Band jag minns med värme del 5 - Campo Mondo

Massor av musik kommer inte längre än till vänkretsen kring musikerna genom stödköpta skivor eller demoinspelningar. Jag kan tycka att den vetskapen både är kittlande men också lite vemodig. Drömmar, förhoppningar och förväntningar som aldrig uppfylldes, bandkonstellationer som upplöstes och projekt som övergavs. Många av mina gamla polare har lämnat tonvis av briljanta låtar och även hela album bakom sig i livets dikesren. Så är det bara.

Ett lysande exempel är det kortlivade sidoprojektet Campo Mondo som runt 1998 lämnade efter sig en sexspårs mini-CD och jag kan inte minnas om den salufördes eller bara delades ut bland nära och kära.


De nyfunna vännerna Måns Wieslander och Ola Frick var två killar som åt, drack och andades musik och hade varsin plats lite i utkanten av Malmös sjudande musikliv. Måns var vid det här laget redan en veteran och hade gjort en offensiv vid mitten av 1990-talet med powerpopbandet Elevator Adam. Resultatet hade blivit en mini-CD och en singel, en video som hade gått varm ett tag på ZTV, en hygglig stor skara lokala anhängare och att gruppen hade fått spela förband till flera idoler/förebilder som Hoodoo Gurus och The Posies. Men vid den här tiden hade luften börjat gå ur Elevator Adam. Den några år yngre Ola hade bildat duon Moonbabies tillsammans med sin flickvän och kompanjon Carina och deras karriär låg fortfarande i sin linda. Ola höll på att bygga upp en egen studio, skrev och spelade in musik nätterna igenom och slipade idogt sina kunskaper.


Campo Mondo - Elephant Hospital (1998)

Först ut en ljuvlig komposition av Ola. I outrot av denna sköra indiepoplåt kommer oljuden in och skapar disharmoni. Detta är betecknande för det sena 1990-talet. Tongivande band som Radiohead och Wilco jobbade hårt med att demontera vackra poplåtar med störande ljud.


Campo Mondo - Enemy (1998)

Samtidigt kombinerade Måns ett singer/songwriter-tonläge med sitt sinne för det storslagna i Enemy.

- - -

Vad hände sen? Jag snabbspolar och kör tre videor.


Moonbabies - War On Sound (2005)


Moonbabies - Take Me To The Ballroom (2007)


Twin Piloda [Måns Wieslander] - Not Invented (2010)

Allt är solsken

The Hollies har på något sätt aldrig varit mitt band, trots att jag är oerhört lättcharmad vad det gäller popmusik från sextiotalet. Men av en slump blev jag uppmärksammad på denna lilla b-sida från 1967 via en Spotifylista fylld med lättfotad pop från decenniet som nu ligger mer än 40 år tillbaka i tiden. Det går ju inte att motstå den nästan tillbakadragna stämsången som mässar ut vårens budskap Everything is sunshine.


The Hollies - Everything Is Sunshine (1967)

Sådana här låtar älskar jag ju gränslöst när The Beach Boys gör dem. För att inte tala om hur många gånger jag stått och sjungit med i Eggstones låtvarianter på konserter i början av Nittiotalet, ja se där fick jag referera till dem i två inlägg i rad. I alla fall, det är kanske dags att lyssna lite mer noggrant på Evolution, Butterfly och allt vad nu ett Hollies-album kan heta, och vara glad över att allt inte kommer till en med en gång utan portioneras ut under livets gång.

Känn ingen sorg för mig Janne Borgh

Nej, varför skulle du göra det. Jag får naturligtvis skylla mig själv att det skulle behöva ta nästan 25 år av aktivt musiklyssnande innan jag fattade att du är en melodihantverkare av högsta klass. Härom veckan lyckades jag få tag i en cd med Malmöbandet The Moderns tre första plattor och några outgivna låtar. En cd endast släppt i Japan, och för mig det enda sättet att komma åt denna låtskatt, då vinylutgåvorna är lika sällsynta som bra låtar med Sting. Nåväl, The Moderns bildades i Malmö i slutet av 1978 av just Janne Borgh, Tony Manieri och Pär Attack. The Moderns måste, med sin 60-tals inspirerande modpop, varit ett originellt inslag i rock'n' roll-staden Malmös musikscen vid denna tid.

