Guilty pleasures del 8: Bob Welch - Sentimental Lady

I onsdags på eftermiddagen fick jag ett sms av Skivdoktorn. Den inbitne ungkarlen satt för tillfället hemma i lägenheten/arkivet med fördragna tjocka gardiner i ett stekhett Möllevången. Han njöt av den sprillans nya Suicide-boxen, full av maxad elektronisk rock 'n' roll (på sex CDs med 13 livespelningar från 1977-78). Behöver jag säga att boxen kommit i en begränsad upplaga på 3000 exemplar?

Just då satt jag i en motorbåt med min äldste femårige son i knät. Vi befann oss på besök hos några vänner i Stockholms norra skärgård och vi var på väg tillbaka över fjärden från Finnhamn där vi hade köpt glass. Tidigare under eftermiddagen hade vi badat vid bryggan nedanför den faluröda träkåken. På bryggan skuttade min äldste pojke ystert på sommarbruna ben, iförd en flytväst och med ett metspö som han hade fått låna. Det känns som om jag under hela semestern jobbat häcken av mig för att ge mina barn idylliska varma barndomsminnen. Nåja, det är de själva som väljer vad de vill minnas i slutändan.


Jag kände då att jag befann mig väldigt långt från Skivdoktorns tillvaro och särskilt från Suicides musik. Hela skärgården osade naturligtvis av Evert Taube. Men solblänket i vattenytan omkring motorbåten förde tankarna till ett underskönt intro i en poplåt.

boomp3.com

Sentimental Lady från 1977 var amerikanen Bob Welchs första hit och ytterligare tre skulle följa de närmaste åren. Låten är romantisk så det förslår, fräsch som timotejschampoo och mättad av harmoni. Melodin känns som en varm öm tungkyss. Detta var musik som var skräddarsydd för radion, en måltavla för den gryende punken (som i och för sig inte utgjorde något hot i USA).


Bob Welch var medlem i Fleetwood Mac i början av 70-talet under gruppens övergångsfas från bluesrock till radiovänlig softrock. På de fem plattor som Welch medverkade prövade Fleetwood Mac en rad musikaliska stilgrepp. Bland annat spelade gruppen in en ypperlig och mindre slick originalversion av Sentimental Lady på albumet Bare Trees år 1972. När Lindsey Buckingham och Stevie Nicks hoppade på båten, då tyckte Welch att han gjort sitt i gruppen, även om de andra bad honom att stanna. Däremot fortsatte han att då och då samarbeta med medlemmar från Fleetwood Mac, bland annat på den första soloskivan French Kiss.

Jag vill slutligen tacka Spengo-medarbetaren Mattias som har gjort ett grundligt detektivarbete när det gäller det softa sena 70-talet och som häromåret gav mig en hänförande bland-CD där bland annat Sentimental Lady fanns med.

Semesterdrömmar 4

En vecka kvar och jag kan knappt bärga mig, jag måste bara få lite extra tid för att lära mig gitarristens och basistens koreografi i videon nedan. En låt och video som är subtil, cool och svängig på samma gång, något som dagens disconostalgi tyvärr totalt missar i sin jakt på flåshurtiga grisfestsbeats.

Ännu mer av The Only Ones och Peter Perrett

Under semesterresan till hembygden Österlen häromveckan passade jag en kväll på att spisa plattor hemma hos Chrille - min gamle vän och medskribent på Spengo. Efter ett par timmar nådde vi fram till The Only Ones, som vi båda fastnat för i tjugoårsåldern. Det visade sig att Chrille hade absolut mer Only Ones-plattor än genomsnittssvensken. Han hade till och med fler än den genomsnittlige Only Ones-diggaren.

Jag berättade för Chrille om en riktigt bra telefonintervju med en pratglad Peter Perrett som jag läste i DN inför att återförenade The Only Ones skulle spela på Hultsfredsfestivalen i juni. Vid 1990-talets början, när jag och Chrille började lyssna på deras plattor, var det otänkbart att de någonsin skulle komma tillbaka. Men å andra sidan återförenades inte rockband i parti och minut på den tiden.

