Ännu mer av The Only Ones och Peter Perrett

Under semesterresan till hembygden Österlen häromveckan passade jag en kväll på att spisa plattor hemma hos Chrille - min gamle vän och medskribent på Spengo. Efter ett par timmar nådde vi fram till The Only Ones, som vi båda fastnat för i tjugoårsåldern. Det visade sig att Chrille hade absolut mer Only Ones-plattor än genomsnittssvensken. Han hade till och med fler än den genomsnittlige Only Ones-diggaren.

Jag berättade för Chrille om en riktigt bra telefonintervju med en pratglad Peter Perrett som jag läste i DN inför att återförenade The Only Ones skulle spela på Hultsfredsfestivalen i juni. Vid 1990-talets början, när jag och Chrille började lyssna på deras plattor, var det otänkbart att de någonsin skulle komma tillbaka. Men å andra sidan återförenades inte rockband i parti och minut på den tiden.

Journalisten Niklas Wahllöf (som jag alltid uppskattar) undrade om de inte kunde spela hans obskyra favoritlåt Prisoners och fick lite överraskande ett fylligt svar av Perrett med en rolig anekdot knuten till svaret. Chrille hade låten, som jag aldrig tidigare hört, på sin CD med gruppens samlade Peel Sessions.

boomp3.com

Sedan påminde jag Chrille om låten Wildlife som fanns med på ett blandband som jag fick av honom våren 1997. Den var hämtad från EPn Woke Up Sticky, som var Peter Perretts såväl oväntade som angenäma återkomst i mitten av nittiotalet. Han dök plötsligt upp som en rockens gengångare, uppstigen ur ett mycket tungt narkotikamissbruk, och försvann sedan igen. Chrille hade själv glömt bort låten. Men den gav fortfarande ståpäls.

boomp3.com

För övrigt var det ett lätt schizofrent men samtidigt njutbart och spännande blandband.