Jag lade märke till den för en vecka sedan och just nu tror jag att det är den vackraste låt jag någonsin hört. Den rör vid alla mina känsliga punkter.
Än en gång vill jag tacka poporaklet Jörgen Johansson, mannen bakom Fading Yellow-serien, som lade låten på en samling i ytterst begränsad upplaga som kallas Son of Fading Yellow. Också tacksamhet till Chrille, som köpte och skickade skivan till mig!
Michael Konstan - Long Before (1973)
Herregud, Long Before är nästan perfekt i sin skepnad, men det är ytterst sällan jag tycker att en låt är för kort, och i det här fallet hade jag önskat att Michael Konstan hade tagit refrängen ett varv till, för den vecklar ut sig som den mest praktfulla blomma om morgonen då solens första strålar når den.
Det var i ett tvåtimmars radioprogram som firade att punken fyllde 10 år, förmodligen 1987, programledare var Bosse Löthén och Erik Blix. Som nybliven upptäckare av The Jam, The Clash och Buzzcocks tryckte jag på Rec och Play på Tandbergaren. Det blev mitt förmodligen mest spelade kassettband någonsin.
X-Ray Spex The Day The World Turned Day-glo
Idag minns jag två låtar extra starkt, The Damneds New Rose, varsinledning fortfarande knäcker mig och X-Ray Spex The Day the world turned day-glo. Saxofonen hade fram tills dess varit ett instrument jag förknippat med sköna melodislingor hos Flamingokvintetten, att blåsinstrumentens svan kunde användas på detta brötiga sätt var sensationellt.
Sedan dess har jag alltid varit förälskad i brötiga saxofoner vilket förmodligen gjort att jag lagt alldeles för mycket lyssnartimmar på pretentiös artrock från Lund, läs musikaliska projekt med Henrik Venant, för mitt eget bästa.
Igår tystnade Marianne Joan Elliot-Said, mer känd som Poly Styrene, X-Ray Spex säregna frontfigur. Jag vill inte skriva sångerska för hon var mer än det, en känslostorm som utan att tveka tog upp kampen med den gyllene svanen och som också allt som oftast vann den. Må hennes röst höras i evigheter.
Rick Nelson hade allt! Han var en musikalisk begåvning, en mycket fin sångare med ett personligt tilltal, låtskrivare och multiinstrumentalist, även om han mestadels spelade gitarr. Rick utmärkte sig i tennis, baseball och karate. Jag har i klipp även sett honom göra akrobatik i flygande trapets. Dessutom var denne man otroligt snygg och hade rejält med hår på bröstet. Känd redan som barn i föräldrarnas TV-show och rock 'n' roll-stjärna som tonåring på 1950-talet. Men det tycktes finnas ett oroligt, rastlöst drag hos honom.
Nåja, utan att ytterligare spekulera i hans sinnestillstånd kan jag konstatera att Rick lyckades med konststycket att komma tillbaka inom musiken och förnya sig själv. Han hade inte mycket till övers för den femtiotalsrevival som kom på 1970-talet. Förutom en hit med låten Garden Party år 1972 gjorde han däremot ingen kommersiell succé. Även om Rick Nelson inte direkt fått äran för det är han en av de verkliga pionjärerna inom countryrocken.
Rick Nelson & The Stone Canyon Band - We've Got A Long Way To Go (1970)
Jag hittade också ett annat härligt klipp när jag var ute och trålade på YouTube - Rick på Medeltidsveckan!
Vissa låtar har ingen anekdot knuten till sig. Inget speciellt minne uppenbarar sig när jag hör en sån låt. Men den har ändå följt med länge. Visserligen har låten inte gjort något större väsen av sig. Ibland har den glidit in i glömskans dunkel, men har emellertid dykt upp igen när jag lyssnat på nån blandkassett som jag spelat in för längesen. Den har från början hamnat på blandbandet mest som musikaliskt lim, för att foga samman två andra höjdarlåtar. Men denna obemärkta låt är av den typen som bara blir bättre för varje gång den återkommer.
