Mannen bakom "The Rocker"

Sedan mitt lilla inlägg om Thin Lizzy för två veckor sedan, har jag uteslutande lyssnat på gruppen. Framför allt har jag gått igenom de fem första albumen, som kom före mästerverket Jailbreak, en skiva jag diggat sedan tonåren. Jag har sökt efter de känsliga och mer melodiska låtarna, som jag länge anat skulle finnas där någonstans.

Åtminstone sedan Thin Lizzys sena karriär i slutet av 70-talet och början av 80-talet har bandet tillhört sfären för hårdrock och heavy metal. Thin Lizzy blev förknippade med fingerfärdiga dubbla leadgitarrister som spelade i stämmor och framför allt den karismatiske Phil Lynott med sin besjälade röst. Han upprätthöll en image som en hårding - rockrebell, slagskämpe, stordrinkare och hjärtekrossare. Han och bandet var ett gäng grabbar som var tillbaka i stan för att röja. Phil knarkade och söp sig till en förtidig död vid 35 års ålder.


Men Phil Lynott var en dubbelnatur. Samtidigt var han en bildad man, rent av intellektuell, bland annat besatt av irisk mytologi och irländsk historia och litteratur. Han hade en romantisk och sentimental läggning. På ett album med hårda rocklåtar kunde han klämma en ömsint hyllning till sin mor eller nyfödda dotter, eller en låt om att dansa nyförälskad i månskenet, och därmed sätta sin tuffa image på spel.

Lynott var också i sina låttexter en driven berättare med förebilder som Van Morrison och jämlikar som Bruce Springsteen.


Thin Lizzy - Frankie Carroll (1974)

Ta den intima och vackra melodin Frankie Carroll, nästan som ett kammarstycke från det ovanligt softa albumet Nightlife, som ett lysande exempel på Phil Lynotts knivskarpa skildringar av arbetarklass. Kärnfullt och med enkla ord målar Lynott upp ett psykologiskt porträtt av frustrerade Frankie Carroll och hans familj som drabbas av hans lynne. På två minuter har Phil tecknat de grova konturerna för något som skulle kunna vara en teaterpjäs eller en roman. Med sin känslosamma röst är han inte bara berättaren, utan går också in i rollerna av såväl mannen som hans fru. När Frankie ryter åt sina barn efter att ha slagit dem och frun försöker lugna ner honom, då förvandlas benen i min kropp till glas. Frankie Carroll går under skinnet, inte minst på den som själv växt upp i skuggan av en man som varit omväxlande buttert inbunden och våldsamt aggressiv.

Året då popen tynade bort, del 2

Efter övergången från 1960-tal till 1970-tal märks det att också den popmusik som överlevde blivit tyngre, influerad av den nya rockmusiken som var groove- och rytmbaserad, hade en dovare ljudbild och rymde längre instrumentala partier. Det var inte bara heavy metal som slog 1970, även powerpopen föddes detta år med sina popmelodier framförda med rockklös.


En av mina favoritskivor från detta år är den första självbetitlade plattan av den amerikanska gruppen Crabby Appleton, som var resultatet av mötet mellan ett tidigare band vid namn Stonehenge och singer-songwritern Michael Fennelly.

Stonehenge var en grupp som spelat hårdare och bluesigare rockmusik och som uppvaktades av A&R-mannen David Anderle från det hippa skivbolaget Elektra. För att få skivkontrakt var de tvungna att göra sig av med sångaren som inte var i paritet med det övriga bandet, varken som sångare eller låtskrivare. In i bilden kom den unge Fennelly, som redan hade skrivit låtar åt och sjungit på en albumklassiker i sunshine pop-genren, Begin, med det Curt Boettcher-ledda projektet The Millenium. På Begin bör särskilt popbossa-pärlan To Claudia On Thursday nämnas [lyssna på den]. Med sig till Crabby Appleton hade Fennelly låtar för ett helt album, som inte passade innanför The Milleniums ramar.

