Från Skåne till Vilda Västern

I mitten av 90-talet fick jag en begravningsnotis i ett brev. Det var ett urklipp ur lokaltidningen Carbon County News, som kommer ut en gång i veckan. Min farfars kusin Charlie hade gått bort och notisen berättade i detalj om begravningen i St. Olaf Lutheran Church utanför den lilla staden Red Lodge uppe i Klippiga Bergen i den amerikanska delstaten Montana. Tio år tidigare hade jag plockat upp korrespondensen med Charlie, efter att brevväxlingen med Sverige tynat sedan Anna, hans svenskfödda mor, hade dött ytterligare tjugofem år tidigare. Den gamle boskapsfarmaren hade blivit väldigt glatt överraskad och vi skickade sedan många brev med fotografier och broschyrer mellan Sverige och USA.

Fyra bröder hade lämnat socknen Ullstorp (utanför skånska Tomelilla) under rekordåren för utvandringen på 1880-talet. Som många andra svenskar hade de gjort mellanlandningar i Chicago och Minnesota, men sedan hade de som rallare följt järnvägsbyggena över prärien och upp i bergen och sedan slagit sig ner i kolgruvestaden Red Lodge. Ola, en av av bröderna, hade lämnat kvar två små döttrar i sitt föräldrahem, efter att hans fru dött ung. När den yngsta dottern Anna blivit sjutton år, följde hon på egen hand sin far i spåren och gjorde den långa resan västerut. Hon träffade en annan svensk och bildade familj på en ranch på höjderna ovanför Red Lodge. Några gånger åkte hon tillsammans med sina barn hela vägen tillbaka och hälsade på släkten i hembygden.


Från The Glenn Reeves Show den 23 februari 1963, tio dagar före den fatala flygolyckan

Ur notisen läste jag att musiken på gamle Charlies begravning enbart bestått av låtar av Patsy Cline, den i Staterna omåttligt populära och inflytelserika countrysångerskan med den fylliga rösten. Hon dog på toppen av sin karriär, vid 30 års ålder, i en flygkrasch på väg tillbaka till Grand Ol' Opry i Nashville, men hennes låtar har fortsatt att leva där och det har gjorts otaliga covers på dem.

Back to funk!

The Temptations i TV-showen Midnight Special år 1975

Vill bara göra ett kort återbesök. Det gäller min favoritlåt med The Temptations från 1970-talet. Jag är mycket nöjd med det faktum att jag häromveckan vräkte på denna överfeta funkdänga för 150 personer på ett dansgolv och samtidigt fick höra låten genom en stor hifi-anläggning! Läs mer om Shakey Ground i det första inlägget i Spengo-serien Bass strings.

Kate punkar loss med el doctore

En ovanligt lugn gammal hjälte utgjuter sig någorlunda ödmjukt över Kate Bush på ännu en trist youtube länk:


John Lydon Talks About Kate Bush - BBC Queens of Pop

Själv har jag egentligen inga åsikter om Kate, det lilla jag hört har kvickt sorterats bort som ointressant. Kan jag haft så fel? Nu, när tonårsförebilden över alla erkänner sitt gillande. Är det åter dags att kräla i stoftet? Tonårshjältar har ju aldrig fel. Behöver mina öron åter plågas av en pianoklinkande katt med hysterisk röst? Ja, antagligen är det dags att krypa till korset och i alla fall ge henne en chans. Om inte annat så för att konstatera att herr Lydon för första gången haft fel (okej, han har haft fel många gånger men aldrig i någon musikrekommenderation till min lilla värld) och i ett desperat försök att inte behöva konstatera detta. Så, var ska man börja med Kate? Vad är bäst?

El Doctores vandring i vinylträsket fortsätter, de nylackade skorna tycks aldrig förmå att ta sig upp, de bara stampar och sjunker ner i den tjockflytande möllan å emellanåt flyter en suspekt vinylbit upp. Hans två senaste träskfynd illustrerar kanske inte bara hans sökande utan också hans fåfänga vidklängande vid svunna tider. Stampar man i ett träsk - hur komma vidare? Det som flöt upp till ytan var i alla fall Åke Sandins första singel "En kväll i november" (återfinns lättare på cd:n). Det riktigare fyndet här var nog snarare pappersomslagets baksida. Tänk! att det fanns en värld som gick i ändlös väntan på "Gurk-tango". Vilka tider! Det andra som flöt upp var den saknade vinylsingeln med Throbbing Gristle "Five knuckle shuffle", som är Yorkshire-slang för masturbation - tja. På midsommarafton äntrar doktorn tåget till Köpenhamn för att äntligen se TG live i sällskap med filmproducenter, slezedvdutgivare, lesbianer, butchbabys och finnar. Godare sällskap är svårt att återfinna.

Och nu är det bara tre-fyra veckor tills återupprättelsen för världens största psychband dimper ner i brevlådan:

Läs om boxen 13th Floor Elevators - Sign Of The 3 Eyed Men (10 CD set)

Hallelujah!

