Byrdmaniax

Starry Eyed And Laughing - Never say too late / Chimes of freedom (Rockpalast i Köln 1976)

Killarna i Starry Eyed And Laughing gjorde inget hemlighetsmakeri av sina influenser - The Byrds och Bob Dylan - då de tog sitt gruppnamn efter en fras ur folkrockklassikern Chimes Of Freedom.

Starry-eyed and laughing,
as I recall when we were caught

Särskilt första självbetitlade plattan från 1974 är också full av jinglande och janglande tolvsträngad Rickenbacker och unison stämsång. För mig som inte kan få nog av sådant är plattan trevlig lyssning rakt igenom. Inledande låten Going Down är till exempel en sprudlande poplåt som skjuter upp genom stratosfären med en gnistrande svans av stjärnstoff, emedan en annan höjdpunkt, Never Say Too Late har sköna countryrock-slingor. Starry Eyed And Laughing byggde vidare på soundet från The Byrds hit i England år 1971, Chestnut Mare (se ett gammalt klipp från tysk TV).

Men mitten av 70-talet var inte rätt tid för kraftiga Byrds-influenser, något år efter att förebilderna plockat ner skylten och långt innan band som R.E.M. och The Church hade bildats. Starry Eyed And Laughing buntades samman med den samtida engelska pubrockscenen, vilket visar bredden på vad som var pubrock. Gruppen existerade i knappt tre år och gav ut två album och en handfull singlar. Trots att de också hann med ca 300 spelningar främst i hemlandet och därav blev ett tajt liveband, nådde de aldrig kommersiell framgång.

Ronnie Lane-special!

Jag upptäckte Ronnie Lanes solokarriär för drygt tio år sedan när jag bytte till mig singelsamlingen Kuschty Rye: The Singles 1973-1980 mot överskattade The Flaming Lips upphaussade album The Soft Bulletin, som för mig var ett sista misslyckat försök att hänga med i samtiden. Jag fann direkt att Ronnies musik passade min smak och mitt kynne perfekt.

Ingen gjorde musik som är så löst och ledigt som Ronnie Lane. Han skapade sin helt egna blandning av engelsk och irländsk folkton, music hall, gammal rock 'n' roll och countrymusik (man kan göra en jämförelse med The Band som ändå är något annat). Soundet var mjukt, vänligt och gammaldags med övervägande akustiska instrument och Ronnies något bräckliga röst. Han och kompbandet Slim Chance fick allt att låta glädjerusigt och lite sentimentalt, som om det var dagen före julafton.

Efter de fantastiska äventyren i The Small Faces och The Faces fortsatte Ronnie, själv i förgrunden, eskapaderna med sitt föränderliga band Slim Chance under åren i mitten av 70-talet. Han började leva som en vagabond och turnerade med bandet som en del i en kringresande cirkus med tält och vagnar, clowner, djurkonster och utropare - någon som gav Ronnie Lane skulder som förföljde honom livet ut. Det gjorde även den fruktansvärda sjukdomen multipel skleros (MS) i nästan 20 år, som långsamt bröt ner honom. Kvar finns hans organiska, anspråkslösa och muntra musik på några mycket fina album, singlar och ett par klipp på YouTube.


Ronnie Lane & Slim Chance - The Poacher (live i TV-programmet Supersonic 1976)


Ronnie Lane & Slim Chance - Done This One Before (live för BBC 1974)


Ronnie Lane & Slim Chance - What Went Down That Night With You (live på TV-programmet "45" 1974)

Appointment with the Wicker Man.

Ingen film jag någonsin sett har stört mig eller varit så obehaglig som engelska The Wicker Man från 1973. Filmen utspelar sig på en avlägsen ö i norra Skottland, där invånarna gradvis börjat återfalla till hedendomen. En rättfärdig och kristen polisman sänds dit för att reda ut kidnappningen av tonårsflickan Rowan Morrison. Väl där märker han gradvis udda och märkliga företeelser bland invånarna. Vidskepelse och en pikant frånvaro av kristen kultur börjar successivt göra sig märkbart på ett obehagligt och hotfullt sätt för den gudsälskande polismannen från fastlandet. Just den isolerande känslan en ö kan ge av att vara fångad och fast spär på konstapelns utsatthet, och de alltmer tydliga hedniska riter och seder folket i byn utför, ger ett djupt störande och väldigt obekvämt intryck. Den andliga kristna renheten har ersatts av en köttslig naturdyrkan, som ackompanjeras av den mest underbara, och med vetskap om vad den i det här fallet representerar, obehagliga folkmusik jag hört.


