Livets vägskäl
Jag är inte särskilt nostalgisk av mig och ångrar inte hur mitt liv har utvecklat sig. Men jag har en känsla av att jag de senaste åren börjat tänka allt mer på vilka vägskäl man har passerat och vad som skulle hänt om man gjort ett annat val. Ett tydligt sådant val gjordes i slutet av åttiotalet, troligtvis 1988. Jag hade sprungit USM på 400m lätt förkyld och med ett medelmåttigt resultat.
Dagen efter skulle försöken på 800 m gå av stapeln. Den lördagen skulle också Lädernunnan spela på Tivolirock i Kristianstad, en helgfestival som jag har massor av fina minnen från. Lädernunnan det tuffaste svenska bandet jag kände till, med frontman Jonas Almquist som förtjänar att vara hela Sveriges punkrockare. Fan vad cool jag tyckte han var och det tycker jag fortfarande. Han var provokativ, men konsekvent. Bland annat påstod han 1984 att Hells Angels gjort det möjligt att de fick släppa sina första plattor. Sant eller inte, känsla för vad som får media att strömma till hade han.
Däremot har väl inte all musik kvar sin fulla strålglans. Ömsom lite för tungfotat, ömsom med lite för "modern" åttiotalsproduktion. Värst blev det väl i och för sig när de skulle rocka loss lite med Kim Fowleys hjälp på International Heroes 1990. Desolation Avenue är å andra sidan den bästa Velvet Underground pastisch som framförts av ett svenskt band, Pink House en ljuvligt skör popmaräng och Ensam i natt kanske Sveriges bästa punklåt.
Om jag sprang 800m kvalet? Vad tror ni?
Lädernunnan Ensam i natt
2 kommentarer:
Var för några år sedan medlem av ett nyhetsbrev som leddes av Jonas. Den rörde inte alls musik utan fokuserade helt på Jonas och min klubb, AIK, och allt som var illa med den. Han brann verkligen för sin sak - på samma sätt som han säkert gjorde med Lädernunnan många år innan dess. Vass med pennan och duktig på att argumentera för sin sak.
De där videorna tar en tillbaka till en svunnen tid när rockmusik kunde vara skum, intellektuell och farlig samtidigt. Den hade en otrolig attraktionskraft då.
Skicka en kommentar