För att återknyta till herr Lydon fyndade Doktorn nyligen loss på kanske den mest fantastiska coverplattan någonsin "Los Exitos de Sex Pistols - por los punk rockers". En spansk rip off på Never Mind the Bollocks från 1978. Från den tid då det var billigare att hyra ett billigt studioband och ge ut det än att licensiera originalet. Sångaren kan inte engelska, gitarren är konstant i fuzzpedal läge och det hela försöker låta så desperat som möjligt. Dåligt? Ja! Men inte enbart, någonstans här finns en och annan fascinerande kvalité. Särskilt för oss som spelat originalet sönder och samman:

Läs mer om Los Punk Rockers - Los Exitos De Sex Pistols (1978)!

Det är inte bara Lydon som spöker utan även att über-managern Malcolm Mclarens teorier åter besannas. En operasångerska i melodifestivalen! Så radikalt! Men ingenstans så radikalt som på den då sågade Mclaren lp:n "Fans" (1984) där han gjorde ett märkligt särlingprojekt i att förena opera och pop. Kanske inte så långsökt, funkar på hälften av låtarna riktigt bra; och fortsatte med en kort repris med klassiska uttryck på "Waltz Darling" (1989). Hyllningen till Vogue fashion som Madonna sen knyckte. Shit! Malcolm må vara en skitstövel men en smart och rolig sådan å mer kan man inte begära. Vilken hjälte!

I'm the last of the famous international playboys.

Cover lover pt. 8 - Bridge Over Troubled Water

Åren 1970-71 var det närmast obligatoriskt bland artister i mittfåran att göra en tolkning av Bridge Over Troubled Water, oavsett om de verkade inom country, soul, jazz, schlager eller pop. Simon & Garfunkels hymn hade verkligen gått hem i stugorna, toppade alla hitlistor i början av år 1970 och albumet såldes i åtskilliga miljoner exemplar. Till slut stod skivan instoppad i hyllan i vart och vartannat hem (särskilt hos varje måttligt musikintresserad akademiker av den generationen). Låtarna spelades oupphörligen på radion under 70-talet och det är idag svårt att lyssna på titelspåret Bridge Over Troubled Water, Cecilia, The Boxer och i synnerhet El Cóndor Pasa. Därmed inte sagt att albumet helt bör ignoreras, för det finns ljuvliga höjdpunkter där som inte är överexploaterade. Låtar som The Only Living Boy In New York och Song For The Asking är större och vackrare än livet. Pris vare Simon & Garfunkel!


Don Shirley - Bridge Over Troubled Water

Det har också gjorts ett oändligt antal instrumentala versioner av Bridge Over Troubled Water, då talar jag om muzak eller hissmusik. Detta gör det bara ännu svårare att fortfarande gilla originalet. Å andra sidan så finns det en instrumental tolkning av Don Shirley som finns på albumet The Don Shirley Point Of View från 1972. Jag talar om ett stycke kammarmusik på piano, orgel och cello med dämpade blå toner som bottnar i jazz och gospel. Don Shirley hushåller med tonerna lika sparsamt som vår egen Jan Johansson gjorde på sitt piano. Pianoklangerna är mjukt skimrande och jag får bilder av den tidiga försommarmorgonens första solstrålar som trevar sig fram mellan skogens trädstammar och genom lövverken, över trädgårdarnas spirande växtlighet, upp på huskropparna och in genom fönstren.

Här finns en mognad som originalinspelningen inte kommer i närheten av och instrumentalversionen gör faktiskt låttexten fullständigt onödig. Vad Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water egentligen handlade om vet jag inte, men i Don Shirleys tolkning framträder döden som en vän och befriare.


När jag spelar Don Shirleys skiva tänker jag alltid på någon som jag saknar. Hon bodde längre nedåt gatan i byn där jag växte upp och hon hade två söner i samma ålder som mig och min syster. Våra familjer umgicks jämt. Hos många av byborna bodde en känslomässig karghet, men hon var annorlunda - varm, gladlynt och öppensinnad. Hon älskade verkligen musik och spelade gitarr och sjöng folkvisor från trakten och religiösa sånger så ofta hon fick en stund över. Trots att byn var ganska oandlig och få själar gick i kyrkan, gjorde hon ingen hemlighet av att hon trodde på Gud, men samtidigt gjorde hon ingen grej av det. Alla drogs till den blida trygghet som strålade från henne. Det var annars ont om trygghet och värme.

Hon fick en elakartad cancer som aldrig ville ge sig och som alltid kom tillbaka och växte, hur många tunga behandlingar man än satte in på Lunds lasarett. Hennes kamp mot cancern pågick i hela elva år, för att hennes ovanliga livslust och optimism drog ut på sjukdomsförloppet. Jag brukade jag spela Don Shirleys Bridge Over Troubled Water för att släppa fram gråten när jag tänkte på hur sjuk hon var och hur ofrånkomlig döden var mot slutet. På samma gång gav låten tröst. Men hon fick aldrig höra den, tyvärr.

They just weren't made for these times...?

De flesta Beach Boys-kännare är överens om att man kan och bör sätta stopp efter albumet Holland som kom 1973. Efter det satte sig Brian Wilson ner i sandlådan för att sedan knappt komma upp igen. Efter det är det ingen rolig lyssning längre; strandpojkarna blir allt mer patetiska och pinsamma för varje år som går.

