måndag 20 oktober 2008

Nostalgivågen fortsätter...

Det konstaterades i ett föregående inlägg att det var mycket nostalgi på Spengo för tillfället. Är det en tillfällighet eller beror det på att flera personer känner en svacka i upptäckandet av ny musik?

Magnus inlägg om Sweets första stapplande steg fick mig taggad att skriva om något om gruppen i allmänhet och det Sverigebesök 1976 som blev startpunkten för deras relativt snabba nedgång och fall i synnerhet. Jag är född 1963 och man ska nog, som Magnus påpekar, vara född runt det året eller möjligen yngre med ett äldre syskon för att förstå betydelsen av detta omtalade Sverigebesök.


Det är svårt att idag inse Sweets dominans på popscenen kring 1972-1975. Om jag skulle försöka att beskriva situationen för mig och mina 10-11 åriga kompisar kring 1974 såg musikuniversum ut ungefär på följande sätt:

Sweet – Solen i popuniversum som alla andra band kretsade omkring. Sweet var måttstocken och andra band försökte profilera sig så gott det gick.

Slade – Kronprinsarna som hade nästan lika många hitlåtar. Föll dock på att de var fulare och passade inte alls lika bra i smink och glitterkläder som Sweet.

David Bowie – Var enormt stor som idol men hade färre hitlåtar än både Sweet och Slade vilket nog berodde på att dessa pumpade ur sig singlar i manisk takt. Bowie gjorde sina singelsläpp från fullängdarna men då han även riktade sig mot en äldre publik satsades mycket på albumkonceptet. Jag och min bror älskade dock vårt exemplar av Pinups sönder och samman.

Gary Glitter – Singlarna var enormt coola med mycket trummor, blås och den där mjukfuzziga gitarren. Led dock av att LP:na i övrigt var kassa samt att han kändes lite gammal.

Sparks – Bisarr image och ännu bisarrare musik. De var nog egentligen för sofistikerade för en tioåring men de funkade ändå. Om inte annat var de ju ändå ett av de band som var med i varje nummer av Tiffany.

Mud – Delade Chinn och Chapman som hitmakare med Sweet och Suzi Quatro. Man hade dock alltid en känsla av att Sweet fick de bästa låtarna och Mud fick hålla till godo med andrahandssorteringen.

Suzi Quatro – Hela bandet var klädda i svart läder och inte i glitterutstyrsel vilket gjorde att de kändes lite tuffare än de andra glambanden och Can The Can kan vara den bästa låt Chinn och Chapman gjort.

Chicory Tip – Enligt dem själva det första band som använde synt och låtarna skrevs att Giorgio Moroder och Pete Bellotti. De hade 4-5 höga tio i topp-placeringar men är idag totalt glömda. De har en speciell plats i mitt hjärta i och med att båda mina två första konserter var med just dem.

1974 var ett stort år för Sweet. Ballroom Blitz hade 1973 fört bandet till den absoluta toppen och 1974 släpptes singeln Teenage Rampage, albumet Sweet Fanny Adams (som inte innehöll en endaste av den långa rad av singlar som de släppt under 1973 och 1974) och under senare delen av året singlarna The Sixteens och Turn It Down.

Även 1975 var ett bra år, Desolution Boulevard släpptes, samlingsalbumet Strung Up och singeln Action som skulle visa sig bli bandets sista stora succé. Våren 1976 släpptes den självproducerade Give Us A Wink som var tänkt ge bandet den respekt som band som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath åtnjöt. Tyvärr fanns inte mycket av de sprudlande arrangemang och de snygga popmelodier som präglat främst Sweet Fanny Adams. Publikmässigt hade bandets stjärna ännu inte dalat men det skulle snart bli ändring på det. Sommaren 1976 var bandet inbokat på Gröna Lund. Om jag minns rätt så skulle de spela två kvällar men kom överhuvudtaget inte den första kvällen och var ett par timmar sena andra kvällen.