The Moderns The year of today 1979

Första 4-spårs EPn Got to have pop är mer pop än mod (läs mådd) och är kanske delvis lite för retro för att kännas helt fräsch idag. Men om man släpper den detaljen så rymmer den fyra ljuvliga poplåtar. Som stort Eggstone-fan associerar jag, vid upprepade tillfällen, till den moderniserade 60-tals popen från deras första plattor och jag är övertygad om att någon av medlemmarna lyssnat mer än en gång på The Moderns.


The Moderns Tell me where the action is 1979

På nästa tänkta singel har man hämtat in lite influenser från samtiden och gör tidstypisk modpop. Låtarna från 1979 Tell me where the action is och She said go är inte bara möjligen de bästa svenska poplåtarna från 70-talet, utan kanske också från alla senare decennier. Tredje singeln är mer av samma vara med vidunderliga popmelodier som får mig att spontandansa framför stereon. Men här hör man också lite av det som Janne Borgh skall syssla med under några år på 80-talet, mer om det nedan. Harmonierna är lite mer utvecklade och basspelet en gnutta mer avancerat. Ready for the 80´s verkar ha återutgivits och går att få tag på åtminstone via Ebay.


The Moderns Ready for the 80´s 1980

Bandet gjorde efter denna singel en turné i England och fick spela med så vitt skilda grupper som Echo & The Bunnymen och Screwdriver. Tyvärr var detta också slutet för gruppen. Tony och Janne som var gruppledare och huvudsakliga låtskrivare flyttade båda till Stockholm, ja se vad den staden kan förstöra. Janne fortsatte under samma namn men med nya medlemmar och släppte 1981 en svenskspråkig LP: Tro,hopp & fruktan. Jag har tyvärr inte hört den och inte heller läst några fina ord om den så vi lämnar och går vidare till Jannes nästa projekt.

Janne och Johan

I Stockholm sammanstrålar Janne med Johan Johansson, då fd trummis från KSMB, enligt Johan p g a att deras respektive flickvänner var kompisar. Det ledde till det lyckade projektet Strindbergs. Där Jannes känsla för klassiska popmelodier smälte väl samman med Johans punkiga attityd och energirika texter och musik, men det är en annan historia.


Strindbergs 100 sekunder 1983

Bass strings pt. 5: Sister Sledge - Thinking Of You

Du känner till Sister Sledge genom den superuttjatade klassikern We Are Family som har utnyttjats i diverse reklamfilmer och vattnats ur ännu mer i coverversioner. Låten är som ett gammalt tuggummi som berövats på all smak, man måste ha det kvar i munnen tills man hittar en papperskorg. På Sister Sledge album från 1979 finns däremot flera andra låtar som har kvar sin stuns och som ger mersmak. Den andra stora hiten på skivan, He's The Greatest Dancer (se videon) har till exempel lyckats behålla sin fräschör. Den stora sensationen på plattan är dock Thinking Of You. Låt er trakteras av ett stycke härligt läcker, slick funk!

Sister Sledge - Thinking Of You (1979)

Det var Nile Rodgers och Bernard Edwards - från discofenomenet Chic - som skrev alla låtar, producerade och spelade gitarr och elbas på albumet We Are Family. Skillnaden mot Chic var att Rodgers/Edwards här jobbade med sångerskor med starkare soulrötter. Nu vet jag inte vem av de fyra systrarna som tar täten i Thinking Of You, men jag bara faller för hennes lätta heshet.


Dyk in i låten och lyssna! Först hör du Nile Rodgers karaktäristiska, skuttande wacka-wacka-gitarr som rör elegant sig som lätta fötter över ett dansgolv. Trummorna låter däremot ganska basic, torra och raka. Det är alltså inte beatet som gör den här låten, det är definitivt groovet, instrumenten som rör sig kring trummorna, som i det här fallet congas, gitarr och bas i intimt samspel.

Bernard Edwards bas är kung här. I introt ger Bernard blott två dova toner för att visa att han snart drar i gång och han ligger långt framme i mixen. Basen är här ett instrument som inte bara ger ljudbilden en botten, utan driver musiken framåt, gjuter liv i låten. Den jobbar ihärdigt med att hålla de gröna ljudstaplarna uppe.

