Det känns som om dödsfallen i musikvärlden duggar tätt i år. Och återväxten av legender är samtidigt gles. Nu är också Bo Hansson borta. Han verkade vara en jordnära enkel man, men hade samtidigt en förmåga att göra en musik som befann sig vid världens ände, vid portalen där knappast någon människa tidigare satt sin fot, i gränslandet till den parallella sagovärlden. Bortom. Hans uttrycksfulla och stämningsskapande instrumentala musik fick sång att framstå som överflödig.
Bo Hansson - Vandringslåt (1972)
På något sätt känns mitt favoritspår med honom, från andra soloalbumet Ur trollkarlens hatt, särskilt passande vid hans frånfälle. Det finns en ovanligt varm harmoni i Vandringslåt.
Antingen är han själv där i denna stund vandrande i den magiska värld han byggt upp med egna händer. Eller så befinner han sig i en evig sommarkväll, sittandes vid sin hammondorgel i en vildvuxen trädgård med prunkande cannabisplantor vid fötterna.
Tycker du att The Fall släppt för få album? Är musik från perioden 1976-1979 fortfarande oöverträffad? Saknar din skivsamling artister som nämns i Allmusics beskrivning över progrock? Glömmer du livets oväsentligheter när du dina öron tankas med en och en halv minuts högoktanig pop? Är album längre än 20 minuter överarbetade? Om du svarat jag på de flesta av ovanstående frågor så fortsätt läs om och lyssna på Nodzzz.
Rubriken syftar inte på att jag tror att Nodzzz kommer att erövra musikvärldens topplistor eller krascha iTunes servrar. Den skall väl snarare beskriva vad jag känner för gruppen just nu. Jag minns inte när jag senast föll så pladask för ett band som jag gjorde för Nodzzz, när jag hörde Highway memorial shrine på Rough Trades samling över de bästa låtarna 2009. I ett tillstånd av förvirring hörde jag en kompott av The Fall, Modern Lovers, Wedding Present och Violent Femmes, alltså mycket nära perfektion. För första gången på länge beställde jag genast hem allt jag kunde komma över med gruppen, vilket i och för sig endast är två singlar och en LP.
Nodzzz-Highway memorial shrine(2009)
Även om Highway memorial shrine är en lysande låt så är det inte hela grejen. Minst lika viktigt är den smittande entusiasm jag hör i det välvädrade soundet. Man kan göra en jämförelse med 60-talets garagerock, där soundets fräckhet och bandets attityd kan försona en mindre bra melodi. Sen älskar jag band som låter en rak lättsmält melodi köras runt i rullebör på kullersten. De skulle lika väl kunna förpacka melodin i något kommersiellt mer gångbart med möjlighet till ett mer publikt genomslag.
Som jag skrev tidigare så finns det mycket referenser bakåt i min personliga musikaliska kanon. Från 60-talets Garagerock, The Kinks och Velvet Underground, via 70-talets powerpop, Engelsk och Oceansk indiepop från åttiotalet och 90-talets bästa popband Belle and Sebastian. Det handlar alltså egentligen mer om igenkänning än nyupptäckt. Men jag har en känsla av att saker som påminner en om saker tidigt i livet har en förmåga att gå lite djupare och bli känslosammare. Speciellt tonåren är ju en myriad av känslor och upplevelser och jag är överlycklig att jag idag inte har samma storm inom mig som då, det hade jag aldrig orkat. När jag lyssnar på Nodzzz, minns jag mitt pojkrum sprängfyllt med sköra The Chills eller krackelerade Pixies. Nodzzz blir då en smoothie på mina sena tonår.
I måndags var det lite dagen efter på konst- och designskolan jag jobbar på. Vi hade haft vårutställning i tre dagar under helgen och tagit emot ca 5000 besökare. Jag var trött som en gnu och lämnade skrivbordet för att gå ut i köksregionerna. Vi hade också förvandlat skolans kök till restaurang och café och kundtrycket hade varit hårt. Nu hade kökschefen stängt dörrarna för att städa upp och förbereda den kommande veckan. Också han var upplöst i konturerna och hans tokrolige bäste vän sedan mer än 30 år (tillika gammal kockkollega) var också där och gav handräckning.
Kökschefen ville visa mig lite YouTube-klipp med gamla idoler på sin vita Mac. Numera är han 50. Då i slutet av 70-talet när punken kom var han i perfekt ålder, sedan blev han knockad av punkfunk eller postpunk och no wave. Kökschefen satte fram gryta mustig fond med musslor i och körde ett härligt klipp med avantgarde-hjälten Glenn Branca för att återställa balansen.
Sedan berättade vår kökschef att han och hans gamle polare sett en annan gammal lirare från no wave-eran på en skum klubb i Västberlin 1981, nämligen James Chance och hans band The Contortions. Tydligen hade självaste Elvis Costello stått framför dem i kön till klubben, men hade inte blivit insläppt av någon anledning.