Deras första skiva producerades av Elektras husproducent, Don Gallucci, som ungefär samtidigt ställde in reglagen för The Stooges odödliga mästerverk Funhouse. Crabby Appleton satte allt hopp till att singeln Go Back skulle skjuta i höjden på de amerikanska topplistorna. Nu blev singeln endast en mindre hit som landade på plats 36 på Billboardlistan i juni 1970, bandets enda kommersiella framgång.


Crabby Appleton - Go Back
(visserligen med tunt ljud, men ett riktigt fint tidsdokument)

Min favoritlåt på plattan är annars To All My Friends, en pianodriven låt som lyfter mot skyarna. Eftersom den är influerad av The Beatles sena stil påminner Crabby Appleton här väldigt mycket om powerpopgruppen Badfinger från samma tid. Det är bra tryck i den här poplåten som dessutom är garnerad med ljuvlig barock klaviatur av något slag.


Crabby Appleton - To All My Friends

På gruppens andra och sista skiva från 1971, Rotten To The Core, hade Crabby Appleton övergett popen för något som ofta drog åt boogierock och i något spår åt Led Zeppelin-aktig hårdrock. Detta var en utveckling som gällde för många andra band vid samma tid.

Det handlar om att våga och vilja

Human Leagues Dare är såklart en klassiker. Det är på många sätt den ultimata 1981-skivan. Såväl kritiker som publik har omfamnat albumet och det är nog inte bara för att megahiten "Don’t You Want Me" finns med här. Skivan är en lyckad mix av flera världar. Här samsas medryckande kärlekssånger med iskalla spår om mörker och alienation. Det handlar om allmänmänskliga våndor, om att drömma, våga, agera, tro på något, vilja något. Om att öppna sitt hjärta. Om att dansa. Jag tror också att skivans genomslag handlar om en direkthet och en attityd i musiken som omedelbart lockar in lyssnaren i dess förborgade värld.

Ett spår som kan illustrera flera av dessa inslag är "Do Or Die". Vid en enkel undersökning av dess beståndsdelar finner man många ingångar. Likheterna med Kraftwerk är till exempel många: flirtandet med dansgolvet, enkelheten i melodislingorna, den nästan vetenskapliga exaktheten i den syntetiska musiken. Jag inbillar mig att texten handlar om någon slags spionverksamhet under kalla kriget. Frontfiguren Philip Oakey har i alla fall den rätta desperationen i rösten och han sjunger som om han verkligen springer för livet.


The Human League: Do Or Die (1981)

Som i princip all annan musik bör inte "Do Or Die" avnjutas i en ynklig laptophögtalare. Syntljuden ska skära genom rummet som laserstrålar. Basljuden ska trycka mot maggropen. Trumljuden ska smattra i örongångarna och riktigt krama ryggraden. Helst av allt skulle man befinna sig på ett kontinentalt diskotek, med hög volym, ljuseffekter, skumma människor och många långa luggar. Men om jag slutar med romantiserandet av myten där, så landar jag ändå i att det - trots låtens lite naiva "farlighet" - rycker rejält i dansfötterna.

Tanken på att låten/skivan snart är trettio år gammal gör mig både förbluffad och fundersam – det får mig att tänka ännu ett varv på musikhistorien och dess svårfångade karaktär. Det är nu alltså kortare tid mellan Beatles debutskiva och Dare än vad det är mellan Dare och dagens datum. Hur ska man hantera den informationen? Innerst inne tror jag absolut att det säger nånting. Om nånting. Jag vet bara inte vad.

The Moon Is A Harsh Mistress

Radka Toneff från Norge är en av de främsta jazzsångerskorna genom tiderna, men för världen är hon fortfarande ganska okänd.

Jag fick en avskedspresent av några kära vänner när jag skulle flytta från Uppsala i mitten av 90-talet. Med albumet Fairytales ville vännerna visa hur ledsna de var över att jag var på väg tillbaka till Skåne. Jag kom att spela skivan någon enstaka gång och tyckte lite ytligt att den var fin. Jazzvärlden var ny för mig och jag var lite fjunig till en början. Men för varje år närmade jag mig musiken på Fairytales.

