisk, upplyftande och svängig. I de andra band som jag skrev om, och senare har satt mig betydligt mer in i, har jag funnit min musikaliska identitet på ett sätt som känns lika pånyttfödande som upptäckten av AC/DC i skarven av 80- och 90-talet.
Ett av dessa band är Melbournes Buster Brown, som jag inte hunnit bekanta mig med när skrev senast. De är totalt min gränd, och därför ska viga denna artikel åt dem. Bandet är berömt för att ha utgjort avstamp för sångaren i Rose Tattoo, Gary ”Angry” Andersons, och trummisen i AC/DC, Phil Rudds musikaliska karriärer. Buster Brown var ett kortlivat boogierock fenomen, som var starkt populära inom den då utbredda Sharpieskulturen (se artikeln Berserk Warriors). Från starten i september ’73 till upplösandet i mitten av ’75 släppte de endast ett album, lp:n Something to say från 1974, producerat av Coloured Ballsledaren och australiens gitarrgud nr 1, Lobby Loyd.
Musiken är en underbar blandning av Thin Lizzy-aktiga gitarrstämmor, Rudds svängiga och stadiga beat, keyboardisten Chris Wilsons boogiepiano, och Andersons råa röst som ger musiken dess gatuattityd och starka arbetarbetoning textmässigt. Den sistnämnde hade börjat sin karriär i hippiebandet Peace, Power & Purity, men var ute efter en tuffare musikalisk inriktning, vilket resulterade i bildandet av Buster Brown under hösten 1973. Tillsammans med gitarristerna John Moon & Paul Grant, bassisten Geordie Leach (senare i Rose Tattoo), Chris Wilson och Phil Rudd började Buster Brown på hösten 1973 spela en aggressiv, men melodisk boogierock, vilket tillsammans med att Anderson gav röst åt Melbournes arbetarungdom, gjorde dem snabbt populära bland stadens Sharpies, i likhet med tidigare nämnda Coloured Balls. Namnet tog man från en 20-talsserie om en amerikansk rackarunge.
The drummer's got rythm- Phil Rudd bakom trummorna i AC/DC, sent 70-tal.
De båda gitarristerna bidrog med skilda referenser till bandets sound. John Moon var stark influerad av Ritchie Blackmore, och gillade komplexa arrangemang, vilket hörs i de här utlagda låtarna. Paul Grant var mer inne på Freegitarristen Paul Kossofs mer minimalistiska och explosiva gitarrstil, och tillsammans hittade de en balans som rymmer både powerackord och Deep Purple-aktiga solon. Detta sound överfördes även på de covers bandet spelade live, som Elton Johns Saturday night’s alright for fighting, Stevie Wonders Superstition och Faces Stay with me. Det sistnämnda bandet var Andersons främsta inspiration, vilket gjorde Buster Brown till en tilltalande smältdeg av det tidiga 70-talets stora rockpersonligheter.
Buster Brown live på Sunbury 1974.
En succespelning på den årliga utomhusfestivalen Sunbury 1974 ledde till ett kontrakt med Mushroom records, och som producent för bandets debutalbum valdes passande nog Lobby Loyd. Pga. bolagets enorma succe med Skyhooks vid samma tid, halverades budgeten för inspelningen av Something to say, och enbart en tolvtimmarssession avsattes för inspelning. Loyd ville göra ett riktigt ”live i studion” album, och blev frustrerad över den minimala tid de fick till förfogande. Anderson var besviken på resultatet, och ansåg att skivan inte fångade bandets essens med sitt relativt rena sound. Möjligen kunde plattan varit lite råare, men överlag tycker jag själv att ljudet är perfekt. Luftigt, stabilt, hårt, svängigt.
Buster Brown- Buster Brown (1974)
Höjdpunkterna är bandets låt om sig själv, den funkrockiga Buster Brown, och det Who-präglade titelspåret Something to say. Båda kännetecknas av tvära temposkiften, härliga gitarrstämmor, ett bastant och jordnära beat, samt Andersons rispande röst. Min enda invändning mot texterna är en rad i Buster Browns boogieparti, ”And I’m just the same as anybody else around”, ett föga inspirerande uttryck av den tröttande jantelag, med vilken arbetare trycker ned sig själva. Annars blir båda låtarna frihetsdränkta rockhymner i stil med The Whos Long live rock och Won’t get fooled again, som också handlar om själva bandet och deras musik.
