Jag har inte så mycket att skriva om det här. Bara att ni bör skaffa de inspelningar som Stiv Bators gjorde under eget namn mellan Dead Boys och Lords of the New Church. Samt att det är fantastiskt att det går att hitta sådana här inspelningar på YouTube. Not that way anymore. Killen hade onekligen en fantastisk popkänsla i skarven mellan 70- och 80-tal och låg följdaktligen på Greg Shaws bolag Bomp!
Det var en av de allra hetaste dagarna sommaren 1983. Vi hade åkt från sommarstugan och in till den blekingska staden Karlshamn. Nyss fyllda tolv hade jag inte lust att stå med lillsyrran och titta på när mor och farmor synade och drog i sladdriga damplagg på Domus. Jag flanerade på egen hand uppför Drottninggatan bland affärerna och kaféerna. Stan verkade övergiven, som om alla hade evakuerats till Väggabadet eller Kollevik.
Jag hittade en nyöppnad glass- och milkshakebar, hypermodernt inredd med spegelväggar, kromdetaljer och i mitten av den avlånga lokalen en bardisk med vit och rosa plastpanel. I taket svalkade en stor vit fläkt. Vad jag kan minnas var ingen där, inte ens personalen syntes till, men jag steg in. Det fanns en videojukebox därinne. Videorna låg på laserdisc, vilket kändes närmast science fiction-artat. Jag valde Michael Jackson och Billie Jean som jag inte hört tidigare. Jag bekräftade mitt val genom att trycka in en genomskinlig plastknapp som fick ett rosa ljus.
Som en dandy för åttiotalet strosade Michael genom en öde förslummat stadslandskap. Allt han rörde vid lystes upp. Genom låtens sugande rytm och dramatiskt laddade stämning drogs jag liksom in i videons värld, där allt gick i en färgskala av grått, svart, vitt och rosa. Sen började Michael dansa två minuter in i videon...
När den var slut och laserdiscen hade återgått till sitt utgångsläge backade jag omtumlad ut i den obarmhärtiga bländande hettan.
Efter karlshamnsutflykten dagdrömde ofta jag om videojukeboxen. Följande sommar sökte jag äntligen efter glassbaren på Drottninggatan igen. Där jag tyckte mig minnas att den varit, fann jag istället ett antikvariat, som verkade ha legat där i evigheter. Minnet av Billie Jean i glassbaren känns ett kvartssekel senare mer som en dröm.
Jag befinner mig just nu på semester på den engelska landsbygden och känner mig stark, lycklig och fri. Det finns knappast något som passar bättre till den känslan än AC/DC. Här kommer en sommarhälsning med bandet på ett lastbilsflak i Melbourne (jag ser stadens spårvagnar i bakgrunden) troligen tidigt 1976. Cheers!
AC/DC - It's A Long Way To The Top (If You Wanna Rock 'N' Roll)
Funderar på en mening jag läste i Dagen Nyheter, som den högaktade Fredrik Strage skrev i sin recension av helgens AC/DC-konsert på Ullevi. Då syftade han på den tidiga sättningen med Bon Scott: "Om fler band hade låtit som AC/DC skulle punken inte ha behövts."
En av de tidigaste punksinglarna att lämna Klippan var Mizz Nobody ”Gania / Smittad” (DO 69, 1978). Ett engångsprojekt av Eva Brusquini som sedermera tog vägen till Malmö och Kabinett Död men det är ett annan vandringsstig.
Mizz Nobody - Smittad
Kusinerna från landets singel ”Danskarna / Värmen e på” (Svenska Popfabriken, KUS-1, 1988) är så udda att jag faktiskt inte vet vilken klövjestig vi är på. Rösten låter lite bekant men mer än så blir det inte i spekulationsväg, om någon vet mer så sträck upp handen. Två försvenskade covers, den första på Cultures ”Pirate Days” från excellenta albumet Two Sevens Clash och den andra på Glenn Freys “The Heat Is On”.
Kusinerna från landet - Danskarna
Kusinerna från landet - Värmen e på
Vi vandrar vidare i undertecknads okunskap om stigarnas krokar med Snillet Bengtssons ”Rockiga Stina” (SB 90, 1990). Kanske inte direkt halta Lottas krog men väl Stinas vandring.
Snillet Bengtsson - Rockiga Stina
Garaged Lemon albumet ”Single Phase” (Svenska Popfabriken, CIT 69, 1987) var Kenny Andersson soloprojekt i produktion av Pål Spectrum. Kennys hemman var beläget i Lund. För oss fotvandrare en lyckad stad då Romelåsens sydvästsluttning utmed Höje å ger fint skydd mot sankmarker.
Garaged Lemon - All Over Again
Ängelholm lär vara känt för sina lergökar men även annat musicerande har praktiserats i staden. Såsom Little Stalin Bluesband med ”Hunting Round Town / Checkin On My Baby” (Svenska Popfabriken, SPB-17, 1987).
