Let there be astral smile!

Bröder!

Jag känner mig på så gott humör idag för min polare Sebastian i Malmö har haft godheten att posta nya dokumentären om Love till migJ. Vad bättre sätt kan detta firas än med lite hederligt gnäll, eller snarare en stark inre längtan efter tre produkter som OMGÅENDE bör färdigställas för utgivning? Jag pratat om tre klassiska verk, varav två redan givits ut.

Den första är AC/DC-filmen Let there be rock. Många gånger har jag njutit av detta rock’n’rollklimax, med framför allt inledningen Live Wire, Problem Child, Hell ain’t a bad place to be och Sin City. Förkrossande! Konserten har funnits på VHS sedan tidigt 80-tal, men har förvånansvärt nog inte ännu fått en officiell utgivning på DVD i prefekt ljud och bild. Då jag råkar äga lite bootlegvideos av intervjuerna från denna film vet jag att det även finns möjlighet till en massa härligt bonusmaterialJ Ljudet är i princip redan fixat då konserten ingick i boxen Bonfire för åtta år sedan, så det är bara att restaurera ljudet, fixa bonusmaterialet och lösa den förbannade rättsliga tvist som kan vara den enda förklaringen till att denna eminenta konsert i Paris 1979 med Bon Scott vid mikrofonen ännu inte kommit ut. SKAMLIGT!

Bon med ivrig DVD-påhejare!

Det har ju på gott och ont blivit en trend att ge ut fullmatade återutgåvor av klassiska plattor med bonusspår och stimulerande cd-häften. Det enda negativa med detta är att jag inte får skivan i sin ursprungliga tanke, utan måste lyssna på tagning två och tre därefter. I värsta fall inkluderas även en massa omtagningar, vad nu syftet ska vara med det. En skiva som dock är long overdue vad det gäller ovanstående typ av utgivning är min absoluta favoritplatta, Astral weeks. I affärerna finns fortfarande samma utgåva som när jag köpte den för tio år sedan. Då låtarna bygger mycket på improvisationer från sessionmusikerna, och man tex.i slutet av Slim Slow Slider klippt bort längre solos från basisten Richard Davis och flöjtisten John Payne hade det varit mycket intressant att höra de kompletta tagningarna och outgivna spår. Plattan anses ju ofta tillhöra toppskiktet inom populärmusiken och jag hade kunnat tänka mig en box i stil med Stooges’ Funhousebox på Rhino. Det hade förmodligen också varit en nödvändighet då låtarna med kompletta solon säkert inte rymts på en enkel cd.

The man strumming 1968.

En skiva som tveklöst förtjänar en boxutgivning, och en utgivning över huvudtaget är de outsläppta skivornas heliga graal, The Beach Boys’ Smile. Brian spelade ju in sin version i början av 2000-talet, men den kan knappast ge samma känsla som det till viss del ofärdigställda materialet från ’66/’67. Carl Wilsons underbara röst i körerna som sjunger det klassiska ”Rock, rock, Plymouth rock, roll over” i Do you dig worms? är helt klart överlägsna de mer anonyma stämmorna från The Wondermints. Tänk er en fyr-cdbox med alla relevanta inspelningar remastrade och en omfattande booklet som även till fullo återger det häfte man tryckte upp till den planerade utgivningen som aldrig blev av i början av 1967. I mitt tycke är en Smilebox mer motiverad än Pet soundsboxen, där det mesta materialet funnits tillgängligt i bra kvalitet under lång tid.

Reklam för Smile i Teen set 1967!

Epic (AC/DC), Warner (Van Morrison) och Capitol (Beach Boys)- Vakna upp!