Buster Brown- Something to say (1974)
Skivan släpptes dock nästan obemärkt i slutet av ’74 med minimal promotion från Mushroom, och överskuggades helt av Skyhooks enorma storsäljare Living in the 70s på samma bolag. I Januari ’75 fick Phil Rudd tips om att AC/DC letade efter en ny trummis, och efter en testspelning gick han med i bandet, och blev därmed en grundläggande arkitekt av deras sound med sin minimalistiska och svängiga spelstil. Something to say uppvisar stor potential som sorgligt nog aldrig togs tillvara på, och bandet upplöstes under sommaren 1975. Anderson kom under följande året att bilda Rose Tattoo med Geordie Leach, och nå betydligt större berömmelse. Inget av det jag hört med dem kommer dock i närheten av den alltför okända musiken på Something to say. Bolaget Aztec records i Nya Zeeland har dock dragit sitt strå till stacken, och släppt albumet i en väldigt fin och fyllig utgåva, liksom med andra viktiga rockalbum från Australien, som Coloured Balls Ball Power från 1973. Let it rock!
Jag tror att anledningen till att Godsmagasinet lyckades attrahera sin tids främsta svenska band var att man behandlade varje band som om det var det första som spelade i Simrishamn på 25 år, vilket nästan var sant. Banden och artisterna smittades av prestigelösheten, entusiasmen och charmen. Eggstone övertalade andra band i sin närhet att spela där. De som engagerade sig i Godsmagasinet dansade själva ivrigast och öste längst fram i publiken på spelningarna.
De enda som var sura var nog Brainpool, men jag kan förstå dem. Jag fattar att de – som detta år 1993 var på väg att slå igenom stort – var besvikna över en gles avslagen publik på 30 personer. De började käbbla om ersättning för en gitarr som gick sönder. Vi tyckte att de uppvisade divalater. Men det var dumt av oss att boka en inomhuskonsert på midsommardagen när alla var bakis och trötta. Killarna i Brainpool hade väl själva kämpat med att övervinna sin bakfylla, kånkat utrustning och kört från Lund för ett ökengig.
Under sommarklubben 1993 blev Godsmagasinet verkligen en samlingspunkt för de musikintresserade som fortfarande gick i gymnasiet och de något äldre som nyss lämnat Österlen, men som var tillbaka i trakten över sommaren för att sommarjobba. Chris Bailey – veteranen från australiensiska The Saints – åkte ut och spelade som ensam singer/songwriter med akustiskt gitarr alltmedan han sänkte åtminstone två flaskor vin och kvällssolen sken in genom de högt belägna fönstren och strålar slank genom gliporna mellan väggbrädorna. Agurk Players (senare Damn! som idag spelar med Timbuktu) körde en långt svettigt och funkigt jam där publiken interagerade. Presleys från Trelleborg spelade varm och mild sommarpop med såpbubblemaskinen på.
En kväll kom några av stans största raggaraktiga bråkstakar in på Godsmagasinet. Vi trodde att de snart skulle börja mucka och slåss. Men de köpte öl i baren och satte sig lugnt vid ett bord. Vi försökte bete oss som vanligt, trots att vi trodde att slagsmålet hängde i luften. Efter en stund utbrast plötsligt ett av råskinnen: ”Här e ju trevlet å ni knarkar ente”. De och många andra knudor (raggare utan raggarbil) var förmodligen övertygade om att Godsmagasinet var ett centrum för drogkultur och att vi relativt svartklädda ungdomar som hängde där var ständigt påtända av narkotika. Vi förstod att det var därför de hållt sig borta från stället så länge.
Foto: Louise Eriksson
Jag lämnade Skåne för Uppsala och missade rätt mycket av fortsättningen. Eldsjälarna som höll i verksamheten blev mer självsäkra och bokade band som The Cardigans och Wannadies och artister som Stefan Sundström och Johan Johansson.
bob hund spelade där två gånger, de stannade kvar efteråt och festade och jammade med ungdomarna hela natten. Inför andra spelningen ringde de själva upp Godsmagasinet för att få in Simrishamn i turnéplanen. Med en ljusblå Godsmagasinet-t-shirt på sig sitter en av bandmedlemmarna bakfull i en trädgårdstol på en bild i ett collage till en av bob hunds skivor från slutet av 90-talet.
bob hund framför Allt på ett kort på Mejeriet i Lund 1996. Den här låten har tagit mig fem meter upp i luften. Jag har sett dem åtskilliga gånger men tyvärr inte på Godsmagasinet 1994-95.