En sådan låt är I Need Your Lovin', ett albumspår med The Temptations som låg undangömt på baksidan på Cloud Nine, en av de första soulplattor jag köpte för 20 år sedan. Titelspåret Cloud Nine var en milstolpe, en ny inrikting för vokalgruppen med sin tuffa, psykedeliska produktion av Norman Whitfield och Runaway Child, Running Wild fortsatte på den inslagna vägen. Men resten av skivan är tillbakablickande på den musik The Temptations hade gjort tidigare.
The Temptations - I Need Your Lovin' (1969)
Jag är svag för det tillbakalutade hänget i låten och den romantiska, mjuka falsettsången av Eddie Kendricks i förgrunden. Och vilket njutbart vokalarrangemang! Det här påminner förstås om Smokey Robinson & The Miracles. Det sägs att Kendricks inte var bekväm med det nya Whitfield-producerade soundet och han gled ifrån de andra i gruppen för att slutligen lämna The Temptations i maj 1971.
Mmmm, dessa härliga undanskymda albumspår som endast gnistrar för den som har öronen på skaft, för den uppmärksamme.
Ibland när jag lyssnar på musik kan jag få en tanke att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen annan genre än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tråkig och lite meningslös. Vilket är en härlig känsla för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frustrerande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger samma känsla. Ögonblicket går dock snabbt över och jag är igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.
Denna gång är det Prefab Sprout som framkallar dessa känslor då jag ser videon till Don't Sing. Vilket låtskriveri, vilket arrangemang och vilken stadga i blicken Paddy McAloon har!
Anders H, min gode vän och tillika Spengo-kollega, han är en av de mest musikbesatta människor jag känner (läs hans egna historia). Hans skivsamling tornar upp sig i ett system av Ivar-hyllor, nästan lika monumental som Klagomuren i Jerusalem. Anders är en sällskapsmänniska, en ytterst verbal man som kan berätta musikrelaterade anekdoter och prata om hur musiken hänger ihop med livet och samhället tills korna sedan länge har gått och lagt sig. Kossorna har hunnit resa sig igen och har t o m blivit mjölkade när Anders druckit ur sista vinglaset och somnat. Och Anders är alltid knivskarp, humoristisk och intressant i sina resonemang. Han skulle kunna vara en radioman i klass med Stefan Wermelin.
Men han snackar inte bara. Anders har spelat gitarr och skrivit låtar i mer än 30 år i en lång rad band och konstellationer. Han kan som musiker själv omsätta teori i praktik och vet vad det är för ingredienser som krävs för att göra musiken magisk.
Ihop med sin fru Britt har Anders en duo som går under namnet Us & Them. När deras små barn somnat smyger de in i sitt sovrum och spelar in. Visst har familjesituationen bidragit till den dämpade och andäktiga stämningen i musiken. Ställd mot väggen skulle Anders säga att det är acid folk eller folk baroque de gör. Us & Them ansluter sig med det fingerplockande gitarrspelet, det något uppstramade anslaget och den drömska stämningen till en tradition där en rad engelska band och artister var tongivande i slutet av 60-talet och början 70-talet. Först ut en tolkning av den olycksalige amerikanske singer/songwritern Jackson C. FranksDialogue.
Us & Them - Dialogue (2010)
I want to be alone / I need to touch each stone
Det känns som om Us & Them har lagt till ett extra lager av vintrigt svenskt vemod i denna sång. Jag får ömsom bilden av en flämtande låga på ett värmeljus i en snölykta mitt i ett tyst och kompakt mörker, ömsom kisar jag mot gnistrande snökristaller i blekt solljus.
Förra året gav det engelska bolaget Fruits De Mer Records ut en vinylsingel med Us & Them. Respektabla tidskrifter med retroinriktning, främst Mojo och Record Collector, har skrivit mycket uppskattande om den svenska acid folk-duon. Tack vare det världsomspännande nätet har duon några hängivna fans från de mest oväntade delar av vår planet, bland annat i Förenade Arabemiraten. Men här hemma är Us & Them en obskyritet som verkar i en smal och udda genre.
