Hela dagen har regnet skvalat utanför. Jag har suttit inne och spelat skivor, nyinköp från Hasses Radio & TV i Tomelilla. Ett chansköp jag gjorde för 15 kronor var bröderna Alessis första skiva. Har man överseende med det där softa men mättade sjuttiotalssoundet med sina syntar är det en angenäm skiva med brödratighta sångstämmor. Man får Hall & Oates-vibbar när det drar åt det souliga hållet och ett par spår är rent Beach Boys-guld! Det är sommar och vi befinner oss i ett lätt jazzigt harmony heaven.
Jag brukar försöka låta bli att lägga in låtar från YouTube när det inte finns någon riktig video men ibland får man göra undantag. Som när det bara är tre dagar kvar till semestern och temeraturen börjar stiga igen.
En av mina mest spelade singlar den här den hetaste av somrar är med den relativt okända gruppen New York Port Authority. 1977 gav de ut I don't wanna work today på singel på Holland-Dozier-Hollands döende skivbolag Invictus och för något år sedan hittade jag den i en reaback.
Holland-Dozier-Holland hade tidigare haft stora framgångar och gett världen fantastiska grupper och låtar som Honey Cone med Stick Up, på ett av sina andra bolag Hot Wax, och Chairmen of the Board med Give me just a little more time för att bara nämna två av de abslouta topparna, men nu var slutet nära och då hjälpte det inte att HDH tidigare varit Motowns mest framgångsrika låtskrivare och sprutat ur sig hits till artister som Supremes och Four Tops.
Men nu skulle det ju handla om New York Port Authority och en souldiscopärla som jag kan tänka mig att Madonna hört någon gång. En sådan där souldiscopärla som passar lika bra under dansgolvets discokula som i det där gathörnet där vattenposten sprider svalkande vatten för de yngre barnen medan de lite äldre hänger på trappan och gungar i takt till musiken och ingen har en tanke på att gå in fastän kvällen börjar bli sen.
Och så finns det nästan inget mer att skriva. De var ett sexmannaband från New York, de gjorde en LP vid namn Three Thousand Miles from Home som floppade och några singlar och sedan var det slut. Både för gruppen och skivbolaget. Fast inte riktigt för åtminstone en av deras låtar kommer att fortsätta att snurra på min skivtallrik. "I don't wanna work today/ I think I'll take a holiday".
För er som har Spotify och vill ha mer kommer ett par låtar vardera med Honey Cone och Chairmen of the Board här på Invictus/Hot Wax EP.
Blue for you Blue for you är enligt mitt tycke den svagaste av de sex genomgångna skivorna. Skivan innehåller dock två riktigt starka spår, Mystery ways och Is there a better way. Den markerar dock ett avslut på den mer ambitiösa eran.
Nästa skiva var den på 70-talet obligatoriska livedubbeln, fantasilöst nog döpt till Quo Live. Efter det kom Rockin all over the world. Låtarna var på den skivan kortare, arrangemang mindre vågade och det psykedeliska arvet definitivt borta. Bandet hade dock kvar udden.
På skivan efter, If you can’t stand the heat, var det mesta jag hade gillat med Status borta och det blev också den sista av deras skivor jag lyssnat ordentligt på. De kommersiella framgångarna fortsatte dock under flera år. Bandet fick stora hittar med What you’re proposing, Whatever you want, en riktigt hemsk låt som skymmer sikten om bandets tidigare kvaliteter på samma sätt som Walk of life gör med Dire Straits, och det besynnerliga covervalet på Bollands You’re in the army now.
Den klassiska sättningen av bandet fanns till tidigt 1981. Under den första inspelningsdagen av 1981 års Never too late brast det för trummisen John Coghlan. Under tystnad massakrerade han det trumset Francis Rossi i vanlig ordning satt upp åt honom. John Coghlan var en extremet introvert person och de övriga medlemmarnas bruk av kokain skärmade av honom ytterligare. Denna situation triggade ytterligare hans redan tidigare kraftiga alkoholkonsumtion. Coghlan lämnade studion för att inte återvända och bildade sitt eget John Coghlan's Diesel.
Under de nästkommande åren accelererade framförallt Rossis kokain- och tequilamissbruk. En stor del av dagen gick åt till att fixa kokain och att åka runt på olika bankkontor för att ta ut pengar som inte var så iögonfallande att han behövde redogöra för vad de skulle användas till. Detta var under en tid då det inte gick att få ut så stora summor ur bankomater på en gång. För att få i sig tillräckligt av sin favoritdryck Tequila utan att det märktes på det övriga sällskapet hade Rossi ett speciellt trick. Han såg till att de satt vid ett bord en bit från bardisken. Han gick till baren för att köpa sin drink men först bad han bartendern att blanda en trippel ren tequila som han svepte, sedan en till och en till för att slutligen be om en trippel tequila med lite apelsinjuice i. Först då kunde han gå tillbaka till sitt sällskap och umgås. Kring 1984 var bandet i upplösning. Alan Lancaster bodde sedan några år i Australien och både Rossi och Parfitt ansåg att deras drogmissbruk bara kunde avta om de lade ned Status Quo. Bandet var i princip splittrat även om det aldrig offentliggjordes.
