Hilly Fields (1892) är ett psykedeliskt mästerverk från new wave-eran i början av 80-talet, men låten skulle kunna komma rakt från The Beatles Magical Mystery Tour. Man får en släng av sjösjuka av att lyssna på Hilly Fields (1892), som är späckad med syntar, röster, ljudeffekter, klassisk cello och faktiskt tidiga prov på skiv-scratching. Det gungar och kränger på däck. Intensiteten i inspelningen är nästan påfrestande.
I mer än ett halvår höll han på att spela in och mixa låten och till större delen bekostade han det själv. Totalt besatt och ständigt missnöjd med det han presterade, den då 22-årige nick nicely var petig (med små n envisades han dessutom att stava sitt artistnamn som han funnit redan i början av tonåren).
Under sena tonåren var han i otakt med tiden. Generationskamraterna pogo-dansade till Pistols och Clash i slutet av 70-talet och samtidigt satt den kufiske dagdrömmande nick instängd på pojkrummet och spelade Beatles-skivor.
Det var Hilly Fields (1892) som inspirerade XTCs frontman Andy Partridge att sätta igång det psykedeliska sidoprojektet The Dukes Of Stratosphear, vars skivor jag spenderat massor av sinnesutvidgande lyssnande på. Han lär entusiastiskt ha sagt om låten: "It starts where Strawberry Fields leaves off".
Hilly Fields (1892)
Och påverkan på The Dukes Of Stratosphear är ännu tydligare på den lite tyngre men lika virvlande B-sidan, 49 Cigars, där man förutom Beatles-influenserna också kan ana Syd Barretts Pink Floyd. B-sidan är nicks egen favorit, eftersom den inte spelades med någon större vånda och han skötte instrumenten själv denna gång. Det gick ganska raskt med hans mått mätt.
49 Cigars
Singeln lär vara en dyrgrip. Men misströsta inte, lyckligtvis kom en CD-samling på nick nicelys samlade produktion för fem år sedan, Psychotropia.
Under semestern besökte jag min gamle vän, Chrille, och vi började nästan genast nörda, trots att det fanns kvinnor och barn i närheten. Han hade en trave vinylskivor på bordet, plattor som tidigare gallrats ut ur skivsamlingen och burits ner i källaren. Efter några år i karantän hade han tagit upp några av dessa utsorterade skivor igen för att ge dem en ny chans. Det här beteendet är fullständigt naturligt bland oss skivsamlare, det uppvisar likheter med vissa andra samlande däggdjur också. Chrille har dessutom ett fjärrlager i sina föräldrars källare.
Med erfarenheten har vi lärt oss att smaken och öronen förändras över tid, likaså har förväntningarna på musiken stillats. Därför är det helt rätt att gå tillbaka och göra nya genomlyssningar. Det är som med lagringsbara viner, vissa flaskor bör man vänta med att öppna i fem år. Först då är de som bäst. Andra lagrade viner smakar man av försent, visar det sig, då smaken har planat ut.
Chrille visade albumet Approved By The Motors. Jag påstod att jag aldrig hade hört The Motors. Han hävdade att jag nån gång borde ha hört hiten Airport, som var stor i slutet av 70-talet. Sen spelade han den för mig.
The Motors med en nedkortad Airport på Top Of The Pops år 1978
Självklart hade jag hört Airport, men för mycket längesen. Och jag greps av samma vemodiga känsla som jag fått som sjuåring när jag på radion hört låtens signatur på synthesizern, toner man aldrig glömmer när man väl hört dem en gång. Men att det var en så raffinerad poplåt i övrigt var en nyhet för mig, ytterligare en länk i den ärorika engelska poptraditionen.
Som de flesta andra som gillade kultband, skaffade jag albumet Born Sandy Devotional (som faktiskt var en större hit i Sverige än i hemlandet), en av de mest kritikerrosade skivorna under 80-talets senare halva. Men jag var som nittonåring inte alls förtjust i The Triffids storvulna musik, som manifesterades inte minst i deras magnum opus, Wide Open Road [se videon]. Det jag uppskattade mest var det vackra omslaget. Det räckte inte, jag bytte bort skivan och glömde The Triffids.
Nyligen när jag var ute på YouTube och letade australiensiska videor från 80-talet, snubblade jag över poppärlan Spanish Blue, en av de första singlarna med dem. Det är en chosefri betraktelse över småstadstristess i behagligt klimat och vackra omgivningar. Svårt att motstå!
The Triffids - Spanish Blue (1982)
Redan vid albumdebuten Treeless Plain, ett år senare, lät The Triffids helt annorlunda, som inget annat band i den alternativa myllan i Australien heller vid den här tiden. Det är mäktigt med de böljande och svepande stråkarna som låter närmast orientaliska. Grandiost och fruktansvärt bra! Mina öron har helt klart förändrats sedan jag var nitton.
