Att det skulle dröja så länge innan Dusty Springfield skulle dyka upp på Spengo. Men nu är hon här med min favoritlåt från hennes tidiga repertoar, nämligen Losing You, som hon hade en hit med i England sent 1964. Herregud, vad otroligt stark hon var på scenen. Se och hör hon räddar sig och låten när hon glömmer texten [0:52]. Det är inte bara den gudomliga rösten, utan också de eleganta handrörelserna och spelet i hennes ögon under de mascaratunga ögonfransarna och ögonlocken. Här finns närbilder att dö för.
Idol. Ett ord lika slitet som innehållslöst. Oftast. Fast visst har även jag idoler, människor jag beundrar lite extra som Calle Palmer, Carl Barks, Raymond Chandler, Nick Lowe och kanske en handfull till.
I dag fyller hursomhelst Nick Lowe 60. Första gången jag såg honom live var med Rockpile på AF, Lund i slutet av 70- eller början av 80-talet. En alldeles utmärkt spelning. I kylskåpet finns därför en halvflaska Blue Nun på kylning, vinet som sägs ha varit Nick Lowes favorit under eran som nästintill rockstjärna.
Favoritvin eller ej, helt klart är att Nick Lowe 1981 producerade en platta med June Carter Cashs dotter Carlene Carter som heter Blue Nun. Säkert är också att Carlene Carter 1979 blev Nick Lowes första hustru. Ett inte helt igenom okomplicerat äktenskap. Men som alla vet: true love travels on a gravel road. Sägs det.
Här en intervju med Carlene Carter, när hon fortfarande var fru Lowe, från Måndagsbörsen hösten 1981: ”Carlene is married … är gift med en kille som heter Nick Lowe och är en mycket berömd rockstjärna och producerar hennes skivor med mera.”
Ja jäklar, det är nog lika bra att öppna vinaren ändå. Skål och grattis på 60-årsdagen, Nick!
Äntligen fick jag obegränsad tillgång till MTV när jag flyttade till studentkorridoren på Parentesen i Lund i slutet av augusti 1991. Jag satt för jämnan i den gräsliga TV-soffan intill korridorsköket och såg allt på kabelkanalen med stort M fram till fyratiden på nätterna.
Efter några veckor började en ny video spelas allt mer frekvent för varje dag som gick. Ett band med luggsliten sångare spelade en dyster rocklåt som brakade loss i ett mördarriff i en spöklik idrottshall på en amerikansk high school inför en alltmer extatisk tonårspublik, som under videons gång fick ett allt tydligare subkulturellt stuk, likaså de cheerleaders som efterhand blev mer sexuellt utmanande och visade sig både ha anarkistloggor på brösten och tatuerade armar (detta var då tatueringar fortfarande hade rebellisk laddning, innan alla hade gaddat sig). Jag talar naturligtvis om Smells Like Teen Spirit med Nirvana, ett band som jag tidigare bara hört flyktigt i kultprogrammet Bommen. Jag kunde inte ana att Nirvana skulle nå världsdominans inom ett halvår. Den här musiken hade inte varit kommersiellt gångbar tidigare.
Jag var både med om grungen och stod vid sidan av den. Jag tilltalades särskilt av modestilen som kom med friheten att klä ner sig. Jag bar ofta flanellskjortor i början av 90-talet, men även kraglösa murar- och farfarsskjortor, som utgjorde en blågul variant av grungemodet. Vi såg grungeploitation-filmen Singles på bio med stor behållning. Men musikaliskt sett - förutom Nirvana - lät i stort sett allt med genrebeteckningen kvasipretentiöst, stabbigt och tråkgrabbigt. Jag äger inte ens någon Nirvana-skiva, deras låtar hördes ändå överallt de här åren. Den enda grungerelaterade platta jag har är resultatet av ett anspråkslöst tillfälligt sidoprojekt till Soundgarden.
Basisten Ben Shepherd såg fram emot att turnéerna efter plattan Badmotorfinger äntligen skulle vara över. Han hade en semester att vänta. Under den ville Shepherd passa på att plocka upp tråden igen med sina gamla musikpolare, som han inte spelat med på nära tre år, sedan han blev medlem i Soundgarden. Han längtade verkligen efter att bara lira för skoj skull, utan att folk från något stort skivbolag lade sig i och krävde att det skulle göras videor, promotion, intervjuer och turnéer som förband åt något kasst men framgångsrikt rockband. Ordet grunge stod honom verkligen upp i halsen. Ben bildade gruppen Hater tillsammans med de gamla polarna och trummisen från Soundgarden, Matt Cameron.