Christopher Lee som den hedniske ledaren Lord Summerisle i The Wicker Man, 1973.


Paul Giovanni/Magnet- Corn rigs (1973)

Christopher Lee gör i hans eget tycke bästa roll någonsin som den upplyste hedningen Lord Summerisle, som leder riterna och kulturens nya inriktning till ett otroligt starkt och oförglömligt klimax. Det fantastiska och originella soundtracket av Paul Giovanni, framfört av gruppen Magnet, förblev märkligt nog outgivet i över 30 år, tills en seriös utgåva gavs ut i början av 2000-talet. Filmen och soundtracket, som ger en stundtals alltför generös inblick i våra förfäders årstidspräglade offerkultur, sammanfatts bäst av Lee själv: "The music to The Wicker Man is quite extraordinary, it is possibly the best music I've ever heard in a film".


Paul Giovanni/Magnet- Maypole (1973)

Mitt favoritband för tjugo år sedan

Sensommaren 1989 var det dags för mig som 18-åring att inställa sig i Kristianstad för två dagars mönstring med vägning, mätning, intelligenstest, medicinsk undersökning, samtal med psykolog och konditionstest för att se om jag var soldatmaterial eller inte. Efter första dagens prövningar gick jag och en kille från min hemtrakt ut på promenad längs residens- och regementsstadens spikraka gator och boulevarder. Vi styrde med bestämda steg mot en av skivaffärerna. Jag blev glad som ett barn när jag hittade Electric med mitt nya favoritband, The Cult.

Sedan gick vi på bio för att se den nya thrillern Täcknamn Coq Rogue med Stellan Skarsgård. Flera av de andra killarna i sovsalen hade påtaglig ångest vid läggdags, men jag kröp nöjd ner i de provisoriska papperslakanen och tänkte på mitt nyinköp.


The Cult - Wild Flower (1987)

Jag tror att jag älskade The Cult för att de i slutet av 80-talet omfamnade hela rockmyten mer än andra, i alla fall lika mycket som polarna i Guns 'N' Roses. I videon ser Ian Astbury och grabbarna nästan barnsligt lyckliga ut över att få köra raka AC/DC-riff, rocka loss, headbanga och göra gitarrposer. De kunde nu börja leva ut hela den amerikanska rockdrömmen med jeansvästar, lädermunderingar, hårsvall, motorcyklar och strippor. Bakom sig hade lämnat sitt gamla gråa England med independentlistor, gothbrudar, kvasidjupa texter, kråsskjortor och konstiga åttiotalsfrisyrer. På 80-talet var man lojal mot sin musikgenre, identifierade sig till fullo med den och dissade andra genrer. Ibland slogs till och med ungdomar för sin musik och stil mot andra subkulturer. Det fanns populärkulturella staket. Men under den här tiden gjorde The Cult ett häpnadsväckande trestegshopp från en slags goth till hippieflirtande psykedelia och vidare till ren och skär hårdrock. Eller var det häcklöpning de sysslade med?


Den amerikanske producenten Rick Rubin hade tagit dem under sina vingar i en studio i New York efter de gjort misslyckat försök att spela in en platta i England med en annan producent (ja, det lät verkligen skit om inspelningarna från 1986 till skivan som skulle hetat Peace). Förutom att ha producerat en del banbrytande hip hop, jobbade Rick Rubin med band som Slayer och Beastie Boys. Amerikanerna skämdes inte för att säga hur jävla mycket de älskade Led Zeppelin och annan hårdrock. Hemma i England hade ingen vågat säga något positivt om den musiken sedan punken kom, åtminstone inte i de kretsar som killarna i The Cult hade rört sig i, även om det varit sånt de växt upp med och älskat tidigare. I USA kände de att de kunde andas.

Jag köpte varenda album, tolva och singel från senaste plattan Sonic Temple och ända bak till Southern Death Cult från början av decenniet. Jag följde utvecklingen steg för steg bakåt och gillade det på ett lojalt sätt.

I november 1989 skulle de spela som förband till Aerosmith i Valbyhallen i Köpenhamn. På bussen ut till Valby skrålade de andra Cult-fansen sin favoritgrupps låtar. Jag sjöng med och rös vällustigt av gemenskapen. Ingen sjöng Love In An Elevator. Ljudmässigt var det en katastrof, en gröt på obeskrivligt hög volym som hängde över oss. Ian Astbury i solglasögon var full och hög och hade gipsad arm, i dålig form överhuvudtaget. Enligt heavy metal-magasinet Kerrang hade han och gitarristen Billy Duffy slagits vilt om en groupie hemma i Los Angeles, strax innan de åkt på turné i Europa. Rock 'n' roll! Men samtidigt förstod jag att de inte skulle erövra världen.