Journalisten Niklas Wahllöf (som jag alltid uppskattar) undrade om de inte kunde spela hans obskyra favoritlåt Prisoners och fick lite överraskande ett fylligt svar av Perrett med en rolig anekdot knuten till svaret. Chrille hade låten, som jag aldrig tidigare hört, på sin CD med gruppens samlade Peel Sessions.

boomp3.com

Sedan påminde jag Chrille om låten Wildlife som fanns med på ett blandband som jag fick av honom våren 1997. Den var hämtad från EPn Woke Up Sticky, som var Peter Perretts såväl oväntade som angenäma återkomst i mitten av nittiotalet. Han dök plötsligt upp som en rockens gengångare, uppstigen ur ett mycket tungt narkotikamissbruk, och försvann sedan igen. Chrille hade själv glömt bort låten. Men den gav fortfarande ståpäls.

boomp3.com

För övrigt var det ett lätt schizofrent men samtidigt njutbart och spännande blandband.

Punkarkeologi i Lou Reeds fotspår

Lou Reed var särskilt stor i Storbritannien under åren 1973-74 tack vare albumet Transformer, producerat av David Bowie och Mick Ronson. Reed påverkade många brittiska ynglingar djupt och de kom även i kontakt med hans gamla band The Velvet Underground för första gången. Några blev också sugna på att starta egna rockband.

boomp3.com

Just ett sådant band var Despair med Knox (Ian Carnochan) i spetsen, senare mest känd som frontfigur för punkbandet The Vibrators. Kortlivade Despair kom aldrig längre än till demostadiet. Men häromåret hamnade den ursprungliga demoversionen av Sweet Sweet Heart från 1973 på samlingen Glitterbest: 20 Pre Punk 'n' Glam Terrace Stompers.


Jag faller för att Sweet Sweet Heart har så fantastisk stuns. Låten visar upp en ung människas stormiga känsloliv i trashig glamrockskrud, vilket också gör jämförelserna med New York Dolls oundvikliga. Visserligen piskas det emellanåt upp ett moln av vitt oljud i den primitiva inspelningen, men det spelar ingen rock 'n' roll.

Knox tog med sig låten till The Vibrators och de spelade in en mycket lamare version till deras första album Pure Mania år 1977. Bland annat hade några textrader ändrats till något tamare än följande knivskarpa formulering:

I remember when we were young, things seemed to be so pretty
But now we're getting old, I feel things have become so shitty

Ett par spår längre fram på samlingen Glitterbest dyker låten City Of Fun upp (även den från 1973) av bandet England's Glory, som var The Only Ones frontfigur Peter Perretts första grupp. Framförandet av den här låten är liksom Sweet Sweet Heart djupt influerat av Lou Reed/Velvet Underground. Peter Perrett sjunger också han med en loj och mässande röst. Även genier som Perrett har tydliga förebilder. Men jag föredrar ändå The Only Ones senare brakrockiga version.

boomp3.com

Det är ett jävla röj nere på puben!

Duck Deluxe med "Coast To Coast" live på The Lord Nelson, 1974

Semesterdrömmar 3

Äckligt varmt och klibbigt på jobbet? Här får ni möjligheten att svalka er med en av indiepoperans allra bästa låtar Waterfall, dessutom en ovanligt smakfull video. Missa inte heller gitarrpartiet på ca 8 sek, 2.49 in i låten, vilket förmodligen är Stone Roses största ögonblick.

Semesterdrömmar 2

Jag har efter en vår av gravt Jonathan Richman missbruk, i sommar hamnat i den skitiga gränden med rock´n roll. Framförallt har jag attraherats av de två första volymerna i serien Desperate rock´n roll, LP´s utgivna någon gång på 80-talet har jag för mig. Det är naturligtvis ojämn kvalitet, taskigt ljud och en total avsaknad av någon djupare information men energin, likt en Rafael Nadal i Wimbeldonfinal, överskuggar allt.



Min favorit just nu är I love you med Eddie Kirkland. Ett pustande och frustande underverk som nästan gör en själv andfådd. Att en titel på låten inte är tillräckligt fattar man redan första lyssningen, Eddies Down on my knees är samma låt. Eddie trängtar så efter kvinnan att han skulle kunna göra vad som helst för henne, och han är övertygande, vilket skiljer honom från merparten av musikhistoriens kärlekssångare. Utspelet håller högsta Little Richard klass, vilket i min bok är så nära toppen man kan komma.