James Chance & The Contortions - I Can't Stand Myself
James Chance och bandet körde en extatisk show med deras blandning av urfunk och punksleaze. Den övertände Mr. Chance hade varit ute i publiken och muckat bråk. De unga svenska kockarna älskade det och bevarade minnet av spelningen i sina hjärtan.
Hittade två Youtube-klipp där man redigerat ihop låtar med filmklipp, och det är inte vilka låtar eller filmer som helst. Njut!
Aaron Neville - Hercules (1973) / Mean Streets (1973)
En viktig inkörsport för mig till sjuttiotalssoul var den sensationellt smakfulla dubbel-CDn 35 Soulklassiker 1970-75. Den släpptes 1993 och var ambitiöst genomarbetad exklusivt för den svenska marknaden. Mr. Soul Corner, Mats Nileskär, var med och valde låtar samt skrev i häftet. Samtidigt skrevs det mycket i tidningen Pop om svart musik. Det tidiga 90-talet var soulmissionens era i vårt dittills kritvita land. På 35 Soulklassiker föll jag omedelbart för Aaron Nevilles mindre kända ghettoberättelse, Hercules. Låtens fullständigt betvingande groove måste vara det mest samplingsvänliga som någonsin gjorts för en hiphop-DJ. I låtordningen på 35 Soulklassiker valde man pedagogiskt nog att följa upp Hercules med den uppenbara förlagan Freddie's Dead av Curtis Mayfield.
Någon har haft den goda smaken gifta ihop Hercules med scener ur Martin Scorseses Mean Streets, som kom samma år som låten.
Sonic Youth - Sugar Kane (1992) / I hetaste laget (1959)
Men det kanske finaste exemplet på en låt som är ackompanjerad av filmklipp måste vara Sonic Youths Sugar Kane. En ung begåvad tysk kille vid namn Matthias Heuermann gjorde den här och många andra videor (och blev avstängd av YouTube). Detta slår den officiella videon med hästlängder. Ahh, Marilyn Monroe i slow motion till Sonic Youths gitarrer som reser sig likt höga katedraler med torn som når molnen.
På Roskildefestivalen 1993 stod jag inför ett av mitt livs svåraste val - skulle jag se Sonic Youth eller Lemonheads eller Uncle Tupelo? Alla hade bokats ungefär samtidigt. Jag valde Sonic Youth, vilka gjorde en gjorde en avig och inte direkt publikfriande festivalspelning, utan en enda låt från senaste succéalbumet Dirty och inte heller stagediving-favoriter som Kool Thing och Tunic (Song For Karen) från föregående albumet Goo. Nej. Men det känns ändå rätt schysst att ha sett dessa übercoola artrockers då, även om jag förmodligen hade varit uppe i Sjunde himlen till Lemonheads om jag hade passat på att se dem.
The Beach Boys första inspelningssession efter de hade lämnat Capitol 1969, benäms The Landlocked sessions. Inspelningarna ansågs, enligt mig helt felaktigt, inte bra nog för att ges ut. Dennis Wilsons Lady, även känd som Fallin´in love, hade prytt varenda platta släppt under 70-talets första hälft, oavsett artist. Några av låtarna hittar ni här. Istället spelade de i början av 1970, i en annan session, in vad som är en av deras bästa plattor Sunflower som släpptes på Warner/Reprise senare samma år. På Sunflower finns inte med några av de låtar som spelats in i samband med The Landlocked sessions. En del kan man istället höra utspridda på senare 70-tals album som Surf´s upochHolland, medan andra kan hittas på otaliga bootlegs, väl värda att leta efter.
Big Sur från The landlocked sessions 1970
Något som faschinerar mig mycket med The Landlocked sessions, förutom kvaliteten på låtmaterialet, är låten Big Sur. En lågmäld pärla med en av de ljuvaste melodier man kan tänka sig. Låten som mycket väl skulle kunna platsa på någon av pojkarnas sena 60-tals plattor är soft rock av högsta klass. Varje gång jag lyssnar på Beach Boys låtar från perioden 66-73, ställer jag mig frågan varför jag fortsätter leta efter len och harmonisk pop från 60- och 70-talet, allt är ju fulländat här. Därför känns det märkligt att man väntade med att släppa denna Jardine/Love låt offentligt till 1973 där den är en del av Hollands triologi California saga.
Carlifornia saga (Big Sur) från Holland 1973
Versionen på Holland är nu inte densamma som den från 1969, utan man har nu spelat in den i 3/4 takt. Möjligen en anpassning till gängse tidsanda. Man förlorar därför orginalets slick och spädhet men vinner en mustighet och låten är nu avsevärt mer robust. Istället för på stranden så ligger man på ett höloft på landet och drömmer sig bort. Den senare versionen känns onekligen mer orginell och möjligen också fräschare. Men det kan också vara ett tecken på att man är svältfödd på musik som ej går i 4/4 takt. Vilken av versionerna man föredrar kan väl kvitta det är i vilket fall som helst två helt underbara låtar, eller en?
