Minnet av Billie Jean

Det var en av de allra hetaste dagarna sommaren 1983. Vi hade åkt från sommarstugan och in till den blekingska staden Karlshamn. Nyss fyllda tolv hade jag inte lust att stå med lillsyrran och titta på när mor och farmor synade och drog i sladdriga damplagg på Domus. Jag flanerade på egen hand uppför Drottninggatan bland affärerna och kaféerna. Stan verkade övergiven, som om alla hade evakuerats till Väggabadet eller Kollevik.

Jag hittade en nyöppnad glass- och milkshakebar, hypermodernt inredd med spegelväggar, kromdetaljer och i mitten av den avlånga lokalen en bardisk med vit och rosa plastpanel. I taket svalkade en stor vit fläkt. Vad jag kan minnas var ingen där, inte ens personalen syntes till, men jag steg in. Det fanns en videojukebox därinne. Videorna låg på laserdisc, vilket kändes närmast science fiction-artat. Jag valde Michael Jackson och Billie Jean som jag inte hört tidigare. Jag bekräftade mitt val genom att trycka in en genomskinlig plastknapp som fick ett rosa ljus.



Som en dandy för åttiotalet strosade Michael genom en öde förslummat stadslandskap. Allt han rörde vid lystes upp. Genom låtens sugande rytm och dramatiskt laddade stämning drogs jag liksom in i videons värld, där allt gick i en färgskala av grått, svart, vitt och rosa. Sen började Michael dansa två minuter in i videon...

När den var slut och laserdiscen hade återgått till sitt utgångsläge backade jag omtumlad ut i den obarmhärtiga bländande hettan.

Efter karlshamnsutflykten dagdrömde ofta jag om videojukeboxen. Följande sommar sökte jag äntligen efter glassbaren på Drottninggatan igen. Där jag tyckte mig minnas att den varit, fann jag istället ett antikvariat, som verkade ha legat där i evigheter. Minnet av Billie Jean i glassbaren känns ett kvartssekel senare mer som en dröm.