onsdag 3 december 2008

One-hit wonders del 1: Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)

Det hade hunnit bli januari 1970. En sprillans ny glädjestrålande poplåt släpptes fri då en elgitarr rullade igång med ett skräpigt men ack så skönt sound. Redan då stråkarna kom in i introt lyfte Love Grows (Where My Rosemary Goes) från marken, landningsstället fälldes in och kursen var fast ställd mot hitlistornas högsta höjder, uppe där solen alltid lyser.


Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)

Med några snabba och yviga penseldrag målades bilden av föremålet för förälskelsen upp, en ljuvlig flummig hippietjej:

She ain't got no money
Her clothes are kinda funny
Her hair is kinda wild and free


Edison Lighthouse var egentligen ursprungligen en engelsk studiogrupp som styrdes av låtskrivar- och producentteamet Tony Macaulay och Barry Mason och som kretsade kring sångaren Tony Burrows, vars sångstil påminde lite om Cliff Richards i Love Grows. Macaulay ägde gruppnamnet och ombildade Edison Lighthouse helt och hållet när Burrows lämnade "projektet" efter Love Grows. I promofilmen, som gjordes året efter låten blev en hit, ser vi en tvålfager ung kille vid namn Andy Locke mima till Burrows sång.

Just studiogrupper och låtskrivare/producenter som strategiskt styr dem med järnhand är typiskt för det som på engelska kallas bubblegum pop, som i sin klassiska form hade sin storhetsperiod 1967-72, men som på sätt och vis existerar än idag. Även om denna form av pop i sig var kommersiellt beräknande redan från början, så lät den sällan klinisk eller strömlinjeformad, vilket jag tycker Love Grows (Where My Rosemary Goes) är utmärkt exempel på. Låten närmast rockar och rullar. Det är en hit som sticker ut och fastnar som tuggummi.

10 kommentarer:

Farbror Sid sa...

Som jag sagt innan, många låtar förlorar på att man ser videon... så också denna. En underbar tidtypisk låt som jag har minnen från då den kom... Men en trevlig blänkare om Love Grows var det!

Mats L sa...

Vad är det för guilty med den här? Bättre än så blir det ju inte. Som en blandning mellan T.Rex och Glen Campbell.

Magnus S sa...

Ja käre Farbror Sid, själva videon är inget mästerverk, även om jag inte är oberörd av solen som strålar över staden och in genom pelarna. Det är mäktigt. Det intressanta (om man är medveten om det) med videon är att bandet är helt utbytt sedan låten spelades in drygt ett år tidigare.

Nej, du har rätt Mats. "Love Grows" är ingen favoritlåt att skämmas över. Det är bara så att låten ofta är förbisedd bland popkonnässörer. Jag döper om inlägget till det första i serien om "one-hit-wonders" istället.

Magnus S sa...

Nåja, nu visade det sig att videon försvunnit. Så det blev blott en låtsticka.

Skivdoktorn sa...

Förstår inte detta koncept med att skämmas för något man gillar. Var nyligen i byhålan uppåt (=sthm) å träffade en gammal bekant som jag inte sett på över tio år. Vi kom över på musiksnack å jag frågade vad han lyssnar på nuförtiden; "tysk metal". Det här var det mest befriande svar jag hör på åratal. Inga oroligheter om att lyssna på det "rätta", detta är vad jag lyssnar på and thats it. Dessutom hade den lymmeln fått tag i biljetter till AC/DC. Själv blev jag dagen efter lite småkär i en skäggig och extremt svettig Homer Flynn i tjock kanindräkt.

Magnus S sa...

Jag tror det här med "guilty pleasures" hänger ihop med den ironiska generationen (som jag tillhör) som angav tonen för 90-talet. Lite svårt att förklara sambandet utan att vara diffus. Men jag har märkt att många av min polare (i min egen ålder) kan inte riktigt förlika sig med att de inte är hippa och creddiga längre.

Skivdoktorn sa...

Nej, jag förstår ingenting, lika lite som jag förståd begrepper ironiska generationen när det kom. Själv har jag alltid varit ironisk (något som jag försökt tona ned med åren men lyckats dåligt med). Dessutom känner jag personer som är extremt ironiska men de är två-tre generationer äldre, ironi är inget nytt påfund. Men - allvarligt talat - har indiepopgrejset egentligen någonsin varit speciellt hippt? (som är den enda nya genre jag kan komma på för din generation Magnus, å nytt med retropop är det kanske inte - kanske var det lite som punken för min - för det var credigt; men bara i efterhand)

Skivdoktorn sa...

Att småskämmas för något man gillar har nog inget med en specifik generation att göra utan mer med ålder. Både Glen och Sid (Sex Pistols) mörkade att de gillade Abba, något jag själv gjorde i tonåren - då fanns bara punk och reggae. Sen kom skavågen och postpunken å genre spelade inte så stor roll längre. Jag kunde köpa mina egna abba skivor. Nej, det har nog mer med tonårig osäkerhet att göra; vad ska polarna tycka? Fast det förklarar i och för sig inte medelålders mäns tyckande (mer än i tragiska termer). Har aldrig träffat en kvinna som förfaller till detta beteende. De har mycket mer avslappad attityd till vad de gillar och inte. Varför är det så? Är vi män så osäkra på oss själva? Svaret kan naturligtvis inte bli annat än ett rungande JA!

Mattias sa...

Jag tror inte man ska betona skammen så mycket i guilty pleasures, snarare det exotiska i att gilla något som är oväntat för en själv. Pojkar, killar, män som är musikintresserade tenderar ju att gå in rätt mycket på djupet under vissa åldrar och perioder, för att uttrycka mig milt. Säg att man, lågt räknat, försöker hålla koll på 300 artister/grupper. Jag tror att det är många fler, men vi säger det. Kanske vandrar man omkring i flera genrer och gräver och gräver. Det blir en identitet, man tillhör kanske ofta en subkultur. Man börjar förhålla sig till det man gillar, av många anledningar. Klart det inte blir avslappnat! Sen kommer man på en dag att man egentligen gillar en låt med Toto eller U2 (som såklart ej är med bland de 300 artisterna) och då kan man inte låta bli att göra det till ett statement. Andra personer, som antagligen är mindre intresserad i ämnet, kan förhålla sig mycket mer avslappnat. Fast jag tror också att det finns fler (även individuella) nyanser i detta, som knappast ryms i en spontan bloggkommentar såhär.

Magnus S sa...

Fan, först nu kom jag på att jag borde ha skrivit om hur mycket The Ark lånade från "Love Grows" till sin melodifestivalvinnare "The Worrying Kind".