Men så drog kommunen in utskänkningstillståndet och förbjöd affischering för evenemangen (och hänvisade till ett nytt regelverk inom EU som styrde detta). Den främsta inkomstkällan försvann och medelåldern sjönk till ett bit under 18 år. Indiepop-eran var över och skatepunkband som Satanic Surfers och Randy samt trallpunkarna De Lyckliga Kompisarna intog scenen. Man var också tvungen att ordna diskokvällar (eftersom det var billigare och drog större publik), något som var tvärt emot ursprungstanken bakom verksamheten. Sista gången jag besökte stället i slutet av 1995 såldes läsk i baren, tonåringarna stod utanför entrén och drack häxblandning och inne rådde samma gamla hopplösa tonårsstämning som vi en gång själva upplevt före Godsmagasinet. Någon slyngel med mössa på inomhus började mucka med något annat tonårsfrö. Jag förstod då att Godsmagasinet var en parentes och detta var slutet.
- - - -
Bland det jag minns tydligast var ljuset, som var dovt och varmt inne i Godsmagasinet när mörkret hade fallit, som om allt trä i huset sög upp ljuset in i taket, väggar och golv. Byggnaden är borta, men vi som var med bygger upp den igen ur minnet.
- - - -
Jag vill tacka de entusiaster som startade verksamheten och ideellt lade ner en massa jobb på Godsmagasinet. Ni vet vilka ni är. Stolta ska ni vara!
Sugen på att läsa första delen om Godsmagasinet? Klicka här!
Natten till den 10 februari 2010 brann det gamla godsmagasinet ner till grunden i Simrishamn. Branden var anlagd, en eller flera pyromaner härjar i trakten och sprider oro bland befolkningen. Senast var Godsmagasinet en cykelaffär, men i början av 90-talet var det ett vattenhål för popälskare. Foto: Martin Svensson (tack!)
- - - -
Före Godsmagasinet fanns inget att hämta på Österlen, för mig i alla fall.
- - - -
Jag hade köpt en langat helrör Explorer Vodka för ett par hundringar som jag blandade med Fanta eller Coca Cola och tryckte i mig de vidriga groggarna hemma hos någon i byn där det var föräldrafritt. Sedan gick taxibussen mot diskoteket Tingvalla utanför Tomelilla. Det hände att jag inte mindes mycket av vare sig bussfärden eller att jag hade betalt inträdet på en hundralapp och kommit in. Ibland vaknade jag upp på en toalett där jag spydde, utan att veta egentligen var jag befann mig. När den värsta fyllan klingat av släntrade jag omkring mellan dansgolven där halvgamla svenska hits som Gyllene Tiders Sommartider, Snowstorms Sommarnatt och Attacks Ooa hela natten oinspirerat varvades med låtskrivar- och producentteamet Stock, Aitken & Watermans lättuggade danspop. Jag kände mig ensam och oälskad. Den blaskiga sura ölen, som pumpades upp i varma plastglas, var så äckligt dyr att man lät bli. Inne på diskot, ute på gården och på parkeringen blossade hela tiden slagsmål upp. Allt var så… andefattigt. Min andedräkt stank av sprit och spyor. Fyllan höll på att gå ur kroppen. Jag var trött ända in i själen. Och pengarna var slut.
Det var inte roligare i Simrishamn på Jimmy’s, ett ställe som också präglades av fylla, dålig stämning och bråk. Inte ett ont ord om diskoteksägaren Jimmy Touré, men på Österlen var han en eldsjäl som jobbade i motvind. Han var tvungen att ägna sig mer åt ordningsproblem än åt funk- och soulmusiken som han älskade. I jämförelse med diskoteken ute på vischan var gillena och likaså hamn- och byfesterna till och med roligare med sin kletiga sega dansbandsmusik.
