Framför allt vill jag önska våra trogna besökare Gott Nytt År! Tack åt er som vanemässigt går in på Spengo för att läsa, lyssna, titta och någon gång lägga in en kommentar. Att veta att ni finns sporrar mig naturligtvis att fortsätta blogga. Dessutom ska ni andra Spengo-skribenter givetvis också få en nyårshälsning med hopp om fortsatt inspiration och förnyad skrivlust. Även om det inte är ett självändamål är det väldigt skoj att vi tillsammans lyckats göra drygt 160 välskrivna och spännande inlägg på bloggen under året 2008.
Vilket låt passar bättre än The Zombies This Will Be Our Year nu? Videon är ihopklippt av en amerikansk kille i min egen ålder. För mig som har en sentimental och nostalgisk läggning är de gamla Super 8-klippen, tillsammmans med denna kärleksfulla poplåt, överväldigande rent känslomässigt. Efter de blott två minuterna är ögonen tårfyllda och det känns som om man alltid har känt familjen från filmklippen.
Förresten ska jag se The Zombies live den 5 mars nästa år på Debaser Medis. Jag övervägde starkt att resa till London i mars när återförenade The Zombies skulle spela mästerverket Odessey And Oracle i sin helhet på Shepherds Bush Empire. Men nu kommer alltså chansen att få se dem i Stockholm som en skänk från ovan. Hoppas de snart 65-åriga medlemmarna fortfarande har hälsan och lever när det är dags för konserten. Läs min hyllning till The Zombies som publicerades när Spengo startade i april 2007.
Ofta har jag haft svårt för folksångerskor, eftersom de alltför ofta sjunger som om de är någon slags älvor - ljust, mjukt, motståndslöst och med massor av vibrato. Så har jag upplevt dem i alla fall, så där präktigt dygdiga med långt välkammat rakt hår, svåra att relatera till. Systrarna Kate och Anna McGarrigle däremot sjunger naturligt med integritet och skärpa.
Jag kan lugnt säga att detta är en av de mest färdiga och fulländade debuter som gjorts på skiva. Kate & Anna McGarrigle är där uppe bland mina fem absoluta favoritalbum, där varje låt är distinkt och stark står bredvid de andra och känslostämningarna skiftar mellan det ystra och sorglösa till det högstämda och intimt melankoliska. På skivomslaget är systrarna porträtterade i svartvitt, men deras musik går i varma och djupa ibland höstaktiga färger. Det finns så otroligt mycket mänsklig värme inristad i spåren på min vinylskiva.
Deras mest kända låt är Heart Like A Wheel, som lillasyster Anna skrev [lyssna]. Låten blev titelspåret på Linda Ronstadts storsäljande genombrottsalbum från 1974, redan innan systrarna McGarrigle börjat spela in sitt debut, och även sådana som Billy Bragg och The Corrs har spelat in den senare.
Men många svenskar hajar snarare till om de hör Complainte Pour Ste. Catherine, för under andra halvan av 70-talet spelades Marie Bergmans tolkning Ingen kommer undan politiken för jämnan. Det är faktiskt den enda progglåt jag minns från min barndom.
Förresten är barnprogrammet Boktipsets nynnade signatur baserad på The Swimming Song [lyssna], skriven av Kates dåvarande make Loudon Wainwright III. Boktipset började sändas 1976.
Complainte Pour Ste. Catherine i ett fantastiskt TV-framträdande från 1981. Anna sitter vid flygeln. När Kates handklaver blandas med munspel och fiol, svänger det så att det svartnar för mina ögon.
Complainte Pour Ste. Catherine är cajunmusik i systrarnas McGarrigles tappning [lyssna på albumversionen med sin baktakt]. Bara syskon som har hållit på sen tidig ålder kan sjunga så tajta stämmor som Kate och Anna gör här. Systrarna var uppväxta i ett tvåspråkigt hem i bergsbyn St. Saveur-des-Mont i franskdominerade Quebec, ca sju mil nordväst om Montreal. Mamma Gabrielle var fransk-kanadensisk och pappa Frank var av irländskt ursprung. De musikaliska föräldrarna uppmuntrade barnen att lära sig spela musikinstrument och sjunga [läs mer i en intervju med Rufus Wainwright i Vanity Fair om familjen McGarrigle/Wainwright]. Den musikaliska grunden på debutalbumet är mötet mellan nordamerikansk folkmusik och rötterna från Västeuropa och då Irland i synnerhet.