Året då popen tynade bort, del 3

I dessa dagar skrivs det fler topplistor än vanligt. 2009 skall sammanfattas, liksom hela 2000-talet som årtionde. Jag tänker dock ge mig in på ett annat spår och på samma gång se framåt och bakåt. Det skall nämligen handla om skivor från 1970! Nästa år, om några veckor alltså, skriver vi ju faktiskt 2010 och då firar en lång rad skivor, liksom för övrigt jag själv, 40-årsjubileum.

Inte sällan talas det om det goda musikåret 1969. Och såväl 1971 som 1972 är ju laddade med ytterst fin musik. Men kanske är det nu dags att göra en liten, och relativt amatörmässig, genomgång av vilka plattor som, liksom undertecknad, föddes 1970 - detta för världshistorien så viktiga år (inom parentes skulle kanske även 1980 behöva en återupprättelse, för betydligt oftare nämns ju i musiksammanhang åren 1977 och 1981). Om den här texten egentligen kommer att handla om ifall popen tynar bort eller inte är dock tveksamt.

Först kan vi väl avverka några av klassikerna, det är alltid bra att få dem överstökade. Detta år släpptes The Stooges andra platta, Fun House, med min personliga favorit Dirt i spetsen. Velvet Underground lämnade sextiotalet bakom sig, liksom låtar som handlade om sex och droger, liksom ett antal centrala bandmedlemmar. Deras Loaded har aldrig berört mig så mycket som de tre första skivorna, men visst finns här en hel del att hämta. The Beach Boys hade uppenbarligen gjort underbar musik tidigare - men också låst in sig i ett kreativt dödläge. Trots detta släpptes det här året ett av bandets allra mest avslappnade och lyckade album, Sunflower.

I den tyngre skolan hittar vi också några klassiker. Black Sabbath lyckades ju med konststycket att släppa två album detta år, dels den stilbildande men också oefterhärmliga debuten Black Sabbath, dels den lika lysande uppföljaren Paranoid. Båda dessa skivor har ett särskilt sound som kanske säger en del om detta musikaliska årtal: de låter inte 60-tal och de låter inte 70-tal. De låter på gränsen. Led Zeppelin hade såklart visat musklerna på sina två första album. Men på tredje plattan Led Zeppelin III (1970) handlade det mer om akustiska ideal, om att lyfta på hatten åt Roy Harper i ett närmast folkmusikinspirerat sammanhang.

I USA var 1970 ett finfint år för rotfylld countryrock. The Band hade väl lagt någon slags grund åren innan. Neil Young och hans album After The Gold Rush lunkar fram på ett väldigt trevligt sätt och pekar definitivt fram emot en annan klassiker: Harvest. Även ett band som The Grateful Dead "gjorde en Black Sabbath", dvs släppte två milstolpar detta år. Workingman's Dead och American Beauty kompletterar varandra på många sätt och lyfter tydligt fram den jammande psych-gruppens svaghet för country, folk och blues. The Byrds storhetsperiod var måhända förbi men The Dillards tog värdigt över stafettpinnen 1970 med albumet Copperfields som innehåller flera riktiga godbitar i stämsångscountryrockgenren.

Andra sidan Atlanten då? Brittisk folkrock då? Ja, Fairport Convention lyckades ju med konststycket att släppa tre lysande skivor under 1969 och därför känns 1970 års album Full House som ett litet bottennapp. Tur då istället att Fairport-musikerna var med och spelade på Nick Drake-albumet Bryter Layter (1970). Steeleye Span släppte sin omistliga debutskiva Hark! The Village Wait samma år, och The Pentangle släppte sin fjärde skiva, den inte helt lyckade Cruel Sister. Sistnämnda grupps eminenta gitarrist John Renbourn släppte en utmärkt skiva med både medeltida klanger och sitarpartier: The Lady And The Unicorn. Bert Jansch, också han (eminent) gitarrist i The Pentangle, släppte inget soloalbum 1970 men däremot kan man fuska lite här och påpeka att han ändå ägnade hela hösten -70 till att spela in det följande årets solomästerverk Rosemary Lane.