Dagen efter spelningen var det krigsrubriker i tidningarna. De första dagarna handlade mycket om de unga tjejer som Sweet "umgåtts" med under besöket. Sedan började allt det som numera är allmängods att komma ut. Det givna samtalsämnet då man träffade en kompis är vad som killarna gjort och inte gjort. Vi fantiserade kring detta och sorterade ut de olika händelserna på bandets fyra medlemmar och så här utföll det:

Brian Connolly – Sångaren med den inåtfönade frisyren hade vi läst var svår på flaskan och enligt oss var det förmodligen han som blivit så full att de fick ställa in konserten första dagen.

Andy Scott – Gitarristen och musikaliske motorn slängde ned Gröna Lunds chef Ove Hahn i rosenrabatten nedanför scenen. Jag har hört att det var för att han stod och tittade på soundchecken. Enligt DN, som Magnus länkade till i sitt inlägg, var det några småtjejer som stod och kollade på soundchecken vilket var anledningen till nedskickandet i rabatten. Det pratades även om att ett hårt slag i bröstkorgen på Hahn föregick nedskickandet. Rykten om våldshandlingar tillskrevs efter det Andy.

Mick Tucker – Tucker hade kort innan vikt ut sig på en leopardfäll i den nystartade tidningen Poster. Detta i kombination med att en på den tiden känd chefsroadie (Bosse nånting) fick frågan vem som var den värste brudraggare han träffat på. Svaret blev just Tucker som enligt Bosse inte accepterade att tjejen var äldre än 12 (var Gary Glitter med i den tävlingen ?). Med andra ord fick Tucker stå för allt som hade med tjejer att göra.

Steve Priest – Vad blev kvar åt bandets rödlätte bassist. Ja, det var ju en hel del kroppsutstötningar (eller vad det nu heter) under Stockholmsbesöket så både kissandet i champagnehinken och bajsandet på bordsduken tillskrev vi glatt Priest utan några egentliga belägg.


Tidningen Poster hängde med Sweet under de här dagarna men rapporterade inte mycket saftigheter. De var troligen måna om att hålla sig väl med artister och skivbolag för att även i fortsättningen få ta "unika bilder med ensamrätt för Poster". En sak de skrev om som visar hur slumpartad popvärlden var då är bandets hotellbyte. Sweet är inbokade på ett mindre hotell i Vasastan som drivs av en frikyrklig organisation. En strid ström av tjejer i de yngre tonåren kombinerat med bandets arroganta attityd gör att hotellpersonalen helt sonika kastar ut bandet. Poster tar då på sig ansvaret att ringa runt bland Stockholms hotell för att se om något är villigt att ta emot killarna. Hotell Malmen vid Medborgarplatsen nappar och blir scenen för flera av de omtalade situationerna. Bland annat lär det ha varit receptionisten på hotellet som efter övernattningen fick motta en present av bandet (eller av Steve då enligt mig) som innehöll avföring inslagen i en bordsduk. Det finns en konkurrerande version på detta som går ut på att det var någon i Gröna Lunds personal som fick denna "present".

Sweets managers första förklaring var att "grabbarna hade lite otur". Sedan ändrade han sig till att bandet är närmast att jämföra med apor så man ska inte tillskriva dem något ansvar för det inträffade.

Att det var få som pratade om Sweet efter detta Sverigebesöket berodde nog inte bara på svinerierna utan även på att följande hände på samma gång:

- Kiss släppte 1975 Alive 1 och kom under 1976 att släppa Destroyer. Hur konstigt det än kan låta idag så kändes Kiss farliga på ett sätt som Sweet inte kom i närheten av. Fortfarande idag kan jag minnas vällustrysningarna när jag vände på Hotter Than Hell-plattan och tittade på bilderna. Gene sprutar eld, Pete och Paul med varsin tjej med måttlig mycket kläder och Ace som ser ut som världens (eller kanske universums eftersom det är han det gäller) ensammaste människa. Men Kiss är en annan historia.

- Sweet hade varit riktigt stora i 4 ½ år och det är en väldigt lång tid på tonårstronen.

- Sweet hade just gjort sitt första kommersiella och konstnärliga misslyckande.

