Guilty pleasures del 8: Bob Welch - Sentimental Lady
I onsdags på eftermiddagen fick jag ett sms av Skivdoktorn. Den inbitne ungkarlen satt för tillfället hemma i lägenheten/arkivet med fördragna tjocka gardiner i ett stekhett Möllevången. Han njöt av den sprillans nya Suicide-boxen, full av maxad elektronisk rock 'n' roll (på sex CDs med 13 livespelningar från 1977-78). Behöver jag säga att boxen kommit i en begränsad upplaga på 3000 exemplar?
Just då satt jag i en motorbåt med min äldste femårige son i knät. Vi befann oss på besök hos några vänner i Stockholms norra skärgård och vi var på väg tillbaka över fjärden från Finnhamn där vi hade köpt glass. Tidigare under eftermiddagen hade vi badat vid bryggan nedanför den faluröda träkåken. På bryggan skuttade min äldste pojke ystert på sommarbruna ben, iförd en flytväst och med ett metspö som han hade fått låna. Det känns som om jag under hela semestern jobbat häcken av mig för att ge mina barn idylliska varma barndomsminnen. Nåja, det är de själva som väljer vad de vill minnas i slutändan.
Jag kände då att jag befann mig väldigt långt från Skivdoktorns tillvaro och särskilt från Suicides musik. Hela skärgården osade naturligtvis av Evert Taube. Men solblänket i vattenytan omkring motorbåten förde tankarna till ett underskönt intro i en poplåt.
1 kommentar:
Hoppas du också kunde njuta en del i skärgården, Magnus.
Kul att höra Welch, en artist jag fram till nu, inte haft någon relation till överhuvudtaget.
Tyvärr lyckas de snygga harmonierna inte dölja en, i mitt tycke, mycket slätstruken melodi.
Skicka en kommentar