Det här blir för långt, jag drar streck i debatten. Och reserverar mig lite. Skivorna som här nämnts tillhör i det stora hela någon slags etablerad kanon och till stor del sparkar jag in väldigt öppna dörrar, rent musikaliskt. Jag har bara berört album. En del genrer, exempelvis soul, lyser här fullständigt med sin frånvaro. Den historien får någon annan skriva. Tror inte heller att jag riktigt kan landa i några uttalanden om vad som eventuellt förenar dessa skivor från 1970. Lite vagt kan man kanske ändå säga att det ofta handlar om skivor som närmat sig någon slags brytpunkt, som tar avstamp i något gammalt och pekar framåt mot något nytt. Sist men inte minst, man tenderar ibland att lägga lite väl stor vikt vid decennieskiften.

Kompletterar denna text med 25 album till. Dessa exempel kommer också ur min egen skivsamling och jag skulle kunna skriva lika mycket om flera av dessa skivor - som alltså också släpptes (och/eller spelades in) under 1970 - och som såklart kan rekommenderas på ett eller annat sätt:

Agincourt - Fly Away
Art Ensemble Of Chicago - Les Stances Á Sophie
Barclay James Harvest - Barclay James Harvest
Bergen White - For Women Only
Bill Fay - Bill Fay

Brigitte Fontaine - Comme Á La Radio
Can - Soundtracks
Caravan - If I Could Do It All Over Again, I’d Do It All Over You
Carpenters - Close To You
Dion - Sit Down Old Friend

Don Everly - Don Everly
Doors - Morrison Hotel
Kevin Ayers - Shooting At The Moon
Linda Perhacs - Parallelograms
Meic Stevens - Outlander

Moody Blues - A Question Of Balance
Nick Garrie - The Nightmare Of J B Stanislas
Paul Kantner / Jefferson Starship - Blows Against The Empire
Paul Williams - Someday Man
Perry Leopold - Experiment In Metaphysics

Philwit & Pegasus - Philwit & Pegasus: A Mark Wirtz Production
Pink Floyd - Atom Heart Mother
Pretty Things - Parachute
Susan Christie - Paint A Lady
Townes Van Zandt - Delta Momma Blues

Är magin borta?

Var har den tagit vägen? Eller måste den musik som görs idag åldras för få ett skimmer och höras på håll?




Ithaca - Questions (Did You Know?/Will We Be Alive?) (1973)

Ta till exempel den här vidunderliga låten med gruppen Ithaca som helt och hållet befinner sig i en drömvärld, ett sagoland bortom allt verkligt. Visste Peter Howell, John Ferdinando och Lee Menelaus vad de höll på med när de spelade in? Trots att musiken verkar välskriven med ihopvävda låtar och inspelad med en hel arsenal instrument som mellotron, blockflöjt och sittra, så känns den samtidigt oslipad och hemgjord med sin lofi-produktion. Ithacas A Game For All Who Know var en privatpressad vinyl i en minimal upplaga på 50-100 exemplar.

Skulle någon idag 2009 kunna skapa samma transcendenta effekt, ens om man spelade samma låt ton för ton och med samma instrument? Försvinner magin med dagens musikers medvetenhet, till exempel om vilken genre de spelar i, som i det här fallet progressiv psykedelisk folkpop? Även ny musik som betecknas som intuitiv tycker jag känns kontrollerad och utstuderad. Snälla ni, bevisa att jag har fel!

Always Something There

Fick en CD-samling i inflyttningspresent med mindre kända inspelningar av Burt Bacharchs låtar, särskilt från åren innan han blev ett stort namn, Always Something There: A Burt Bacharach Collectors' Anthology 1952-1969. Vilken härlig lyssning! Framför allt belyser den Bacharach som en låtskrivare i den gryende soulgenren i början av 60-talet eller kallades det fortfarande rhythm & blues? Smaka på den här Sam Cooke-doftande anrättningen:


The Hammond Brothers - Thirty Miles Of Railroad Track (1961)

Japp, det är dagens låt, dock i skarp konkurrens med Paul Williams Let Me Be The One. En bra dag med andra ord.

Richard & Linda Thompson

Richard & Linda Thompson - A Heart Needs A Home

Ett för årstiden värmande klipp från 1975 ur tidernas kanske bästa musikprogram på TV, engelska The Old Grey Whistle Test. Chict påbyltade i studion ger folkmusikvärldens snyggaste par prov på briljans i all sin avskalade enkelhet. De har nyligen har anslutit sig till sufismen, en slags islamisk mysticism med kärleksbudskap.

Linda tar andan ur mig fullständigt, att samtidigt få se och höra henne är nästan överväldigande. Men Richard, varför måste han berätta vilken tonart låten går i? Som presentation eller mellansnack borde sådana upplysningar vara bannlysta. Men ok, han är inte musikernas musiker utan anledning.