Så i början av 1985 ringde så en viss Bob Geldof och frågade om de kunde tänka sig att vara med på en stor välgörenhetsgala. Första tanken var att dagens nya generation av musiker inte ville ha något med dem att göra. Men efter en viss betänketid nappade de på erbjudandet. Överraskande ställde även Alan Lancaster upp. Sprickan mellan Lancaster och Rossi blev efter Band Aid alltför stor då skivbolaget krävde att Rossi skulle sjunga en av Lancasters låtar om den skulle släppas som singel. Sedan gjorde även singelsläppet av Margerita time sitt till. Det var dock inte första gången som Lancaster hotat att hoppa av. När han ersattes av en pappfigur i videon till Rockin all over the world några år tidigare var det inte så glada miner heller. Lancaster stämde Rossi och Parfitt på ett antal miljoner om de skulle fortsätta använda namnet. De gjorde upp i godo och köpte ut Lancaster till rättigheterna.
Personligt minne: När jag i sjätte klass var på en sån skolresa till Göteborg som verkar ha varit identisk under flera generationer, besökte vi Liseberg på kvällen. Det jag minns är att det fanns ett chokladhjul där man kunde vinna Blue for you. Jag återkom till hjulet med jämna mellanrum istället för att ägna mig åt det som de mer normala tolvåringarna gjorde. Man missar säkert en hel del som obotlig musiknörd, men jag har ju i gengäld fått skriva ett sånt här blogginlägg. Någon Blue for you blev det dock inte den gången.
Låtval: • Is there a better way har en enkelhet och punkig attack som påminner om de pubrockband som 1977 inspirerades av punken och ändrade inriktning.
Is there a better way (1976)
• Mystery ways är en av Rich Parfitts paradnummer. Den var en av singlarna från albumet och han var stolt över att just hans låt valts ut. Särskilt omsorg har han lagt på gitarrpåläggen. Blue for you spelades in under den perioden när bandet hittade sin väg till amfetaminet. Francis Rossi lämnade Rich Parfitt sent på kvällen jobbandes med gitarrpålägg på Mystery ways. När Rossi släntrade in i studion vid tiotiden nästa morgon satt Parfitt fortfarande med samma låt, Rossi var imponerad över att hans partner var så ambitiös att han, trots gårdagens sena kväll, redan var på plats. Parfitt förstod dock inte alls kommentaren om att han var morgonpigg. Han hade i sitt amfetaminrus inte förstått att en natt gått och att det var morgon.
Mystery ways (1976)
Prolog Jag har, vilket kanske skiner igenom här och var, en stark känslomässig koppling till Status Quo. Den första konsert jag såg utanför Motala var Status i Örebro under Rockin all over the world-turnén. Jag har varken förr eller senare upplevt en högre ljudvolym. Under inledande Caroline längtade jag bara till att låten skulle ta slut så att öronen fick en paus. Jag hade inget att stoppa i öronen, men jag ändå inte velat gjort det av rädsla för att verka töntig. Detta var ju långt före varenda kotte stoppar in öronproppar i öronen innan ens bandet slagit an första ackordet. Jag lärde mig spela gitarr till Status och därmed kunna bilda mitt första band. Efter tre års harvande med 1500-talsstycken utan att lära mig ett enda ackord köpte jag Status Quos not-/ackordbok. Det var Sesam öppna dig i mitt liv. Där stod det utmärkt hur ackorden skulle tas och det vara bara att börja blanda dem själv.
Sommaren mellan andra och tredje klass flyttade vi från Stockholm till Motala. Från att haft hela klassen samlad i tre höghus blev Motala till en början en ensammare tillvaro. På helgerna gjorde familjen ofta utflykter till det närbelägna friluftsområdet Råssnäsudden. Den 30 juli spelar Status Quo i ett stort tält på Råssnäsudden. Gissa vem som kommer att vara där, vi kanske syns?
On the level De flesta stora band har en skiva som höjer sig över de andra, som markerar en höjdpunkt i karriären. Ibland börjar bandet på topp, andra gånger tar det ett par år. För Status tog det 8 år efter skivdebuten 1967. Vad som är höjdpunkt eller inte är ju förstås en i högsta grad subjektiv fråga. Status själv anser att det var första med Rockin all over the world ett par år senare som de fick superstjärnestatus och slog igenom brett. Det är säkert så att de sålde mest skivor i slutet av 70-talet och början av 80-talet. De slog igenom i flera länder med stora marknader. Under den period jag skriver om var Status quo nog främst en angelägenhet för västeuropéer.