Efter att ha repat i ett par dagar i Seattle, var det dags att lämna stan. En skåpbil, en pick-up Cheva och en gammal Volvo var fullpackade med instrument, förstärkare, mikrofoner, inspelningsutrustning, filtar, tio flak öl, stora påsar med högpotent marijana och snacks. De fem i bandet och två tekniker gav sig av inåt landet i delstaten Washington. Efter fem timmars bilfärd kom de till en liten stad uppe i de skogsbeklädda bergen. Staden var dominerad av stora sågverk och snickerifabriker. Mest känd var den lilla hålan för ett mystiskt mordfall på en high school-tjej ett par år tillbaka i tiden. Halvannan kilometer utanför staden hade Shepherd hyrt ett litet hus i skogen denna långweekend.
Hater - Mona Bone Jakon
Grabbarna var lyckliga och hade riggat upp all utrustning. Mörkret föll i de väldiga skogarna. Festen var snart i full gång då det knackade på dörren. Två snygga collegetjejer, Audrey och Donna, frågade om de fick komma in. De hade kommit hem över lovet och hade genast överväldigats av den leda, som i regel brukade slå över i självdestruktiv småstadsfrustration. Tjejerna hade snart fått upp vittringen på rockstjärnor och droger, sånt hade de ett sjätte sinne för. I ett träd vid huset hoade en uggla. På behörigt avstånd från huset strök demonen Bob omkring i skogen, rädd att komma närmare, eftersom han kände en övermäktig kraft.
Hater - Tot Finder
En knapp halvtimme lång skiva blev resultatet av denna tripp. Skivan känns som en anspråkslös hyllning till musiken som formade killarna i Hater, ett tvärsnitt genom deras skivsamlingar: The Stooges, Johnny Cash, cow punk, Black Sabbath, psykedelia, Cat Stevens, Black Flag och annan amerikansk punk. Över hela skivan vilar en skön klacksparksattityd. Det är partaj. Jag skulle inte bara kalla framförandet för avspänt, utan snarare påtänt och zonkat. Avslutningvis vill jag illustrera det hela med en bagatell som Blistered, som är så långt från band som Alice In Chains och Pearl Jam man kan komma.
Man kan faktiskt dra paralleller mellan film och musik. Jag vill hävda att det i musikens värld finns dokumentär, i alla fall dramadokumentärer. Men det finns också fiktion och i så fall är studiogruppen Sagittarius låtar och album snarast fantasy. Om det finns pop i klichébilden av den himmel man kanske hamnar i när man dör, med änglar och harpor på fluffiga moln, så är det nog så här det låter.
Sagittarius - Another Time
Om jag inte minns fel köpte jag albumet Present Tense i början av 90-talet, efter att ha läst en lyrisk recension av plattan i den svenska retropoptidskriften Now & Then, som påverkade mig mycket. Gary Usher, namnet på mannen bakom studioprojektet Sagittarius, kände jag igen från baksidorna av omslagen till The Byrds finaste plattor Younger Than Yesterday och The Notorious Byrd Brothers. Den andaktsfulla första lyssningen av Present Tense i studentrummet var en slags uppenbarelse och redan i första spåret Another Time kom den. Det var harpa rakt igenom i denna lägmälda leviterande låt som stadigt växte till majestätiska proportioner.
Efter ett par otroligt vackra harmoniska vändningar, som ledde mot den andra refrängen, kom fem överjordiska sekunder [1:24 - 1:29]. Från ingenstans tonade ett par kvinnoröster fram. Förutom harpan försvann de andra instrumenten plötsligt. De fjärran rösterna pendlade mellan två toner och påminde om de mytologiska sirenernas sång. Detta hade en fullständigt hypnotisk effekt på mig. På ett ögonblick hade rösterna glidit in i dunklet igen. Och så kom refrängen.. but another time has come, another time has past.
Var på visit med min äldste son i Uppsala hos min gode vän Sextiotals-Jonas härom helgen. Efter taco-middag och lek somnade barnen på ovanvåningen. Halvtrött sjönk jag ner i soffan med ett glas vin. Jonas sprang mellan skivspelaren i vardagsrummet och det intilliggande rummet, som har skivhyllor från golv till tak. De fåtaliga och sällsynta timmarna, som han hade till sitt förfogande, utnyttjade han till att bomba mig med musik som jag troligen gillar.