Rättsläget är som vanligt lite vanskligt. Det tipsas och det tipsas om upphovsrättskyddat material som finns på internätet och kanske är det pirateri men ibland måste man i så fall testa lagen för kulturens skull. Även när kulturen en gång i tiden var skräpkultur. Det är förstås att dra väl stora växlar att nämna att rädda böcker från historiens alla lagligt påbjudna bokbål men tipsas måste det likväl. Vi kanske kan kalla det konsekvensneutral journalistik och komma undan med det? Den utmärkt läsvärda bloggen Power Pop Criminals har hur som helst scannat, PDFat, winrarat och lagt ut nummer 18, 19 och 20 av Greg Shaws klassiska fanzine Bomp! från slutet av 70-talet för oss att läsa. Det är förstås knappast riktigt lagligt men det är också by far månadens kulturgärning. Hey ho, let's go!
Den här texten har redan varit publicerad på Herr Alarik men det kändes som att den kunde passa här på Spengo också.
En fredagskväll för snart två veckor sedan samlades sju nördar, varav fem är Spengo-skribenter, hemma hos mig till ännu en skivspisarafton. Temat var det något glömda året 1988. Alla hade med sig skivor från detta år, förutom alesorter från småbryggerier (typiskt småbarnspappor i 40-årsåldern). Dessutom kånkade några på gamla skolkataloger och framför allt tidskrifter som ringade in tidsandan - Slitz, Sound Affects, Magazin April, Pox, Bucketfull Of Brains, Spin och Q. En finstämd klassiker som Excelsior av LOB åkte också fram.
Jag hade haft minnet av 1988 som ett rätt beigt musikår. Pop- och rockvärlden verkade stå avvaktande still i väntan på något nytt. Många band hade börjat ge ut album i tvåårsintervall och verkade i många fall hoppa över detta år. Produktionen var clean med gateade trummor, bas och sång långt fram och dimmor av gitarrer och syntsjok längre bak. Gammal analog studioutrustning hade fyllt containrar utanför studiorna tidigare på 80-talet och den digitala eran stod i sitt flor. Eller var det så illa?
Jag inledde kvällen med en introtävling med hits. Stämningen höjdes genast. Detta var året då den engelska klubbmusiken erövrade topplistorna, den självlysande neonfärgade ravekulturen föddes och gav upp ett glatt acid. Klubbarna på Ibiza kokade av extas. Coldcut och Bomb The Bass pumpade ut livsbejakande house för dansgolven, ibland hiphop-inspirerad. Stock, Aitken & Waterman fortsatte dränka oss i danspop. Ta en sådan house-låt som Good Life med Inner City och förundras över hur fräsch den fortfarande låter. Medan Amerika fortfarande diggade REO Speedwagon och sådant, härskade engelsmännen över topplistorna, och 80-talet var rätt mycket deras. Här kommer 20 fina hits (klicka på dem också se videorna):
Ofta hade musiken ett upplyftande och optimistiskt driv. Var det på grund av avspänningen mellan supermakterna efter Gorbatjovs glasnost och perestrojka? Reflekterade musiken den glädjerusiga yuppie-eran med dess blomstrande högkonjunktur, visserligen byggd på lösan sand?
Nördfesten fick en jävla fart. Det blev ganska mycket gitarrskrammel.
När Crash med The Primitives gick upp på Trackslistan förstod jag hur mycket jag hade längtat efter gitarrer i popmusik, gitarrer som jinglade och janglade eller som helt enkelt briserade i högtalarna. Undergroundmusiken hade sällsynt nog borrat sig upp till ytan. Jag suktade som sjuttonåring efter mer. Det rörde på sig bland pop- och rockmusiken på de oberoende skivbolagen bortom hitlistorna. Nu sköt de groddar upp ur myllan, som under 90-talet skulle frodas som indie, alternative rock och grunge. Jag ger er några fina exempel:
Cheepskates - Someday
The House Of Love - Christine
Pixies - Broken Face
Dinosaur Jr. - Let It Ride
The Godfathers - Cause I Said So
Sedan for några av småbarnspapporna hem, eftersom de fruktade följderna av att festa för länge. Några av oss orkade fortfarande hålla ögonen öppna och gick ut på krogen. Alla hade fått en ny positiv syn på musikåret 1988.
Union Carbide Productions - Be Myself Again (1991)
Nej, det stora inlägget låter vänta på sig. Så länge kör vi en svensk rockfavorit till. Be Myself Again är underbar på många sätt. Dels glider den långsamt in i rätt takt. Dessutom förstod Union Carbide Productions att receptet för att få det att rocka och rulla var att lägga akustiska gitarrer i botten i mixen. Lyssna på gamla Stones-låtar från tiden 1968-72 så förstår ni bättre. Ser ni att Ebbot hade kaftan redan då? Det skulle ta några år innan han växte i den.