Vad hände med medlemmarna efter Sverigebesöket. Det blev ett ytterligare hårdrockförsök 1977 med Off The Record. 1978 sadlade bandet om och släppte västkustpoppiga Levelheaded där de själva tyckte sig ha gjort låtar som borde jämföras med The Beatles Yesterday och Michelle. Love Is Like oxygen var dock en bra låt. Inför arbetet med nästa skiva Cut Above The Rest gjorde Connollys alkoholkonsumtion att det var omöjligt att ha kvar honom i bandet och de tre kvarvarande medlemmarna tog över sången. 1980 kom Waters Edge och 1982 den ovärdiga svanesången Identity Crisis som endast släpptes i Tyskland. Namnet Sweet fick dock inte vila länge. 1986 såg jag Brian Connellys Sweet på The Nashville i London framföra, förutom Sweet-låtar förstås, bland andra låtar av Joe Jackson och Pat Benetar. Senare på sommaren spelade Brians Sweet i Motala Folkets park och Brian tillbringade tiden efter konserten på kombinerade minigolf-/flipperhaket Lingården. Andy Scott körde vid samma tid sitt eget Sweet med Mick Tucker på trummor och nån från Michael Schenker group på sång. Den uppsättningen såg jag i Linköping i slutet av 80-talet. På en Finlandsbåt i slutet av 90-talet (vilket jag nog inte borde erkänna om jag hade någon värdighet kvar) och på Akkurat för ett par år sedan såg jag ett Sweet med bara Andy Scott av orginalmedlemmarna. Måste säga att Andys Sweet är förhållandevis OK då de inriktar sig mot Sweets hårdare material kring albumen Sweet Fanny Adams och Desolution Boulevard.

Brian dog i en av de många hjärtattacker han drabbades av (jag har hört ett rykte om att han var med i Guinness Rekordbok som den som haft flest hjärtattacker och överlevt) 1997 och Mick Tucker följde efter 2002. Andy Scott turnerar fortfarande med Sweet. Steve Priest har haft den krokiaste vägen av medlemmarna. Efter han lämnat Sweet flyttade han till New York och arbetade som förläggare av rasistisk musik. Att han ägnade sig åt detta slår egentligen det mesta som hände den där majkvällen 1976 i obehaglighet, men när jag läste en intervju med honom nu så rangordnade han ett uppträdande i nazistuniform på Top of the Pops som en av höjdpunkterna i Sweets karriär. Så åsikterna fanns där redan då. Efter förläggarkarriären flyttade han till Los Angeles och jobbade några år som bilförsäljare. Några ytliga bekanta till mig sökte upp Priest i Los Angeles för att få sig ett snack men han ville inte alls kommentera Sweet, utan "leave me alone" var ungefär allt de fick ur honom.

Varför är det närmast ett skämt att nämna Sweet idag. Spelar Sverigebesöket in? Själv tror jag att det faktum att olika bandmedlemmar oavbrutet turnerat runt med mer eller mindre undermåliga band är den enskilt viktigaste anledningen. Man har aldrig hunnit med att längta efter en bra återbildning.

Jag ska avsluta med min egen lilla Sweet historia som jag är lite stolt över eftersom den inte varit ute bland tidningarna. För drygt 10 år sen kände jag en kille i 22-23 års åldern som definitivt inte hade någon relation till Sweet. Med tanke på hans ålder så visste han inte heller mycket om skandalerna. När han hörde mig nämna Sweet drog han följande historia: Min väns farbror var vid tiden för Sweets besök vaktmästare på Grönan. Sweet hade varit där och soundcheckat. P.g.a. deras onykterhet och allmänna beteende fick vaktmästaren i uppdrag att följa med bandet till den buss som skulle föra dem tillbaka till hotellet. När bandet sitter i bussen frågar de vaktmästaren om han inte kunde gå ut och köpa glass åt dem i den glassvagn som stod parkerad utanför bussen. Vaktmästaren gör som han blir tillsagd och när han står och ska betala har Brian smugit sig fram till glassvagnen och urinerar över de olika glasslådorna med ett leende på läpparna.

Här är några tuffa låtar att lyssna och titta på med de otursföljda killarna:


Först ut är Little Willy från den tidiga bubbelgumsperioden de kämpade så att göra sig fria från. Vilken poplåt och vilken tidsmaskin till en någon klassfest i fjärde klass.


Albumspåret Solid Gold Brass från Desolution Boulevard som visar att bandet inte stod och föll om Brian skulle tappa rösten.


Fin AOR från 1978, Love Is Like Oxygen.

