Status Quos gyllene år - del 5

On the level
De flesta stora band har en skiva som höjer sig över de andra, som markerar en höjdpunkt i karriären. Ibland börjar bandet på topp, andra gånger tar det ett par år. För Status tog det 8 år efter skivdebuten 1967. Vad som är höjdpunkt eller inte är ju förstås en i högsta grad subjektiv fråga. Status själv anser att det var första med Rockin all over the world ett par år senare som de fick superstjärnestatus och slog igenom brett. Det är säkert så att de sålde mest skivor i slutet av 70-talet och början av 80-talet. De slog igenom i flera länder med stora marknader. Under den period jag skriver om var Status quo nog främst en angelägenhet för västeuropéer.

På On the level finns allt man kan önska sig. Fantastiska poplåtar som Over and done, I saw the light och Broken man. Punksnabb energi som i Rich Parfitts Little lady, ett antal lugnare spår som Most of the time och Where I am och klassisk boogierock som i hitsingel Down down. Sedan är ju produktionen mer av allt. Lyxigare, klarare sound men på samma gång hårdare och mer distinkt.

Personligt minne: Många av mina mest intensiva barndomsminnen är kopplade till musik på något sätt. Genom att tänka på nedanstående händelse kommer jag också ihåg hur rummet jag och min bror delade var möblerat, vilka affischer vi hade på väggarna hur det kändes att vara 11 år. I alla fall, på min brors nioårsdag fick han, som brukligt bland barn, öppna en present på morgonen. Presenten var förstås en skiva, Status Quos nyligen släppta On the level. Vi lade på skivan och ut strömmade furiösa Little lady. Skivan var allt som Status brukade vara fast bättre. Konstigt nog fastnade låtarna vid första lyssningen. Idag tar det sin tid att lyssna in sig på musik och det är först efter ett antal lyssningar som man belönas. Beror det på att jag förr lyssnade mer fokuserat på musik eller att jag var mer positivt inställd till det jag hörde eller möjligen beror det på att On the level är en så direkt och allmänt fantastisk skiva. Sedan var det ju något av en chock att se Alan Lancaster utan mustasch. Den var dock tillbaka redan på nästa skiva.

Låtval:
• Little Lady - Parfitt har både skrivit och sjunger Little lady och det är en riktig s.k. rökare han får till. Absolut på 10-i-topp över världens bästa låtar att dricka alkohol till. Det furiösa tempot gör att det till och med hinns med ett soft phaser-indränkt stick.


Little lady (1975)

• Down down - Supereffektiv låt som gick in på den 1:a plats på Englandslistan som bandet så hett suktade efter.


Down down (1975)

• What to do - Sen finns ju också min stora alldeles egna favorit. Redan första gången jag hörde skivan fastande jag för What to do. Jag tror inte de spelar den live, jag har aldrig hört någon annan som gillat den något speciellt. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det min förkärlek för melankoli som gör det. Trots att låten är hyfsat snabb finns det något sorgligt i melodin och Rossi låter lite hjälplös.


What to do (1975)

• Over and done - POP !


Over and done (1975)

Älskar du Status vid det här laget? Fortsättning följer och avslutningen närmar sig...