The Triffids - Red Pony (1983)
Här är vi ute på vägarna. Eftersom The Triffids kom från staden Perth på Australiens västkust, gjorde bandet den oändligt långa resan till de stora städerna på andra sidan, främst Sydney och Melbourne. I det väldiga landets östra del fanns en större publik att nå ut till. Det är 500 mil enkel väg från västkust till ostkust. Under två år i början av 80-talet gjorde de kontinenten i en skåpbil, tur och retur, någonstans mellan 12 och 16 gånger.
Å liksom käcka svenska sjömän Drog dom ut på öppet hav
Slut på vandrandet, dags för lite sjögång uppå böljan den blå. Kriminella Gitarrer twistar till det på en Öresundstur (från kassetten Öresundstwist, hösten -85) med start i Helsingborg.
Kriminella Gitarrer twistar loss
Kriminella Gitarrers ”Vårdad klädsel” var, som bekant, det första släppet på Kloaak i mars 1978. Magnus Gustafsson [Gusti på Spengo-redaktionen, red.anm.] var på den tiden en sorts fotograf/omslagsdesigner etcetera till dessa punkare. Kredit nog, men Magnus var också vänlig nog att besvara en återkommande fundering under åren; vems var vantarna?
"Trots att enbart sångaren, Stry Terrarie, hade fattat hur punkarna i England såg ut, så levde de andra pojkarna i Kriminella Gitarrer knappast upp till danspalatsets önskemål om klädsel, utan såg snarare ut som de tre brukspojkar de var. Framför bandet ligger ett par vantar och dagens nummer av Kvällsposten. Att Kvällsposten var med på omslaget kunde Stry stå ut med, men att mina vantar också hamnat där hade han oerhört svårt att förlika sig med."
"Beträffande ”Silvias unge” så tog jag fotot vid Folkets Hus, Klippan. Med på fotot är om jag minns rätt, Görgen Persson som ägde Amazonen, Affe Olofsson, Affes dåvarande flickvän Anne, samt Annes bästis som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, men som precis som Anne kom från Ljungbyhed. Stry var måttligt nöjd med att Görgen Perssons fötter/sandaler, ungefär storlek 46, mycket tydligt syns på omslaget."
I likhet med det första släppet, Kriminellas ”Vårdad klädsel”, var även det sista bandet att släppa något i sjutumsformat (såvitt känt av undertecknad som dock inte är okänd för att emellanåt ha fel), inspelat i Svenska Popfabrikens studio, ett punkband. Visserligen 18 år senare men i gengäld bra mycket snabbare. Kurbits I.R. ”Inget liv” (Really Fast 22, 1996) lyckas klämma in 13 låtar på debut ep:n. Uppföljaren ”Skåne, Sweden Attacks” kom ett år senare med bibehållet tempo.
I studien medverkar bland annat medlemmar ur Von Gam, från Hovmantorp, som en oktoberdag, 1979, tog morgontåget till Klippan för att böka i Bombadill, tills kvällståget avgick. Kvar i studion satt Sticky och vred på reverb knappen för vad som kom att bli Von Gam singeln ”Hasse Parasit / Mode” (GAM produktion, VG-01, 1980). Hovmantorp är för övrigt en trevlig vandringstrakt trots förekomsten av slagg efter lågteknisk järnframställning.
Von Gam - Hasse Parasit
Nu är vandringen till ända och vi lämnar er alla med något sällan hört utanför Klippan och knappt där:
THÖ PITTS ’VOJNE’ SINGELKASSETT
THÖ PITTS SJONGER VOJNE
A: VOJNE ”SJONGS” AV BAND AIDS B: INST.VERS. DÄR DU/NI KAN ”SJONGA SÄL”
DENNA UNDERSKÖNA UTGÅVA AV THÖ PITTS KAMPSÅNG ”VOJNE” FÄRDIGSTÄLLDES I STUDIO BOMBADILL DEN 6 APRIL 1985. ”SÅNG” UTFÖRES AV THÖ PITTS MANSKÖR (BAND AIDS) OCH HANDHAVANDET AV DIV. INSTRUMENT SKÖTTES THÖ KOO. (THÖ KOO = ”BERGET” KIDDÉN, ”BLIXTEN” HOLST, ”SÅLLET” NILSSON OCH FOLKE ”BICYCLETAS”) • ---------------- • PRODUKTION OCH REPRODUKTION: FOLKE TIBILD
Thö Pitts - Vojne
Thö Pitts - Vojne (instrumental version)
Begreppet vojnes ursprung är omstritt, på ryska betyder det krig, på finska kan ge/de kan, på estniska smörig och på lettiska kan inte. I Sverige brukar det härledas till sydsamiskan; att något är åt katten/besvärligt. Det finns även de som hävdar att det är en slarvig översättning från oy vey som på jiddisch betyder bedrövelse/förfäran. Klippan-varianten får ni dra era egna slutsatser om. Vad som däremot kan klargöras är att Thö Pitts var ett korplag och att musiken är baserad på sångarens fars favoritlåt ”Seemann”. Här i ett smakprov av österrikaren Freddy Quinn.