Trots detta brukar jag ibland gotta mig åt pinsamheter av liknande slag. Och ibland hittar jag oväntade guldkorn. Lyssna här på följande kvartett låtar från åren 1977, 1978, 1979 och 1980 - från album som förgäves försökte hålla fast vid gruppens gamla image av solig och okomplicerad surftillvaro. Album som oftast sågades jämt med fotknölarna.

I min lilla undersökning har jag dessutom hittat paralleller till allmänt erkända Beach Boys-album från exakt tio år bakåt i tiden. Med lite god vilja så tycker jag nog ändå att det här är låtar som är riktigt starka och inte alls särskilt pinsamma. Eller har jag fel?

Det som dock står utom alla tvivel är att låttexterna nu har blivit mer än lovligt banala och att omslagen på dessa sena album är fruktansvärt fula! Vad tänkte de på egentligen?


The Beach Boys: Good Time (från Love You, 1977) - skulle nästan ha platsat på Smiley Smile från 1967.





The Beach Boys: Belles Of Paris (från M.I.U. Album, 1978) - skulle nästan ha platsat på Friends från 1968.





The Beach Boys: Sumahama (från L.A. (Light Album), 1979) - skulle nästan ha platsat på 20/20 från 1969.





The Beach Boys: Santa Ana Winds (från Keepin' The Summer Alive, 1980) - skulle nästan ha platsat på Sunflower från 1970.

Retro before retro was cool

Jag hade nästan glömt bort att den karismatiska och framgångsrika komediennen Tracey Ullman en gång i början av åttiotalet hade en popkarriär. Jag stod och bläddrade singlar på Mickes Skivor för inte allt för länge sedan och då blev jag påmind om att jag en gång varit förtjust i Ullmans nostalgiska och oskuldsfulla tuggummiromantik, som dessutom kändes typiskt engelsk.



Åttiotalet var musikaliskt nästan som ett andra sextiotal. I kultkretsar hämtades inspirationen ofta från sextiotalet, bland genrer som mod revival, new wave, powerpop, Paisley underground, garagerock och bland C86-banden. Men sällan tog sig popmusik influerad av the Swinging Sixties upp på topplistorna då. Tracey Ullman och hennes hits, som minde om det decenniets girl groups, tillhörde undantagen. Att vara retro var ännu speciellt inte coolt i mittfåran.

En trerätters med Brewer & Shipley

Menar du att du inte hört talas om Brewer & Shipley? Nej, det hade inte jag heller gjort tills för fyra år sedan, då jag plockade upp en av deras plattor, Weeds, just för att skivomslaget gav mig alla rätta signaler. Till att börja med var det brunt (läs mer om den färgens betydelser i omslagsformgivningen), som var frekvent förekommande i folk- och countryrocksammanhang. Weeds kom ut 1969, samma år som alla bruna plattors urmoder - The Bands självbetitlade klassiker. Det var då den populärmusikaliska trenden vände tillbaka mot rötterna från countryn, folkmusiken och bluesen, efter pop- och rockvärldens kortlivade psykedeliska äventyr under slutet av sextiotalet. Blickarna vändes åter till landsbygden och bort från storstaden.



Mike Brewer och Tom Shipley var två unga folkies från den amerikanska Mellanvästern som träffats i folksvängen (the coffee house circuit) och dragit tillsammans till Kalifornien år 1967 för att bli professionella låtskrivare. De blev polare med de flesta rockstjärnor där vid den tiden. Sådana storheter som Jerry Garcia, Mike Bloomfield och Nicky Hopkins spelade på duons plattor. Men själva tröttnade Brewer & Shipley rätt snart på att bo i Los Angeles och flyttade efter knappt två år tillbaka till Mellanvästern. Duon blev gröna vågen-pionjärer och slog sig ned på en farm i Missouri.

Brewer & Shipley hade ordentligt med hippie-cred, men gjorde samtidigt en ganska jordnära musik och hade en okonstlad framtoning. Deras album - främst Weeds, Tarkio och Shake Off The Demon - var till brädden fyllda av slitstarka melodier, stämsång, delikat akustiskt gitarrspel och texter ofta med socialt och politiskt engagemang.

För det mesta syntes de inte på den kommersiella radarn. Endast en gång (i början av 1971) hade de en topp-tio-hit med en låt, som de skrivit lite på skämt om att värma upp före en spelning med marijuana, One Toke Over The Line, vilken stärkte deras hippie-image ytterligare. Låten ledde till att de hamnade på president Richard Nixons fiendelista, vilket Brewer & Shipley är mäkta stolta över än idag. Likaså föredömde vicepresidenten Spiro Agnew dem som destruktiva för den amerikanska ungdomen.

Får jag slutligen bjuda på en trerätters meny av Brewer & Shipley med förrätt, huvudrätt och dessert?


Lady Like You (från Weeds år 1969)


The Light (från Tarkio år 1970)


Merciful Love (från Shake Off The Demon år 1971)