På On the level finns allt man kan önska sig. Fantastiska poplåtar som Over and done, I saw the light och Broken man. Punksnabb energi som i Rich Parfitts Little lady, ett antal lugnare spår som Most of the time och Where I am och klassisk boogierock som i hitsingel Down down. Sedan är ju produktionen mer av allt. Lyxigare, klarare sound men på samma gång hårdare och mer distinkt.
Personligt minne: Många av mina mest intensiva barndomsminnen är kopplade till musik på något sätt. Genom att tänka på nedanstående händelse kommer jag också ihåg hur rummet jag och min bror delade var möblerat, vilka affischer vi hade på väggarna hur det kändes att vara 11 år. I alla fall, på min brors nioårsdag fick han, som brukligt bland barn, öppna en present på morgonen. Presenten var förstås en skiva, Status Quos nyligen släppta On the level. Vi lade på skivan och ut strömmade furiösa Little lady. Skivan var allt som Status brukade vara fast bättre. Konstigt nog fastnade låtarna vid första lyssningen. Idag tar det sin tid att lyssna in sig på musik och det är först efter ett antal lyssningar som man belönas. Beror det på att jag förr lyssnade mer fokuserat på musik eller att jag var mer positivt inställd till det jag hörde eller möjligen beror det på att On the level är en så direkt och allmänt fantastisk skiva. Sedan var det ju något av en chock att se Alan Lancaster utan mustasch. Den var dock tillbaka redan på nästa skiva.
Låtval: • Little Lady - Parfitt har både skrivit och sjunger Little lady och det är en riktig s.k. rökare han får till. Absolut på 10-i-topp över världens bästa låtar att dricka alkohol till. Det furiösa tempot gör att det till och med hinns med ett soft phaser-indränkt stick.
Little lady (1975)
• Down down - Supereffektiv låt som gick in på den 1:a plats på Englandslistan som bandet så hett suktade efter.
Down down (1975)
• What to do - Sen finns ju också min stora alldeles egna favorit. Redan första gången jag hörde skivan fastande jag för What to do. Jag tror inte de spelar den live, jag har aldrig hört någon annan som gillat den något speciellt. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det min förkärlek för melankoli som gör det. Trots att låten är hyfsat snabb finns det något sorgligt i melodin och Rossi låter lite hjälplös.
What to do (1975)
• Over and done - POP !
Over and done (1975)
Älskar du Status vid det här laget? Fortsättning följer och avslutningen närmar sig...
Jag och två polare var i veckan på en resa i Vadstena/Skänninge-trakten i Östergötland. Vi jagade runt efter medeltidskyrkor från romanskt 1100-tal, spår av lokala helgon och klosterruiner. Förstås blev vi rikligt belönade i vår jakt i denna bygd så rik på historia. Det där med medeltidskyrkor och helgonkulter är en gemensam passion för oss, förutom att vi också är djupt musikintresserade.
När vi lämnade Vadstena, på väg söderut mot Alvastra klosterruin, ville mitt resesällskap stanna till på en loppis vid landsvägen. Därinne fanns en skivavdelning som faktiskt var bättre än de flesta skivbörsar jag varit på. Jag hittade Graham Central Stations första platta från 1973 för 40 spänn. För de som inte vet var Larry Graham basisten som uppfann slap bass och lämnade Sly & The Family Stone för att utveckla funken efter eget huvud. Nöjd steg jag ut i den trettiogradiga värmen och in i den stekheta bilen för att fortsätta på medeltidstemat.
Igår stod jag i lägenheten och målade om sovrummet i en oreganogrön färgnyans. Hela tiden ackompanjerade musik från stereon mitt arbete. Graham Central Stations första album fick en genomlyssning. Mycket bra rakt igenom, till och med lite varmare än Sly & The Family Stones platta Fresh från samma år. Men mot slutet av B-sidan på Graham Central Station kom en låt som fick mig att avbryta målandet.
Graham Central Station - Why? (1973)
Jag stod bara där vid grammofonen och var tvungen att fälla en tår, dels för att det är så otroligt bra, men också för att det är en oemotståndligt varm och sårbar funk med "Chocolate" som sjunger så öppet och starkt. Jag fick på något sätt en flashback till när jag för 20 år sedan hörde Flowers med Titiyo på Kjell Allinges radioprogram Eldorado. Man kan nog säga att hon var min ingång till soul.
Jag greps också av en enorm lust att komma ut och spela skivor för dansgolv igen.