I adventstid förra året stannade jag och ett par kollegor på konstskolan kvar på kvällen för att dricka några flaskor julebrygd och spisa jazzskivor som vi tagit med hemifrån. Mitt på det tomma stengolvet i den stora nedsläckta matsalen hade vi ställt några fåtöljer och ett bord med en skivspelare för vinyl, kopplad till skolans stora ljudanläggning. Den enda ljuskällan var en spotlight med ett blått filter.

Jag tog bland annat med Fairytales. Mina arbetskamrater, gamla jazzdiggare i medelåldern, kände särskilt till amerikansk-svenske pianisten Steve Dobrogosz. De var i mindre grad bekanta med Radka, men kollegorna berättade något jag inte visste om henne strax innan jag satte ner nålen i det svarta spåret.


The Moon Is A Harsh Mistress (1982)

En stor klump växte i halsen när vi betryckta lyssnade på hennes och Steves avskalade tolkning av Jimmy Webbs ballad The Moon Is A Harsh Mistress. Sången hade plötsligt fått en helt ny innebörd. På hösten 1982 begick Radka Toneff självmord, inte långt efter att skivan kommit ut. Hon blev 30.

Ute i decembermörkret föll snön tyst. Inne hos oss var det blå timmen.

Som en gammal vän...

Emellanåt måste jag bara lyssna på Thin Lizzy igen. Inget annat duger då. Jag vill att Phil Lynott ska sjunga som bara han kunde. Det är ungefär som att längta efter att höra rösten av en saknad gammal vän på nytt.


Thin Lizzy - Romeo And The Lonely Girl (1976)

One-hit wonders del 3: The Assembly - Never Never

Jag tänker ofta på min barndom och ungdom, hurdan jag var då och hur det var runtomkring. Kan inte låta bli att blicka bakåt. Enligt normen bör en riktig man vara osentimental med fast blick riktad mot framtiden, mot de uppställda målen.

Där satt jag i pojkrummet, en rundkindad trettonåring med fula glasögon och läshuvud, efter ännu en mardrömslik dag på högstadieskolan. Jag dagdrömde om att kanske någon tjej skulle bli ledsen om jag plötsligt dog. Tur att det fanns trösterika poplåtar på radion att lyssna till när man tyckte synd om sig själv.


The Assembly - Never Never (1983)

The Assembly var den rastlöse Vince Clarks tredje gruppkonstellation på lika många år, nu tillsammans med sin producent Eric Radcliffe. Meningen var att de till varje låt i projektet skulle anlita olika sångare. Det blev bara en singel, men en storartad sådan med Feargal Sharkey, som precis hade lämnat The Undertones.


Vince Clark förde in den mänskliga värmen i syntpopen med de mest bedårande melodier, ibland i ett lägre tempo, framför allt i Yazoo tillsammans Alison Moyet, en kraftfull blues- och gospelröst i spännande förening med de analoga syntarna.


Yazoo - Nobody's Diary (1983)

Det var ändå säkrast att visa att man diggade Twisted Sister och Kiss istället. Om jag i högstadiet berättat att jag egentligen gillade syntlåtar hade jag blivit mobbad och slagen. Utan att ha ord för det, sågs synt som något bögigt och snobbigt (det vill säga medelklassigt). Men det går aldrig att värja sig mot äkta känslor. Den här "förbjudna" musiken har i efterhand blivit mitt 80-tal, mycket mer än den förhärskande hårdrocken med sina besynnerliga mansideal för alla dessa osäkra pojkar i puberteten.

Gåshuden måste vara äkta

Sångaren/gitarristen påminner starkt om en läderjacksrockande Tomas Ledin, sångerskan en smula om Py Bäckman, utklädd till en fladdermus. Trummisen ser ut som en tvåmeters (bindgalen) Ewert Ljusberg medan basisten – stillastående, fastgjuten, gömd under en basker – erinrar om Sura Gubben (ni som vet vem jag menar vet vem jag menar). Men, observera, detta är bara en ytlig observation.