De här gyllene stunderna är något jag konstant längtar till. En viktig anledning till att jag blev intresserad av musik var att det var en social företeelse, att gå till skivaffärer och åka på skivmässor tillsammans, se konserter ihop, att tälta ett helt gäng på nån popfestival, att jobba i rockföreningar och arrangera spelningar och klubbar med andra, att vara discjockey på krogar och fester, att spela skivor hemma för varann, till och med att musicera och sjunga ihop. Det fanns en tid när vi gav blandband till varandra jämt. Det här kan aldrig bloggande med efterföljande kommentarer ersätta. Det är det ständiga utbytet med folk jag träffar som jag saknar, dels för att mitt liv ser annorlunda ut nu och dels för att man konsumerar musik på andra vis nuförtiden, mycket på egen hand genom datorn och iPoden.
Jag satt i soffan och berättade för Jonas att jag dragit ner på mitt lyssnande av engelsk folkrock senaste året, helt enkelt för att jag blev nedstämd av att ständigt omge mig med sådan musik, full av vemodig skönhet, i fall blev jag inte upprymd av den.
Då spelade Jonas den enda skivan som gruppen Fuchsia gjorde. Ja, egentligen var det två grupper som gått samman: tre rockkillar på gitarr, bas och trummor och tre klassiskt skolade tjejer på tvenne violiner och en cello. Tillsammans skapade ett knippe låtar som var poetiska, virvlande och vindlande, starka melodier som tog oförutsägbara vägar. Det var drömmar ingraverade på vinyl. Musiken kan genremässigt kan beskrivas som ett möte mellan progressive (som också till viss del kallas symfonirock), engelsk folkrock och kammarmusik. Fuchsias sound var unikt eftersom stråkinstrumenten var fullt integrerade i musiken. Vanligtvis brukar man efteråt lägga på stråkar efter ett skrivet arrangemang i studion ovanpå själva pop- eller rocklåten.
Fuchsia - Me And My Kite
Efter att ha börjat bekanta mig med plattan på egen hand, kan jag konstatera att jag tilltalas mest av den omedelbaraste, poppigaste och kortaste låten, som alltid på mer musikaliskt ambitiösa album. Me And My Kite är en fin skildring av en ung man som vägrar bli vuxen och vill vara ifred. Undrar varför engelsmän, så fort de bli lite mer lågmälda, utan ansträngning skapar en pastoral atmosfär, som frammanar bilder av pittoreska byar, hedar, citronfjärilar och måndimma. Jag är tillbaka i det engelska folkrock-träsket igen och får helt enkelt lära mig att leva med biverkningarna.
En låt som påminner mig om hur det var att vara ung...
Reeperbahn - Hjälte
Jag var 18-19 år när jag hörde Reeperbahn för första gången. Bandet hade visserligen upplösts fem år tidigare. Men ungefär lika gammal som jag var då, hade Olle Ljungström varit när han skrev texten till Hjälte. Den blev omedelbart min favoritlåt på Venuspassagen, en oundviklig platta för oss popälskare. Jag sög girigt upp varje ord ur den poetiska texten, som är så underbart ungdomligt pretentiös på det där utdöda åttiotalsviset. Men det är samtidigt charmerande i all sin ljuvliga lätthet. Med sitt struttiga blås påminde låten om pop från sextiotalet.
Kom att tänka på Hjälte i morse när jag såg Åhléns reklam för Olle Ljungströms återkomst, Sju. Jag har aldrig lyssnat på hans soloskivor, även om jag såg hans första bejublade spelning som soloartist på Hultsfredsfestivalen 1992 i Teaterladan. Men jag kände redan då att min musiksmak hade dragit åt ett annat håll. Ändå är jag hjärtinnerligt glad att han lever och gör musik ännu.
När jag besökte min polare Sextiotals-Jonas i helgen spelade han ett stycke syrad folkrock med ett ringande psykedeliskt riff, klockren stämsång och attitydstinn Dylan-aktig pratsång. Kanonbra grejer från den grymma garagerock-delstaten Texas från toppenåret 1966 helt enkelt. Låten visade sig vara gjord av det musikaliskt skrämmande bluesrockspöket Johnny Winter! I serien Där man minst anar har jag tidigare lyft fram lillbrorsan, Edgar, som också medverkade på Birds Can't Row Boats. Antagligen var låten en parodi på dåtidens hippaste musik, men en välgjord sådan.
Jag kan fortfarande inte förstå det riktigt, men det är bara ett par dagar kvar till att The Zombies spelar på Debaser Medis. Så länge kan jag lyssna på rätt färska liveversioner av deras låtar på MySpace-sidan. Allt talar för att Colin Blunstones gudomliga röst är intakt. Men vi backar bandet till år 1972, då Colin stod på topp som soloartist.