Band jag minns med värme del 4 - The Sinners

För drygt 20 år sedan var inte Malmö men däremot Lund själva navet för Skånes pop- och rock-liv. Efter en lång kamp och strävan kunde slutligen Mejeriet invigas 1987 med en fantastiskt fin konsertlokal, café, bio och replokaler. Sydsveriges största skivmässa hölls i sporthallen Olympen, där eldsjälen Julius Malmström också arrangerat större konserter sedan 1970-talet. Alldeles intill fanns Pub Sparta där legendariska spelningar hållits under 1980-talet med bland andra Nico. Studentnationerna (särskilt Smålands Nation) och AF-borgen stod dessutom för ett grymt utbud av konserter, och bara det var ett tungt vägande skäl för att skriva in sig vid universitetet och köpa kårleg. Dessutom fanns det en rad välsorterade skivaffärer i Lund då, minst lika många som i mer än dubbelt så stora Malmö.

När jag gick i gymnasiet och gjorde min värnplikt längtade jag hett efter att flytta från bondvischan på Österlen till Lund. Och det var inte bara för att jag ville dricka ur kunskapens källa...

Men det kom också en lång rad pop- och rockband från stan. Kungarna av Lund var otvivelaktigt The Sinners. I slutet av 1980-talet turnerade de inte bara i Sverige, utan också på kontinenten, ända ner till Spanien. Förutom Wilmer X var de Skånes populäraste rockband.


The Sinners - Hotshot (TV-debuten skedde i franska Bordeaux i april 1986)

Åren mellan 1988-93 tillbringade jag klistrad vid MTV så ofta jag kunde. Åsynen av en parabolantenn fick mig att dregla efter musikvideor. På europeiska MTV gick videon till singeln When She Lies varm. Detta var mitt första möte med The Sinners. Videon var ett tag uppe på den s k A-listan.


Det kändes då som att de kunde bli hur stora som helst. Gitarriffet i introt tar mig tillbaka till den tid när sån här musik utgjorde en enorm lockelse. Detta är en av de centrala låtarna från det sena 1980-talet för mig.


The Sinners - When She Lies (1988)

En kväll i början av juni 1989 var jag med Chrille på den årliga endagsfestivalen Tivolirocken i Kristianstad. Detta var kvällen då jag på något sätt beslöt mig för att viga livet åt musik. I nämnd ordning fick vi se The Sinners, Docenterna och Lolita Pop. Då fick jag för första gången bevittna frontmannen Sven Köhler livs levande. Han jobbade alltid hårt för att få publiken på fötter, alltid i rörelse med tamburiner och maraccas och alltid beredd att svettas. Särskilt han och gitarristen Michael Sellers var experter på coola rockposer. Jag såg dem åtskilliga gånger efter detta, men i minnet är allt en enda röra av konserter under de intensiva åren som följde.

Förväntningarna var enorma på deras andra platta Piece By Piece som kom 1990. Skivan hade spelats in i den legendariska Polar-studion med producenten Michael Ilbert. Deras musik som från början kunde betecknas som garagerock hade blivit mer bredbent Rolling Stones-anstruken rock, med undantag för den poppiga singeln Love You More This. På det stora hela var skivan en besvikelse, men det ville jag inte ens erkänna för mig själv, för jag var fortfarande ett fan.


The Sinners - Barbed Wire Heart (1990)

Mitt favoritspår var den majestätiska poplåten Barbed Wire Heart med sin underbara Rickenbacker. Inte heller den låten var typisk för Piece By Piece. Jag var totalt såld på allt med ringande jingel-jangel-gitarrer. Denna pärla återupptäckte jag faktiskt när jag häromåret lyssnade på den digra Children Of Nuggets: Original Artifacts From The Second Psychedelic Era 1976-1996 som på 4 CD-skivor samlar garagerock och powerpop från 1980-tal och 1990-tal. Det var en överraskning när The Sinners med den här låten gjorde rent hus med många andra samtida amerikanska, engelska och australiensiska band.

Då The Sinners året efter 1991 släppte ännu mer bredbenta rockalbumet Turn It Up hade jag redan kapat banden med gruppen och snart bytte jag bort mina The Sinners-skivor. Tiden hade gått åt ett annat håll, det var indiepop, alternative rock och grunge som gällde istället. Men man ska aldrig glömma hjältarna som betydde mycket i början.

Apropå Lund kommer museet Kulturen inviga en utställning i september 2011 som heter Popstad Lund 1971-1996 - om 25 år som förändrade en stad - och om alla oss som förändrades med den. Popstad Lund-projektet har redan blivit något av en folkrörelse (läs mer och gå med i Facebook-gruppen).