Men Kate och Anna sätter inte folkmusiken på en piedestal eller behandlar den som museiföremål. Det sätt de spelar och sjunger på känns vardagligt jordnära utan krusiduller. Därför känns de också genuint folky och dessutom har nått en långt större publik än folkmusikentusiasterna. Dessutom blandar de lätt och ledigt upp folkinfluenserna med pop, singer/songwriter, blues, gospel, bluegrass och kyrkliga hymner - all möjlig musik de själva vuxit upp till.
Efter julklappsutdelningen i eftermiddags, några sekunder efter att jag satt in batterierna i den röda plastiga leksakssynten med en tillhörande överstyrd sångmikrofon som konstant gav rundgång, så var mina små pojkar igång och gjorde ren och skär primalpunk. Lillebror, som är tre år, hamrade fram ljuden ur synten. Hans femårige storebror undersökte samtidigt den mänskliga röstens bortre gränser i mikrofonen. Gutturala uppstötningar. Mormor undrade nervöst: "Kom det inga noter med den där..?". Mina söner fortsatte gå lös på det stackars instrumentet. Mormor frågade återigen nu mer besvärat pojkarna: "Kan ni inte sjunga en fin sång som Här kommer Pippi Långstrump?". Då drog mina pojkar ner brallorna på sina pepparkaksgubbedräkter och moonade för publiken. Kan det ha skett något liknande hemma hos bröderna Asheton eller hos bröderna Reid någon jul för många år sedan?
Apropå de sistnämnda brorsorna är det dags att rasta en tidstypisk video från det tidiga 90-talet. På den tiden var de ofta uppbyggda kring en serie "porträtt" i rörlig bild ur fokus och i flödande färg, jämför med REMs Losing My Religion eller Nirvanas Heart Shaped Box. Ja, det var närmare bestämt försommaren 1992, långt innan jag ens kunde drömma om att få två fina söner med en naturlig känsla för oväsen.
Betraktar man den här låten som en discopastisch är den otroligt högklassig. Lyssna bara på raffinerade stråkarrangemanget i det hänryckande 45 sekunder långa introt. Disco Clone är en gammal partajfavorit för mig och den har varje gång lyckats lägga in festkvällen i en högre växel. Singeln med Cristina producerades av veteranen John Cale(!) och den var det första som släpptes på det ultrasmarta och coola New York-baserade skivbolaget Ze Records år 1978. En oetablerad Kevin Kline sägs vara den liderlige berättaren [läs mer om vilka som var inblandade i Disco Clone].
Sedan i måndags är jag hopplöst nyförälskad i den här ljuvliga akustiska soulpop-pärlan och har sedan dess lyssnat på den åtskilliga gånger om dagen, både från vinylskivan på stereon därhemma och i iPoden till och från jobbet. Jag måste dela med mig av Had I Known You Better Then. När John Oates och Daryl Hall sjunger tillsammans är det så harmoniskt att kolibrierna ligger i lä, ni vet, de som dyker upp i Kalle Ankas fotografiska djungelexpedition på julaftnarna.
Jag har visserligen hyllat Hall & Oates tidigare [läs och lyssna], men för en vecka sen köpte jag deras andra album Abandoned Luncheonette - ett mästerverk! Musiken är ungdomligt ivrig men samtidigt avspänd. Den rör sig smidigt i gränslandet mellan soul, pop och rock. Den ofta akustiska inramningen på skivan knyter an till guldåldern för lågmäld singer/songwriter-musik. För mig kan upptäckten av Hall & Oates 70-tal mycket väl vara årets musikaliska händelse.
Jag har tidigare skrivit om hur kunskap/intresse för en viss artist kan föra en vidare till andra underbara upptäckter inom liknande musik. Jag vill även poängtera vikten av att våga chansa och att vara nyfiken, något som broder Svensson snappat upp med sin kärlek till tio kronorsbackarna. Det är nästan roligare att göra ett fynd på ren chansning även om det ligger vissa välgrundade gissningar i botten, än om ett rent detektivarbete lett fram till kapet. Jag har tidigare ofta gjort misstaget att döma ut en artist produktion efter sin storhetstid som usel. Det största exemplet är kanske Beach Boys, där jag länge missat höjdarskivor som Sunflower, Live in London och Wild Honey. Samma sak med Charlie Rich på 70-talet, jag utgick från att han övergivit stilen på Mohair Sam eller Breakup och blivit smörig. Därför missade jag länge en så bra skiva som Behind Closed Doors och låtar som Peace On You och You Never Really Wanted Me. Det i sig är en dödssynd.
