torsdag 11 juni 2009

På bussen till diskoteket

Mina föräldrar drev byns buss- och taxifirma som egna företagare och det präglade min uppväxt på gott och ont. Det sämsta var att de jobbade alla storhelger och praktiskt taget inte tog semester. Det bästa var att jag ofta fick följa med på deras turer och upplevde saker som andra barn inte fick vara med om. Bland annat brukade jag åka med när far körde byns ungdomar i bussen till diskotek, dansrestauranger och folkparker runtom i östra Skåne.

Jag minns särskilt färderna till diskoteket Tingvalla utanför Tomelilla. Det kunde vara en regnig lördagskväll i november. Trots att det var Familjen Macahan på TV tvekade jag inte när far frågade om jag ville hänga med. Till att börja med var det svårt att få ut alla ungdomar från skrålet på förfesten och jag märkte att far blev alltmer otålig när han väntade bakom den stora ratten och svor. I småklungor tumlade de ombord på bussen. Stämningen var uppsluppen och förväntansfull. Någon steg på och sträckte fram ett kassettband att spela i bussen.

Jag satt på sätet bredvid någon tjej som var småfull och kramig. Kanske hade hon mig som en maskot, som skulle ge god tur åt utekvällen. Tjejen tryckte mig mot sin mjuka barm och hennes andedräkt luktade kir, cigaretter och Toy när hon sa att jag var hennes lilla sötnos. Jag spelade rollen som oskuldsfull gosse, men inuti blev jag upphetsad. Känslan påminde om den jag kände när jag hittade Boney M-skivan Love For Sale hemma hos min farbror.


Efter en mil skrek någon att Göran, som förfestat på alldeles för mycket grogg på Explorer och Fanta, måste ut och spy. Han kastade sig framåt mittengången och satte igång att kasta upp kaskader från den öppnade bussdörren redan innan han hade klivit ner på asfalten. Några andra överförfriskade killar passade på att pissa i vägkanten emedan en dubbelvikt Göran vände ut och in på inälvorna bredvid.

Jag kommer nog aldrig glömma stämningen i halvmörkret på bussen. I smyg sneglade jag på ett par som hånglade intensivt. Och musiken på kassetten, visserligen ingen finsmakardisco, men låtarna kröp in under hjärnbarken för att stanna.







Väl framme på den stora parkeringsplatsen, på behörigt avstånd från entrén, släntrade alla av bussen. En stank av spyor rörde sig framåt i bussen och en ung kille, som däckat och somnat, hade diskret kräks strax före ankomsten. Min far blev ursinnig och ruskade liv i killen, som efter en stund själv tvingades torka upp efter sig. På parkeringsplatsen pågick ett slagsmål. Kanske hade några av de fyllekaxiga pågarna stött på några andra från nån rivaliserande by.

Jag upplevde entrén till diskoteket som en magisk port till en vuxen sagovärld. Vad som hände därinne var ett mysterium för mig. Men jag övertygad om att det var något alldeles fantastiskt.

8 kommentarer:

Skivdoktorn sa...