Little Stalin Bluesband - Hunting Round Town
Fyra år senare fann ytterligare några gökar vägen till Klippan; King Koole med ”Hot Love / Come Back / Can´t Put Out the Fire” (KK 01, 1991). 1516 fick Ängelholm stadsprivilegier av Kristian II, snopet nog togs de bort 31 år senare och borgarna fick flytta Landskrona – vilket öde! Först 1767 fick Ängelholmarna bilda stad igen. Ängelholm är dock lite förrädisk för fotvandrare på grund av sin flyktiga sand. Trots detta lär Ängelholmsbanden fortfarande musicera på stadens gator emellanåt.
King Koole - Come Back
Fotvandringen återupptas med etapp 4 om några förvirrade dagar.
Mina föräldrar drev byns buss- och taxifirma som egna företagare och det präglade min uppväxt på gott och ont. Det sämsta var att de jobbade alla storhelger och praktiskt taget inte tog semester. Det bästa var att jag ofta fick följa med på deras turer och upplevde saker som andra barn inte fick vara med om. Bland annat brukade jag åka med när far körde byns ungdomar i bussen till diskotek, dansrestauranger och folkparker runtom i östra Skåne.
Jag minns särskilt färderna till diskoteket Tingvalla utanför Tomelilla. Det kunde vara en regnig lördagskväll i november. Trots att det var Familjen Macahan på TV tvekade jag inte när far frågade om jag ville hänga med. Till att börja med var det svårt att få ut alla ungdomar från skrålet på förfesten och jag märkte att far blev alltmer otålig när han väntade bakom den stora ratten och svor. I småklungor tumlade de ombord på bussen. Stämningen var uppsluppen och förväntansfull. Någon steg på och sträckte fram ett kassettband att spela i bussen.
Jag satt på sätet bredvid någon tjej som var småfull och kramig. Kanske hade hon mig som en maskot, som skulle ge god tur åt utekvällen. Tjejen tryckte mig mot sin mjuka barm och hennes andedräkt luktade kir, cigaretter och Toy när hon sa att jag var hennes lilla sötnos. Jag spelade rollen som oskuldsfull gosse, men inuti blev jag upphetsad. Känslan påminde om den jag kände när jag hittade Boney M-skivan Love For Sale hemma hos min farbror.
Efter en mil skrek någon att Göran, som förfestat på alldeles för mycket grogg på Explorer och Fanta, måste ut och spy. Han kastade sig framåt mittengången och satte igång att kasta upp kaskader från den öppnade bussdörren redan innan han hade klivit ner på asfalten. Några andra överförfriskade killar passade på att pissa i vägkanten emedan en dubbelvikt Göran vände ut och in på inälvorna bredvid.
Jag kommer nog aldrig glömma stämningen i halvmörkret på bussen. I smyg sneglade jag på ett par som hånglade intensivt. Och musiken på kassetten, visserligen ingen finsmakardisco, men låtarna kröp in under hjärnbarken för att stanna.
Väl framme på den stora parkeringsplatsen, på behörigt avstånd från entrén, släntrade alla av bussen. En stank av spyor rörde sig framåt i bussen och en ung kille, som däckat och somnat, hade diskret kräks strax före ankomsten. Min far blev ursinnig och ruskade liv i killen, som efter en stund själv tvingades torka upp efter sig. På parkeringsplatsen pågick ett slagsmål. Kanske hade några av de fyllekaxiga pågarna stött på några andra från nån rivaliserande by.
Jag upplevde entrén till diskoteket som en magisk port till en vuxen sagovärld. Vad som hände därinne var ett mysterium för mig. Men jag övertygad om att det var något alldeles fantastiskt.
Stig Blixts ”Hembränningsapparaten / Polisskandalen i Malmö” (Playback, PBS 140, 1976) har inget med Klippans utmarker att göra, om man nu inte räknar Hästveda dit men det är kanske att sträcka vandrandet lite långt. Dock en sann och sedelärande historia för oss Malmöbor med komp av Tollarparns trio.
Polisskandalen i Malmö
Det kändes som om jag satt tryggt i passagerarsätet och spanade tyst ut i den ljumma natten efter vilt i vägkanten. Jag var nästan hypnotiserad av den gula mittlinjen som aldrig verkade ta slut och jag lyssnande samtidigt på Jay Farrar, som förtroligt berättade att hans själ bara fick ro ute på landsvägarna till toner av gamla låtar på bilradion. Jag var beredd att hålla med honom.
Son Volt - Windfall
Detta var vid mitten av 90-talet, grungen hade blommat ut och vissnat och jag började tröttna på allt vad indie, brittpop och alternative rock hette. Jag hade köpt en färsk platta med ett helt nytt band - Son Volt - en avknoppning av gruppen Uncle Tupelo, som jag tyvärr valt bort tillsammans med Lemonheads för att istället se Sonic Youth på Roskildefestivalen drygt två år tidigare. Om Uncle Tupelos Gun hade varit ett stycke fet alternativrock helt i min smak, så var den första låten på Son Volts debutskiva Trace var något annat. Windfall ställde upp bakdörren mot countryn på vid gavel åt mig. Det fanns inga reservationer mot den musiken längre.