17 kommentarer:

stationsvakt@gmail.com sa...

Desolution Boulevard är en bra platta, det går inte att komma ifrån (tycker jag). Fast jag minns att när jag läste om bajset - var väl elva eller tolv då - så gick jag helt över till Queen.

Anonym sa...

Strålande skrivet! Jag är född 1964 och din historia är min. Men "Give us a wink" var riktigt bra. Men sen var det ju tvärslut. Jag minns att jag, 13 år gammal, faktiskt även köpte "Off the record" – samtidigt som jag köpte "Rumours", "Aja", "My aim is true" och "Never mind the bollocks..."

Anonym sa...

Min bror gick också över till Queen i den här vevan medans jag fick sidan 1 av Black Sabbath samlingen We sold our soul for rocken roll uppspelad för mig i en kolmörk gillestuga och fastnade för det. Ett år var vid den här tiden en evighet så sommaren 1977 var det Sex Pistols, Buzzcocks och Ramones som gällde och hårdrock- och glamskivorna såldes. Schizofrent nog började jag parallellt med upptäckten av punken odla ett intresse för Genesis och Jethro Tull. Men Kjell skrev ovan om liknande utveckling då han verkade ha upptäckt punken ihop med Steely Dan och Fleetwood Mac.

Anonym sa...

Jesus vad jag älskade "Songs from the wood" också, 1977!

Anonym sa...

Jag tror jag hittat en själsfrände i Kjell som vågar stå för kombination punk/new wawe och Jethro Tull. Jag gillade också Songs from the wood men ännu mer efterföljaren Heavy Horses som fortfarande är en trogen gäst på skivspelaren. Den stora styrkan hos Jethro Tull kring 77-78 är de fantastiska melodierna vilket man kanske inte förväntar sig av ett band som lite oförtjänst tryckts ned i det progressiva facket.

Magnus S sa...

Du slog alla rekord på Spengo med ditt mastodont-inlägg, Anders! Wow, rafflande läsning! Jag undrar bara i din genomgång av konkurrenter i glamrockvärlden varför T.Rex inte var med? Är du något år för ung för deras storhetsperiod, som inföll 1971-72? Jag har för mig att de var på väg ned under 1973.

Martin sa...

Jag var för ung för Sweet men hade två eller tre av gruppens medlemmar som klippdockor med tillhörande scenkläder. Saxade ur farmors gamla Året Runt. Blev man klippdocka i Året Runt var man stor. I vintras gick dessutom Fox on the run varm på skivspelaren sen jag hittat singeln för en femma på loppis.

Grandprix 63 sa...

Sweet var bra, kommer ihåg några skoldanser där de spelades flitigt tillsammans med Bay City Rollers. Minns även "bajs-i-bordsduks-pratet" på skolgården.
Själv fastnade jag i det tidiga rock'n roll-träsket 1975efter "Sista natten med gänget" och Sha-Na-Na som visades på TV i samma veva. Några år senare dök Boppers upp så hårdrocken blev aldrig nåt för mig.

Anonym sa...

Gillade den där Glitter & Glamperioden... 73-74 satt jag väl inte i en skolsal, men tyckte att Sweet, Suzi och Glitter hade en del ganska bra låtar, enkelt, rockigt och taktfast...
Men jag är absolut ingen kännare, man väl en lyssnare, och vem kunde undgå G&G-perioden och dessa G&G-grupper du listar under denna utmärkta blogpost!

Mats L sa...

Förbannat bra skrivet och ett upplyftande ämne! Blev enormt Sweet-fan efter att ruttna radioprogrammet Rockbox spelade Sixteens i mitten av 80-talet. Grovt underskattat band som förtjänar bättre rykte. Singelversionen av Turn it down är minst lika rå som hela Never mind the bollocks och låtar som Burn on the flame, Six teens och liveversionen på Hellraiser går inte heller av för hackor! Jag tror det dåliga ryktet beror på bubbelgumlåtarna de gjorde som Poppa Joe och Funny Funny kombinerat med deras utstyrsel. Typ som Elvis med sina 33 ruttna filmer. Men det gör dem bara till ett ännu intressantare band. Vilken utveckling att gå från Co co till Set me free och till Love is liek oxygen på 7 år! Länge leve Sweet! (trots deras äckliga sidor)

Anonym sa...