Ett nöjesalternativ var att köra runt i bilen längs raggarrundan: Stortorget → Storgatan → Hamngatan → Stenbocksgatan → Järnvägsgatan → Stortorget → Storgatan om och om igen. Det var en fruktlös jakt på liv och rörelse i den folktomma småstaden vid kvällstid. I de andra bilarna spelade de säkert Eddie Meduza på bandaren. I vår bil ljöd The Smiths och vi sjöng med Morrissey för full hals, röda i ansiktet av småstads- eller landsortsfrustration:
Burn down the disco Hang the blessed DJ Because the music that they constantly play It says nothing to me about my life
Hang the DJ, hang the DJ, hang the DJ…
Några var så uttråkade att de på kvällarna slängde parkbänkar och blinkande vägkoner i hamnens mörka vatten eller släckte gatlyktor genom att sparka på dem. Vi hade ingen annanstans att ta vägen än att sitta hemma hos varandra och spela skivor av våra älskade kultband. Det räckte inte.
En man, som då var runt fyrtiofem, hade berättat för oss att han och polarna hade haft en modsklubb vid mitten av 60-talet i en lokal i Simrishamn. Vi tyckte det var otroligt coolt. Dessutom hade The Who år 1966 spelat på Gislövs Stjärna (en dansrotunda mitt på Österlen). Sedan dess hade ett kvartssekel gått, inget verkade ha hänt och inga pop- eller rockgrupper hade kommit till Simrishamn för att ge spelningar för ungdomen. Jag flyttade till Lund för att plugga och många andra drömde om att lämna bygden för större städer.
Därför blev jag jublande glad när några polare berättade att de fått tillgång till det gamla övergivna godsmagasinet vid järnvägen. Jag åkte ut till Simrishamn när kultur- och musikföreningen Godsmagasinet bildades på Korsavadsskolan på vintern tidigt 1992. Gänget började röja ur all bråte, föreningen fick fondbidrag för att renovera stället för konsert- och kaféverksamhet och ungdomarna började tillsammans snickra och måla. Jag sommarjobbade som vårdbiträde på ett gruppboende för utvecklingsstörda i staden och brukade köra till godsmagasinet för att heja på och ge en hjälpande hand.
Jag var med på stödspelningarna med lokala band den sommaren för att vi skulle samla pengar till den fortsatta upprustningen av byggnaden. Stället var knappt halvfärdigt men vi var så stolta och förväntansfulla på framtiden. Tack vare ett utskänkningstillstånd kunde man köpa öl och vin till en blygsam peng i baren, men trots vår ungdom spårade ingen ur av alkoholen, för musiken stod helt klart i centrum på Godsmagasinet. Men baren gav intäkter också.
Mina bidrag till verksamheten var två bandbokningar. Först ut var lundabandet The Girls till den officiella öppningskvällen den 28 december 1992. När det djupt sextiotalsinfluerade popbandet uppträdde i stilenliga kostymer med smala slipsar och kavajslag och slängde in en Small Faces-cover bland repertoaren av egna låtar, kände jag att cirkeln slutits med den gamla modsklubben i stan.
Två dagar senare var dags för Eggstone från Lomma att ställa sig på den hemsnickrade träscenen. Det var ofattbart att jag lyckats övertala mitt favoritband att packa instrument och högtalare och korsa den skånska kontinenten med Volvo Amazon och släpvagn för att spela i Simrishamn – en vit fläck på popkartan – för ett par tusenlappar i ersättning.
Eggstone framför My Trumpets på Lilla Dansbanan på Hultfredsfestivalen 1992. Även där hoppade jag längst fram.
Och att sedan stå på scenen och presentera dem var oförglömligt. Eggstone var ett briljant liveband och piskade upp stämningen till frenesi bland 200 euforiska ungdomar i publiken, som länge varit svältfödd på livemusik. Jag kan tänka att så här måste det vara att för första gången se Sex Pistols i England när punken fortfarande var i sin linda 1976. Detta var den egentliga startpunkten för Godsmagasinet och vi firade årsdagen av detta genom att bjuda tillbaka Eggstone ytterligare två år, 1993 och 1994. Dessa konserter var fullständigt fantastiska och sinsemellan helt olika.
Före konserterna i mellandagarna 1992 spelade vi Hey Princess av Popsicle på repeat. Vi var helt knockade av indiepopen och dansade frenetiskt. En ny era hade kommit till Simrishamn. Fortsättning följer...
Foto: Sebastian Lindberg (tack!)
Sugen på att läsa andra delen om Godsmagasinet? Klicka här!