Freddy Quinn - Seemann
Snipp snapp slut! Opp mä tofflerna på hyllan! Ambulansen kommer! Har ni alla vita rockar? Kör ni mig till Fisksätra? Gud väntar på mig där förstår ni! Tack, det var snällt. Ni måste förstå, mitt öde är att vara vagabond och han väntar på mig i Fisksätra. Var är Stina och Sofi? Kommer dom? Hinner vi köra gruslasset till Hyllstofta först? Hinner jag till bruged i morron bitti? Var är min Scania ratt? En spruta? Sova? Jaha...men…….
Det fanns starka band till Australien i Simrishamns-gänget som jag hängde med. De avgudade band som Hoodoo Gurus, The Church, The Saints, The Stems, The Someloves, The Limespiders (särskilt låten Slave Girl) och andra australiensiska band. Jag upplevde att det var nästan som kittet som höll gänget samman. Två av killarna hade faktiskt morsor som kom från Australien (mammorna var gamla barndomsvänner och träffade varsin svensk). En av dessa grabbar hade också växt upp Down Under och han brukade följa cricket-turneringar som pågick i veckor i det gamla hemlandet via australiensiska dagstidningar, som kom fram till stadsbiblioteket i Malmö minst tre dagar senare, dit han promenerade dagligen.
Trots att den övriga rockvärlden, då det blivit 90-tal, riktat blickarna åt andra håll, fortsatte gänget dyrka de australiensiska band som haft sin storhetstid på 80-talet.
Flera av oss, dock inte jag, såg ut som Hoodoo Gurus-sångaren Dave Faulkner gjort i mitten av 80-talet med grop i hakan, långt hår och paisleyskjorta. Självklart hade de ivrigaste aussie rock-älskarna i gänget träffat och festat med centralgestalterna från de dyrkade banden på turné i Sverige. Vi var fruktansvärt starstruck när en lätt nerdekad Chris Bailey flyttade till Malmö (dit vi också flyttat) och började dyka upp på gängets fester. En av killarna från Simrishamn var till och med som gitarrist i en mindre legendarisk upplaga av The Saints i slutet av 90-talet.
Själv var jag väl ingen aussie rock-fanatiker, även om jag också stod under gängets påverkan. Jag kunde emellertid inte motstå de välsnickrade poplåtarna, som ofta framfördes på ett rättframt och hjärtligt sätt. I videorna som jag valt finns en arbetarklass-koppling och det går kanske också fram i musiken (möjligen inte så tydligt i The Go-Betweens fall - ett band som har en sorts elegans).
Säg den logik som varar. Tofflerna fick stolpa iväg änna opp till Jönköping för denna etapp på fotvandringen. Efter ett så långt stegande kan gott Drömpojkarna presentera sig själva, mens en ann hämtar andan, med ett par smakprov från LP:n Drömpojkarna (Grisbäck, 7905, 1979).
Drömpojkarna - Drömpojkar
Drömpojkarna - Öppet dygnet runt
Jönköping såg dagens ljus under Magnus Ladulås och ett par hundra år senare pysslade stadens invånare mycket med oxdrift på kärrvägarna till Blekinge. Då var Magnus sedan länge begraven, men inte innan han fått en tagg från Kristi Törnekrona av Filip IV. Kanske glädjen förtogs lite av att dylika taggar var den gängse gåvan från franska kungar som tycktes sitta på ett rejält lager. Hur som helst så sjuhundra år efter denna gåva vandrade Drömpojkarna ner till Klippan för att föreviga sig även i sjutumsformat med singeln "Sofi / Ny i stadens ljus" (Slick-10, 1979).
Drömpojkarna - Sofi
Magnus Ladulås fann varken Kristi eller Gud i taggen från törnekronan, men pojkarna fick i alla fall träffa sistnämnda i Fisksätra. Denna del av Nacka kommun som uppförde sina höghus i början av 1970-talet under parollen: "det går att gå". Visserligen en paroll för oss fotvandrare men, tja, vandra i Fisksätra, hur kul är det? Och var är Gud? Bakom pizzerian? Han träffas i alla fall på F.d. Drömpojkarnas "Final single" (Svenska drömprodukter/Svenska popfabriken, SDP-S01, 1982). Kompade av Klippans Hjältar: Sticky Bomb, Chuck Deluxe, Bo Åkerström och Thomas Holst.
F.d. Drömpojkarna - Gud i Fisksätra
F.d. Drömpojkarna - Öm och rå
Några månader efter den grandiosa "Final single" dök det upp ett Hugh Scott Band, som fann sig förlikade med sitt öde som vandrande "Vagabond" (Svenska popfabriken, HSB-09, 1982).
Hugh Scott Band - Vagabond
- Fotvandringen närmar sig slutet, tofflerna di gråder, di gider inte mer. - Ah, du bäscha dej! - Bjöck dej i bigga håsan!
Okej då, en avslutande etapp om några dagar med något vi alla vill se. Sen ställs tofflerna på hyllan.