Kul med alla kommentarer, det är inte ofta man får möjligheter att diskutera Sweet. Du är rätt ute om Marc Bolan Magnus. Han fanns med i idoltidningarna men han hade inga stora hittar på tio i topp eller kvällstoppen under de aktuella åren. Där emot hade jag 20 centuary boy på en Top of the pops-samling (den tidens absolute music fast det var inte orginalartister. Låter inte så kul men vad gjorde man då man var tio år och längtade efter att kunna spela de stora hitsen om och om igen)

Peter Ess sa...

Jag kan lägga till att basisten Steve Priest långt senare (90-tal) startade ett debattforum på nätet där han satt på fyllan och drog historier under några månader. Tyvärr blev han fett hånad av diverse nät-patrask, så han la ner forumet, men kul var det. Jag beställde hans självbiografi ("Are you ready Steve?") direkt från honom och blev lite rörd när jag insåg att jag fått hans autograf också: den stod på fraktsedeln från USA. Boken är för övrigt rätt kul, så läs den gärna.

Anonym sa...

Steve Priest har sedan flytten till USA skrivit en bok:
"Are You Ready Steve?"
Sweet återförenades 1986 för en "Comeback" och gjorde nyinspelningar av "Ballroom Blitz" & "Action". Det lät emellertid för jävligt, så av det blev intet, och Andy & Mick körde Sweet själva, Steve tog tillbaka till USA och Brian körde sin grupp B.C. Band. Brian Connolly slutade med alkohol och var vit & torrlagd vid gruppens turné i bl.a Skandinavien 1984. Brian höll sig då endast till Coke,
tyvärr både Colan och Cockain. Jodå, det är hundra procent sant, eftersom jag var backstage med gruppen i Malmö och Köpenhamn, och såg det med egna ögon!
Numera kör Andy Scott sitt Sweet i Europa & Australien med success, och Steve Priest kör sitt Sweet i USA, och det må sägas till Steve's fördel att det är rockigare & svänger mer om hans Sweet!
Ha ett Godt Nytt Sweet År!
:o)
Hälsningar
Stevie

"En påse blandat" sa...

Brian Connolly spelade i Motala 20 juli 1985. Inte 86. I övrigt en fin och kul text. Tack!

"En påse blandat" sa...

Jag var där. Det var så mycket folk att spelningen blev över en timma försrnad.

Olle sa...

Sweet var stora och jag var ett stort fan. Såg dom på Konserthuset i Stockholm 75 samt den omtalade spelningen på Gröna Lund 1976 som jag än idag rankar som bland det bästa jag sett. Göta Lejon 1978 blev det sista jag såg av det "riktiga" Sweet. En kompis tog hit Andy's Sweet under 90-talet och man spelade då bl.a i Uppsala. Sålde då biljetter i dörren till arrangören. Inte fler än 30 st vad jag kommer ihåg. Helt galet egentligen:-)

Anonym sa...

Ok! Ni är tydligen inga riktiga SWEET fans! Kiss farligare än SWEET? Tillåt mig skratta! Mjölk drinkare och sminkade fram till 1983 - urfånigt! Dåliga på sina instrument var de med. Till skillnad från de söta pojkarna ( som av alla seriösa musikkunniga) anses vara erkänt skickliga musiker! ” Gick över till Queen ” fnys vem fan gjorde det ? En tönt så klart! SWEET är ett av de mest innovativa rock banden någonsin! Kunde spela allt: från tuggummi Pop till Glamrock, från Hårdrock till progressiv rock - You name it! G us a Wink är en av de hårdaste och mest nyskapade hårdrocks plattor nånsin! Saxon, Iron Maiden, van Halen, TOTO och Mötley Cru lyssnade och tog lärdom.

Och för allt annat skit ni skrivit om dem så är det bara strunt prat! Brudar på rummen? Så klart de var ju SWEET!
Bajsa i borddukar och pissa på glass och i champange hinkar? Skulle inte tro det!
För att citera Andy Scott - ” Vi är normala människor - vi bajsar inte i blomkrukor ”.

Så piss off! Jäkla fake fans!

Johan. Född 65 och SWEET fan sedan november 1974.