Eddie Kirkland - I love you

Eddie har för övrigt en ganska intressant historia. Han är född på Jamaica. Spelade under 40- och 50-talet med John Lee Hooker för att i början på 60-talet frottera sig med souleliten. Han har kompat Otis Redding och gav 1963 ut en singel på Volt, The Hawg. En dansant rytmbaserad låt med lite för dålig hook för att den idag skall kännas relevant. Om ni har den första Staxboxen i hyllan så ta fram Cd 2 och tryck in nr 16, Eddie Kirk är artistnamnet. Han har sedan tydligen släppt lite eget och spelat med andra, om ni vill fördjupa er så har Bluestidskriften Jefferson en gammal intervju här

Let there be astral smile!

Bröder!

Jag känner mig på så gott humör idag för min polare Sebastian i Malmö har haft godheten att posta nya dokumentären om Love till migJ. Vad bättre sätt kan detta firas än med lite hederligt gnäll, eller snarare en stark inre längtan efter tre produkter som OMGÅENDE bör färdigställas för utgivning? Jag pratat om tre klassiska verk, varav två redan givits ut.

Den första är AC/DC-filmen Let there be rock. Många gånger har jag njutit av detta rock’n’rollklimax, med framför allt inledningen Live Wire, Problem Child, Hell ain’t a bad place to be och Sin City. Förkrossande! Konserten har funnits på VHS sedan tidigt 80-tal, men har förvånansvärt nog inte ännu fått en officiell utgivning på DVD i prefekt ljud och bild. Då jag råkar äga lite bootlegvideos av intervjuerna från denna film vet jag att det även finns möjlighet till en massa härligt bonusmaterialJ Ljudet är i princip redan fixat då konserten ingick i boxen Bonfire för åtta år sedan, så det är bara att restaurera ljudet, fixa bonusmaterialet och lösa den förbannade rättsliga tvist som kan vara den enda förklaringen till att denna eminenta konsert i Paris 1979 med Bon Scott vid mikrofonen ännu inte kommit ut. SKAMLIGT!

Bon med ivrig DVD-påhejare!

Det har ju på gott och ont blivit en trend att ge ut fullmatade återutgåvor av klassiska plattor med bonusspår och stimulerande cd-häften. Det enda negativa med detta är att jag inte får skivan i sin ursprungliga tanke, utan måste lyssna på tagning två och tre därefter. I värsta fall inkluderas även en massa omtagningar, vad nu syftet ska vara med det. En skiva som dock är long overdue vad det gäller ovanstående typ av utgivning är min absoluta favoritplatta, Astral weeks. I affärerna finns fortfarande samma utgåva som när jag köpte den för tio år sedan. Då låtarna bygger mycket på improvisationer från sessionmusikerna, och man tex.i slutet av Slim Slow Slider klippt bort längre solos från basisten Richard Davis och flöjtisten John Payne hade det varit mycket intressant att höra de kompletta tagningarna och outgivna spår. Plattan anses ju ofta tillhöra toppskiktet inom populärmusiken och jag hade kunnat tänka mig en box i stil med Stooges’ Funhousebox på Rhino. Det hade förmodligen också varit en nödvändighet då låtarna med kompletta solon säkert inte rymts på en enkel cd.

The man strumming 1968.

En skiva som tveklöst förtjänar en boxutgivning, och en utgivning över huvudtaget är de outsläppta skivornas heliga graal, The Beach Boys’ Smile. Brian spelade ju in sin version i början av 2000-talet, men den kan knappast ge samma känsla som det till viss del ofärdigställda materialet från ’66/’67. Carl Wilsons underbara röst i körerna som sjunger det klassiska ”Rock, rock, Plymouth rock, roll over” i Do you dig worms? är helt klart överlägsna de mer anonyma stämmorna från The Wondermints. Tänk er en fyr-cdbox med alla relevanta inspelningar remastrade och en omfattande booklet som även till fullo återger det häfte man tryckte upp till den planerade utgivningen som aldrig blev av i början av 1967. I mitt tycke är en Smilebox mer motiverad än Pet soundsboxen, där det mesta materialet funnits tillgängligt i bra kvalitet under lång tid.

Reklam för Smile i Teen set 1967!

Epic (AC/DC), Warner (Van Morrison) och Capitol (Beach Boys)- Vakna upp!