lördag 24 oktober 2009

Det handlar om att våga och vilja

Human Leagues Dare är såklart en klassiker. Det är på många sätt den ultimata 1981-skivan. Såväl kritiker som publik har omfamnat albumet och det är nog inte bara för att megahiten "Don’t You Want Me" finns med här. Skivan är en lyckad mix av flera världar. Här samsas medryckande kärlekssånger med iskalla spår om mörker och alienation. Det handlar om allmänmänskliga våndor, om att drömma, våga, agera, tro på något, vilja något. Om att öppna sitt hjärta. Om att dansa. Jag tror också att skivans genomslag handlar om en direkthet och en attityd i musiken som omedelbart lockar in lyssnaren i dess förborgade värld.

Ett spår som kan illustrera flera av dessa inslag är "Do Or Die". Vid en enkel undersökning av dess beståndsdelar finner man många ingångar. Likheterna med Kraftwerk är till exempel många: flirtandet med dansgolvet, enkelheten i melodislingorna, den nästan vetenskapliga exaktheten i den syntetiska musiken. Jag inbillar mig att texten handlar om någon slags spionverksamhet under kalla kriget. Frontfiguren Philip Oakey har i alla fall den rätta desperationen i rösten och han sjunger som om han verkligen springer för livet.


The Human League: Do Or Die (1981)

Som i princip all annan musik bör inte "Do Or Die" avnjutas i en ynklig laptophögtalare. Syntljuden ska skära genom rummet som laserstrålar. Basljuden ska trycka mot maggropen. Trumljuden ska smattra i örongångarna och riktigt krama ryggraden. Helst av allt skulle man befinna sig på ett kontinentalt diskotek, med hög volym, ljuseffekter, skumma människor och många långa luggar. Men om jag slutar med romantiserandet av myten där, så landar jag ändå i att det - trots låtens lite naiva "farlighet" - rycker rejält i dansfötterna.

Tanken på att låten/skivan snart är trettio år gammal gör mig både förbluffad och fundersam – det får mig att tänka ännu ett varv på musikhistorien och dess svårfångade karaktär. Det är nu alltså kortare tid mellan Beatles debutskiva och Dare än vad det är mellan Dare och dagens datum. Hur ska man hantera den informationen? Innerst inne tror jag absolut att det säger nånting. Om nånting. Jag vet bara inte vad.

2 kommentarer:

Magnus S sa...

Dina reflexioner i sista stycket är material för åtminstone en bok, hur pop- och rockhistorien hela tiden måste skrivas om, utveckling och tidsperspektiv. Spännande!

Skivdoktorn sa...

Trevligt att se än en hyllning till något som inte är det vanliga stuket på Spengo. Personligen föredrar jag deras första men uppskattar alltid inlägg som kan få en gammal punkare att omvärdera även den senare synthvågen. Onekligen finns där en hel del av värde. Själv har jag dock levt med insikten om att det var mer än 20 år i tidsspannet från när jag först började köpa punkvinyl på allvar och Elvis gjorde sina första inspelningar i Sun studion. Och mer än 60 år från Uncle Dave Macons inspelningar. So what?