Us & Them - Home To Stay (2010)
Jag spelade vinylsingeln för en polare härom helgen. Han sade att det påminde om musiken till den gamla kultfilmen The Wicker Man (och visst har Spengo gjort ett inlägg om den tidigare). Jag upplyste honom om att Us & Them som av en händelse spelar in en ny skiva med nyinspelningar från just detta soundtrack. En sommarkväll förra sommaren såg vi filmen tillsammans hemma hos Anders och Britt och den gjorde intryck på oss alla.
Vinskribenten Bengt-Göran Kronstam på Dagens Nyheter brukar alltid tillägga i sina rankningar när ett visst vin bör drickas. En del viner mår faktiskt bra av att ligga kvar på flaska och mogna och utveckla en komplexitet ett par år till. Andra viner som Bengt-Göran uppskattar bör öppnas och avnjutas NU. Han uttrycker sig så uppfordrande att man nästan känner sig manad att springa till Systembolaget, slänga upp pengarna och ta några vällustiga klunkar strax därefter på en bakgata.
Är det ett album som bör lyssnas på nu i april 2011 så är det Fula fula ord med Wilmer X.
När jag var 18-19 år lyssnade jag mycket på Wilmer X. Jag hade alltifrån den första mini-LPn till samlingen Blod eller guld 1982-1987 inspelade på kassetter från Chrilles skivor. Trots att de var toppen såg jag ingen poäng i att köpa plattor som mina polare redan hade, utan plockade upp andra skivor istället som de också kunde få lyssna på eller spela in på kassettband om de kände för det. Vi kompletterade varandra. Det enda tidiga albumet som jag själv ägde var Fula fula ord. Jag upplevde även Wilmer X på scen flera gånger vid den här tiden. Kanske var de det mest pålitliga, helgjutna livebandet i Sverige i slutet av 80-talet.
Jag har inte lyssnat på Wilmer X på tjugo år. De fick en väldigt bred publik då i början av 90-talet med framgångar på Svensktoppen och rocksnobben i mig klarade inte av det. Men kanske är det vurmen för den befryndade malmögruppen Bäddat För Trubbel som fått mig att lyssna på föregångarna och äntligen köpa de gamla skivorna.
Det är drag och röj på Fula fula ord från början till slut och temat är genomgående åtrå och sex. Även om The Rolling Stones alltid varit en viktig influens, så är nog Fula fula ord den "stonesigaste" plattan i Wilmer X katalog. Då menar jag det i ordets bästa bemärkelse, för det unga bandet lyckas hålla det smidigt och lättfotat.
Wilmer X - Skitig (1982)
Jag kan inte undgå att jämföra med den självbetitlade mini-LPn (1980) och första fullängdaren (1981), som spelades in i Klippan med Pål Spektrum vid reglagen. Wilmer X var då poppiga, charmerande men ganska fjuniga. På dessa vinylbitar lät det som om Nisse Hellberg bar en illasittande kavaj som var för trång i axlarna, han hade inte riktigt hittat sin röst och pondus.
Fula fula ord var debutskivan på skivbolaget MNW och spelades in dess studio i Vaxholm med producenten Tomas Gabrielsson, som skulle fortsätta jobba med Wilmer X i ett par år. Soundet är varmt och fett utan att vara baktungt och bandet är ofta förstärkt med en blåssektion. Det låter inte alls 1980-tal om Fula fula ord. Det är en väsentligt skillnad mot efterföljaren Djungelliv (1983), en platta som jag gillade mycket förr, men som inte åldrats lika väl eftersom den är spretig och har en mindre lyckad produktion som också känns daterad.
Jag är förundrad över att Wilmer X så tidigt i karriären, redan vid andra fullängdsalbumet, fyller ut sin kostym så väl. Det här bandet visade så otroligt mycket integritet och självförtroende. Fula fula ord är ett sammanhållet och fullödigt album med en slags rockmusik som ingen annan gjorde i Sverige vid samma tid.
Jag lade märke till den för en vecka sedan och just nu tror jag att det är den vackraste låt jag någonsin hört. Den rör vid alla mina känsliga punkter. 