Lite fantastisk var det men antagligen mer i New York än på ett högstadie i Värnamo med, som bäst lite grovhångel, och som sämst spya i buskarna av alla häxblandingarna (förutom den gång polisen kom, men det är en annan historia!. Att discon var minst lika subversiv som punken förstod jag inte som ung punkare i en småländsk skithåla i slutet på 70-talet när man satt där och lyssnade på mors ABBA skivor i smyg. Det tog några år till innan discons storhet i retrospekt fann vägen hem. Kan varmt rekommendera Peter Shapiros bok "Turn the beat around" för den fantastisk historien om disco. Ett av mina egna varmaste minne av disco kom åtskilliga år senare. Sex Pistols skulle göra sin första comeback 1996. På sjöhistoriska museet i slutet på juni var det dags för Sthm. Tyvärr med 5-6 förband, bla Seppultera, alla ansträngde sig hårt för att vara tuffa och hårda uppbackade av fräcka ljusshower och backdrops. Med andra ord fruktansvärt trist, låg där i gräset och småsov genom timmar av tristess, kändes som det aldrig skulle ta slut; när ett band äntligen gick av kom nästa på och var precis lika tuff tråkiga. Ögonlocken sjönk alltmer ihop tills plötsligt tonerna av Yes, Sir I Can Boogie ljöd över Sjöhistoriska, följd av ytterligare några discoklassiker. Äntligen! Discobefrielse från metalskräpet. Det var sååå bra, sååå rätt. För första gången hörde jag i min halvslummer den klara och tydliga kopplingen mellan punk och disco. Bägge subversiva och kul och absolut inget som uteslöt varann (okej, några öl hade inmundigats för att stå ut). Alltihop var bara BRA! Alla vi som legat på gräsmattan och lidit reste oss och började av ren glädje dansa och fortsatte med det när Pistols kom in på scen med minimal scenshow, vita ljus, och utan åthävor spelade skiten ur alla trista förband. Men grunden som lades med de gamla disco låtarna var perfekt. Även om jag själv gillat disco långt dessförinnan var det faktiskt Peter Shapiro boken som fick mig att upptäcka subversiteten i det hela trots att den hörs så tydligt i texter och rytm. Både disco och punk var subversivt, men discon var det i sitt bejakande till alla former av sexualitet medan punken var väldigt osexig, kanske har det med rytmen att göra - att pogo dansa är, som bekant, inte riktigt lika sexigt som discodans. Rytm! Dessutom sågs förstås de fantiska discosångerskorna inte som mycket mer än vackra kvinnor, vilket de var smarta nog att utnyttja, medan punkens kvinnor framhävde sig, med rätta, som likställda. Skillnaden var att punkens kvinnor klädde sig lika illa som männen och discons drottningar som de drottningar de var, precis som de manliga artisterna gjort i alla år för att framhäva sex; Elvis, Jim Morrison, Iggy etc. Punken strävade musikaliskt efter att återgå till 50-talets "rena" rock n roll men med "samhällsmedvetna" texter. Men de glömde sex, vilket Malcolm aldrig fattade. Att använda sex enbart som provokation innebär inte att det automatiskt blir sexigt. Sen kan man tjata hur mycket som helst om det men det hjälper inte. Grace Jones hade sopat golvet med vilken punkare som helst.

Skivdoktorn sa...

Blame it on the boogie!

Magnus S sa...

Disco var hatad musik i 70-talets Sverige av såväl proggare, punkare, dansbandsmusiker och jazzskägg. Med tiden har det visat sig att disco regerar. Jag tycker inte att det är något som kan slå exempelvis Thelma Houstons "Don't Leave Me This Way" eller "Thinking Of You" med Sister Sledge. Ingen punk i världen kan få igång mig som den här musiken. Det handlar om den rena glädjen i att dansa.

Martin sa...

Fint! Och tack till doktorn för boktipset. Ska kollas upp.

Anonym sa...

Baccara, ha ha ha! Det är ju underbart! Själv lyssnade jag och bästisen mycket på dessa låtar på våra storasystrars kassetter. Och använde ibland microfonen och inspelningsknappen för att sjunga med, det skulle ju syrran ändå inte märka... /Kristina

Farbror Sid sa...

En underbar berättelse!

Kritan sa...

Härlig text!

Magnus S sa...

Tack kära ni för bekräftande tillrop!

Tio år senare gjorde jag själv resan för att gå på Tingvalla och förstod att det inte fanns någon magi därinne. Det var svindyrt, såväl entré som öl. Sen drällde (eller på skånska, örlade) jag ensam omkring från dansgolv till dansgolv. Jag gillade inte musiken: Gyllene Tider med "Sommartider" och Attack "Ooa hela natten" var sånt som spelades till förbannelse. Ingen tjej kom fram och frågade om jag ville dansa, hångla eller dylikt. Det var mest en dryg väntan på att kvällen/natten skulle ta slut och att bussen skulle komma och hämta upp oss.

Jag och mina polare var så trötta på att discoteket Tingvalla var enda nöjesalternativet för oss landsortsungdomar att vi tog saken i egna händer och startade konsertstället Godsmagasinet i Simrishamn i början av 90-talet, men det är en annan historia.