Numera har jag ändrat inställning och har på så sätt gjort en del riktigt bra upptäckter. Det senaste och kanske ett av de bästa exemplen är Everybody Wanna Live On med Masqueraders på Accord i Köpenhamn i somras. Jag och min polare Zebbe Fonzeus var på utflykt i Byen och förutom pölse- och real ale intag blev det även ett skivaffärsbesök. Jag kände till gruppen som ett 60-talssoul fenomen som haft ett par hyggliga singlar, inte mer. Inga knock-outs, relativt obskyrt. Men omslaget var tilltalande och den var producerad av Isaac Hayes, vilket var lovande. Dessutom låg den på ABC som även gav ut trevliga plattor med The Four Tops på 70-talet (främst Main Street People).
Väl hemma i Stockholm satte jag nålen på plattan och trodde inte mina öron! Ett sanslöst uppåt-groove strömmade ut ur högtalarna och det var omöjligt att stå still! En tung, energisk och väldig dansant låt om att alla vill klamra sig fast vid livsgnistan och vem är jag att säga emot? Produktionen skiljer sig väsentligt mot deras 60-talssinglar genom att vara totalt sammansatt och robust, mer i stil med Sly Stones Dance To The Music eller M’Lady. Detta var också gruppens första album, vilket är anmärkningsvärt då deras karriär liksom nämnda The Four Tops spänner över flera decennier. Det enda negativa jag kan säga om låten är att den är väldigt lång, nästan 9 minuter. 5 hade räckt, då hade den varit definitiv. Men kanske är singelversionen komprimerad, eller så kan ni göra en förkortning på Sound Forge på datorn som jag tänker göra. Fast det kommer kanske längre fram.
Huvudsaken är att denna platta inte bör vara särskilt svår eller dyr att hitta. Det är främst titellåten jag hyllar, även om resten av plattan säkert är OK. Dig it up!
Det fanns en tid när schlagermogulen Stikkan Andersson översatte sådant som Carole Kings stora hit It's Too Late för den inhemska svenska marknaden. Förvisso lät den texten lite styltig på vårt tungomål, men det fanns något fint i att försöka göra känslorna i de anglosaxiska poplåtarna begripliga. Många svenskar behärskade fortfarande inte engelskan då.
Björn Skifs - Alltför Sent (It's Too Late)
Den här låten var med på Björn Skifs första helt svenskspråkiga platta Blåblus från 1972. Även om jag beundrar Skifs, så är det inte hans insats som gör att jag vill dela med mig av Alltför Sent. Jag kan tycka att han låter lätt distanserad här och han står tyvärr för en hel del onödigt och blodfattigt wailande dessutom.
Nej, det är snarare för att lyfta fram producenten och arrangören Bengt Palmers, som redan här var i absolut världsklass. Albumet Blåblus var den blott 24-årige Palmers första samarbete med Björn Skifs, grunden till ett långt kompanjonskap som de fortfarande har kvar idag. Lyssna på hans eleganta arrangemang och varma fylliga produktion som gör att låten liksom böljar mjukt fram. Här spelade flera av de studiorävar, som några år senare skulle backa upp ABBA på deras skivor. Top notch! De stora framgångarna utomlands med Blue Swede och deras hit Hooked On A Feeling låg inte långt borta, inte heller ABBAs monumentala internationella karriär.
En liten fotnot är att min stora idol Merit Hemmingson var med i kören på Alltför Sent. Palmers låg ju bakom hennes 70-talsplattor också.
Det ironiska 90-talet nådde sin kulmen runt årsskiftet 1994/95. Killinggänget slog igenom stort med sin TV-sända liveshow på Berns som tätt följdes av Nile City 105,6. Åtminstone bland oss studenter var indiepopen musiken som gällde då och genrens låttexter var i regel diffusa, om man överhuvudtaget kunde höra vad sångaren sjöng [läs min uppgörelse med indie]. Man var garderad vad det gällde såväl känslor som åsikter. Mot denna bakgrund var det därför anmärkningsvärt att se indiepopbandet Able från Uppsala vid den här tiden rakryggat spela en cover i jazzvalstakt på You've Got A Friend, en låt som inte alls gick i linje med tidsandan. Jag kände direkt att jag bli vän med bandet. Under den resterande halvan av 90-talet lyssnade jag mycket på Carole King.
Jag tror att jag har samma förhållande till henne som många andra. Framför allt när jag fortfarande var ungkarl, i stunder när det var tungt att leva ensam, gjorde hon mig sällskap. Det fina med Carole var att hon sjöng i något som påminde om en vanlig samtalston. Hon hade ingen stor röst och hon avstod från att använda den på ett tekniskt skickligt eller känslosvallande sätt. Däremot hade hon på sitt okonstlade vis en förmåga att nå fram och nästan få en att tro att det handlade om ömsesidig kommunikation, till skillnad från de flesta stora sångerskor (eller sångare för den delen). Och hennes musik var det lilla och ombonade rummet som vi satt och pratade i.
