Något säger mig att de människor som fortfarande, den lågintensiva uppdateringen till trots, besöker Spengobloggen väldigt gärna vill se reportaget nedan. Om inte annat så för att få se Tomas Holst sortera in böcker på det lokala biblioteket.
I dessa dagar när Paul Simon är i Sverige för att ta emot Polarpriset slog det mig helt plötsligt varifrån Billy Bragg lånade öppningsraderna till A New Englad. Det var i helgen som var och jag lade en singel på skivspelaren. Simon & Garfunkels Leaves that are green. Det kändes lite passande dels för att hösten kändes i luften och dels för att jag nyligen hade fyndat den i en reaback. Leaves that are green. B-sida till Homeward Bound. Singeln släpptes 1966 och var en topp tio-hit i både UK och USA. I Sverige nådde den en tolfte plats. Skriven på tågstationen i Liverpool året innan. Öppningsfrasen återanvändes alltså långt senare av Billy Bragg på A New England. Jag hade faktiskt inte upptäckt det förut. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Det är två väldigt bra låtar.
And the leaves that are green turn to brown,
and they wither with the wind,
and they crumble in your hand.
Det är dags igen. PSB. Inte som i Pet Shop Boys utan Pet Sounds Bar. DJ Skåne, som ni ju även känner som SpengoMagnus, tar på lördag den 26 maj med sig Henrik Aspeborg in bakom bardisken och fram till skivspelarna. Ni kan läsa mer om äventyret här och lyssna på Henriks gamla band Fanscene och Rawhides här och här.
Spengo uppdaterar två dagar på raken men det är ju inte mer än rätt när vi har chansen att påminna er om att bloggens grundare Magnus S och killen som kallar sig Jonken vänder plattor på Pet Sounds Bar i Stockholm i morgon kväll. Adressen är Skånegatan 80, tiden 20-01 och inget inträde är det. Med lite tur kan du utöver att höra gudomlig musik komma att gnugga axel med ytterligare Spengo-skribenter vid bardisken. Läs mer om det hela här. Vill du se exempel på vad som spelats tidigare kvällar kan du till exempel gå hit.
Spengo må, precis som en del av musiken vi älskar, föra en tynande tillvaro för stunden men ibland blixtrar det till. Jag vet ingenting om bandet nedan mer än att de spelar sån där oförfalskat glädjande powerpop som gnuggar rygg med new wave och om du tycker att de gör det ungefär 25 år för sent så är det faktiskt bara ditt problem. Själv är jag oerhört nöjd över att jag snubblade över dem för en kvart sedan.
Jag har nog inte sett det här sen 1985. Elvis Costello som fick korta sitt framträdande på Live Aid till följd av strul framför Beatles All You Need Is Love. Ibland kan det där låta som en flummig klyscha, andra gånger låter det som den enklaste sanningen av alla.
Pop å andra lustigheter i all ära men gospel är ett sjuhelvete till ös och kontemplation i sina bästa stunder. Hög tid för ett spår från en av undertecknads favoriter i genren körer-som-kan-ösa-på! The Abyssinian Baptist Gospel Choir från albumet Shakin´ The Rafters. Sällan har en skiva betitlats så rätt så bokstavligen. Ursprungligen utgiven 1960, min cd-utgåva, som jag köpte när den kom eftersom originalet då var snudd på omöjligt att hitta, är förstås bara från 1991. Tja, tjugo eller 52 år sedan. Rockar lika fett fortfarande.
För att sätta tåget rätt på banan får väl ett annat gammalt favoritband styra till det hela lite
På lördag vänder jag och den här bloggens skapare SpengoMagnus skivor på Pet Sounds Bar i Stockholm. Kom gärna dit mellan 20.00 och 01.00, ta något att dricka, önska en låt, spisa bra musik och träffa trevliga människor.