Few and far between past the midnight hour
Never feel alone, you're really not alone...
Många av de bästa countrylåtarna rör sig längs vägarna. I en del låtar haglar namnen på delstater och småstäder i Mellanvästern. Under ett par hundra år i amerikansk historia har ett centralt tema varit att ta sig över kontinenten för att nå drömmen om ett bättre liv. 
Men färden på vägarna speglar egentligen den inre resan. Ofta är man i countrylåtarna ute på irrfärd och försöker hitta tillbaka hem, unga män och kvinnor från landsbygden som i sin blåögdhet förletts till en syndfull, torftig och ensam tillvaro i storstaden eller på drift. Stukade försöker de åter nå sina rötter. Med countrymusiken bygger de en bro tillbaka dit till det enkla livet med familjegemenskap, kroppsarbete och gammal hederlig kristen tro. Inte konstigt att countryrocken (som jag lyssnat mest på) växte fram i baksmällan efter hippieeran i skarven mellan 60-talet och 70-talet.
Commander Cody & His Lost Planet Airmen - Family Bible
Jag tycker mest om countrylåtarna som är fulla av ensamhet och saknad, en grundstämning i denna ytterst känslosamma musik, som dock aldrig blir mjäkig. Varma men vemodiga böjliga toner från en signifikant pedal steel guitar eller lap steel guitar ljuder som från en mänsklig röst, som om det inte räckte med alla dessa fantastiska countrysångare. När de sjunger som bäst kan man förnimma inte bara den egna brådmogna livserfarenheten i rösten, utan också tidigare generationers lagrade längtan, strävan och svårigheter.
The Gosdin Brothers - There Must Be Someone (I Can Turn To)
Efter åratal av vingliga färder på mindre skogsvägar snurrade ambulansen till slut in på skivtallriken: Bo & Holgers vinylsjua ”Ambulansen kommer / Köra Grus” (SPC 401). En lång färd som påbörjades i augusti 1982. Ambulansen ryckte då brådskande ut från Skånska Popcentralen. Riktigt vart den skulle förtäljer dock inte historien. På sin färd tycks den ha ägnat sig mindre åt hjälpinsatser än ett dadaistiskt rockpökande. Osvagt så det förslår!
Ambulansen kommer
Efter detta framplöjande på grusiga landsvägar blir det till att köra ett och annat lass grus i röjandet efter vingliga ambulansers framfart, i likhet med ett och annat lass av svaga textkopplingar för undertecknad innan denna vandring är över.
Köra grus
Om Hyllstofta (där en av skaparna till dessa fantastiska alster fortfarande lär husera) förtäljs det att efter freden i Roskilde 1658, då danskarna gav upp Skåne till Sverige, samlades en del beväringar i snapphaneleden och att dessa vid ett tillfälle rodde över Bäljane å på en träport för att plundra Hyllstofta by. Bytet lär nog inte varit så omfattande då Hyllstofta inte bestod av mer än några hemman.
På denna tid börjades det med vägpolitik; klövjestigarna skulle bli kärrväg och kärrvägarna bli sten- och backfri vagnsväg. Dylika påfund har dock aldrig hindrat oss fotvandrare från att stega vidare till nästa tonexplosion. Bak nästa stigkrön lurade Playwood Brothers dansanta svängom ”Jobba på bruged / Dansa valz” (SPC 502). Bruket i fråga är Nordens äldsta, startat 1573, av en släkting till Tycho Brahe vars intresse var större för stjärnor än kärrvägar. Vilka för övrigt inte var så rikt förekommande på den tiden, klövjestigar var betydligt vanligare då vi fotvandrare ännu var i majoritet.
Jobba på bruged
Det tredje och sista släppet från Skånska Popcentralen kom att bli med det tidigaste bandet. Inte nog med att de var Skånes svar på Hollies de har dessutom spelat ihop med Oskar Typings Clan (som återfinnes med bidraget Troubles på En flugskit i kosmos)! Empty Hearts vandrade omkring i Klippan centrum redan i mitten på 1960-talet och poppar fortfarande upp bak krönen emellanåt. Studioinspelningsdags dröjde till 1981 för första låten och till 1983 för andra, innan debuten "Don´t Be Afraid / Tears Hide My Eyes" (NSPC 303) låg på skivdiskarna.
Don't Be Afraid
Mediamogulen bakom Skånska Popcentralen kan själv höras i ”Tofflerna som gräd” (BB002) av Vauxhall (ett par ytterligare alster kan avnjutas på samlingsalbumet "Bullerbyn - en antologi i fyra band", BB010). En episk berättelse om mannen som vandrade ut för att dansa med hmhm full med hmhm. Huruvida det skedde på en klövjestig eller kärrväg förtäljer inte historien men dylika detaljer är som regel inte närvarande i mer episka betraktelser.
Tofflerna som gräd
Etapp två av den månadslånga fotvandringen avverkas om en vecka…om tofflerna håller.