Hennes sätt att fritt röra sig mellan och obehindrat blanda soul, pop, jazz och countryrock har tilltalat väldigt många, men Caroles blandning gjorde samtidigt henne omisskännlig och speciell.
Carole King - Goodbye Don't Mean I'm Gone
Tvingas jag välja ett album av Carole, faller mitt val på Rhymes And Reasons. Jag tycker det är hennes mest sammanhållna och jämnstarka album. Det kom som den andra skivan efter det stora genombrottet med Tapestry. Kanske är Rhymes And Reasons det mest typiska Carole King-albumet. Hennes piano står i centrum och arrangemangen är i övrigt lite mer återhållsamma och subtila. Övergångarna mellan låtarna är mjuka. På ett sätt är det också hennes mest personliga skiva. Denna gången kommer Carole för att prata av sig, för hon är deppigare än vanligt. Som vän har jag självklart tid att lyssna.
Det hade hunnit bli januari 1970. En sprillans ny glädjestrålande poplåt släpptes fri då en elgitarr rullade igång med ett skräpigt men ack så skönt sound. Redan då stråkarna kom in i introt lyfte Love Grows (Where My Rosemary Goes) från marken, landningsstället fälldes in och kursen var fast ställd mot hitlistornas högsta höjder, uppe där solen alltid lyser.
Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)
Med några snabba och yviga penseldrag målades bilden av föremålet för förälskelsen upp, en ljuvlig flummig hippietjej:
She ain't got no money Her clothes are kinda funny Her hair is kinda wild and free
Edison Lighthouse var egentligen ursprungligen en engelsk studiogrupp som styrdes av låtskrivar- och producentteamet Tony Macaulay och Barry Mason och som kretsade kring sångaren Tony Burrows, vars sångstil påminde lite om Cliff Richards i Love Grows. Macaulay ägde gruppnamnet och ombildade Edison Lighthouse helt och hållet när Burrows lämnade "projektet" efter Love Grows. I promofilmen, som gjordes året efter låten blev en hit, ser vi en tvålfager ung kille vid namn Andy Locke mima till Burrows sång.
Just studiogrupper och låtskrivare/producenter som strategiskt styr dem med järnhand är typiskt för det som på engelska kallas bubblegum pop, som i sin klassiska form hade sin storhetsperiod 1967-72, men som på sätt och vis existerar än idag. Även om denna form av pop i sig var kommersiellt beräknande redan från början, så lät den sällan klinisk eller strömlinjeformad, vilket jag tycker Love Grows (Where My Rosemary Goes) är utmärkt exempel på. Låten närmast rockar och rullar. Det är en hit som sticker ut och fastnar som tuggummi.
Gladys Knight är kanske den främsta soulsångerskan för mig. Det är lätt att glömma bort henne i dessa sammanhang. Kanske är det för att hon verkar vara så trevlig, redig och förståndig. Ordet som jag söker är värdighet. På gamla skivomslag ser man henne ofta med ett bländande varmt leende. Inte så spännande för mytologiserande musikjournalister som en uppriven Aretha Franklin med andra ord [titta förresten på när en hotad Queen of Soul parodierar sina konkurrenter].
Men det går inte att komma ifrån Gladys röst som hade pondus med sin mörka djupa klangfärg (och har det säkert fortfarande). Hon kunde med rösten gå över en låt som ett grovkornigt sandpapper. I balladerna, som för varje skiva på 70-talet blev talrikare, kunde hon å andra sidan lyfta fram det ömma och spröda. Som sångerska är hon komplett och funkar i alla stämningslägen. Här kan man kan göra en jämförelse med en manlig like som Marvin Gaye.
Gladys Knight & The Pips - It's All Over But The Shoutin'
Hon hade starka gospelrötter vilket inte minst märks i It's All Over But The Shoutin'. Gladys Knight & The Pips låg på Motown i sju år utan att få detta stora genombrottet. Så fort de bytt bolag till Buddah Records 1973 slog de igenom med dunder och brak med Midnight Train To Georgia [titta och lyssna] och sedan följde ett par år uppe på toppen. It's All Over But The Shoutin' finns på plattan Knight Time (utgiven 1974 på Motown-underetiketten Soul Records) som bestod av inspelningar från de sista Motownåren.
Anledningen till varför jag upptäckte henne var att det alltid är ganska lätt att hitta Gladys Knight & The Pips-skivor på begagnad vinyl för en spottstyver. Deras mogensoul står inte högt i kurs.