Framför (eller snarare snett nedanför) mig på Globens scen står ju medlemmarna i ett legendariskt och extremt mytomspunnet band, Fleetwood Mac. Alla är över 60 år idag: Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Mick Fleetwood och John McVie. En viss oro kändes befogad. När åldrande rockmusiker åker runt i världen för att bjuda på drygt trettio år gamla låtar finns det alltid en oerhörd risk att det ska gå åt skogen.

Jag hinner tänka just den tanken redan vid första spåret, ”Monday Morning”, som inte känns så bra som jag vill att den ska göra, det vill säga som studioversionen. Men detta är bevars en arenaspelning och mina första farhågor beror nog mest på att ljudet inledningsvis studsar fram och tillbaka i rummet och att det tar en stund innan mixningen hittat de rätta nivåerna. Undertecknad är inte direkt van vid konserter med fler än 75 personer, med storbildsskärmar och så vidare.

När tredje låten, Rumours-spåret ”Dreams”, smyger igång känns det plötsligt som att allt klaffar. Jag ryser. Steve Nicks röst är precis så erfaren, drömsk och mystisk som man kan önska sig. Den låter faktiskt inte alls särskilt åldrad. Sedan kommer ett pärlband av fina låtar i fina versioner. Nyckelfiguren Lindsey Buckingham framstår som ett outröttligt energiknippe, en fullkomligt lysande gitarrist och ett gigantiskt ego.

Det finns en rad inbyggda konflikter som blir väldigt tydliga. Bandet pratar nu om att de turnerar för att det är kul. ”Let’s have a party!” säger någon i mikrofonen. Men låtarna, även när de på ytan låter glada, är nästan alltid dystra och deppiga. Känslorna pendlar mellan arg och sårad och vemodig. Den såväl musikaliska som mänskliga kemin mellan Buckingham och Nicks finns där i bakgrunden och sprakar, liksom omöjlig att kringgå.

Sista timmen av konserten blir tyvärr tristare. Några longörer för mycket, några svagare spår, några gitarrsolon och trötta rockismer för mycket. Det femstjärniga byts ut mot något tvåstjärnigt. Men gåshuden som huserade på mina armar under delar av konsertens första hälft var inget påhitt. Det var en äkta, oförfalskad känsla – och något som jag kan minnas och leva på riktigt riktigt länge.

Här följer studioversioner av några låtar som ingick i konserten.

Say You Love Me - från Fleetwood Mac (1975)

Never Going Back Again - från Rumours (1977)

I Know I'm Not Wrong - från Tusk (1979)

Ödets ironi

Är det ödets ironi att jag på lördag flyttar ut från familjens gemensamma lägenhet och därmed separerar, samma dag som Fleetwood Mac för första gången på närmare tjugo år är i stan och livs levande spelar deras bedrägligt behagfulla lyxpop om skilsmässorna sinsemellan? Konserten kommer dessutom bara att äga rum ett par tunnelbanestationer från min nya trerumslägenhet. Nej, jag hade ändå inte tänkt se dem, men måste definitivt sätta Rumours på listan bland möbler och grejer jag behöver till mitt hushåll. Ja, det blir den skivan i höst.


Fleetwood Mac - That's All For Everyone (från dubbel-LPn Tusk år 1979)

Cover lover pt. 10 - Nagasaki

Låt mig ta dig tillbaka till en tid som är populär igen, till swingjazzens 1930-tal.


Django Reinhardt - Nagasaki (1936)

Redan introt i Nagasaki berättar mycket om vilken fräck gitarrist Django Reinhardt var - yvig, tempramentsfull och tekniskt briljant. Sedan kommer den småhese sångaren Freddy Taylor in. Coolt och lättsinnigt glider han genom den sköna nonsenstexten.

The way they entertain,
hurry, hurry, hurricane

Även om inspelningen är 73 år gammal finns det mycket attityd. Bandet hottar för fullt. På något vis ligger inte Nagasaki med Django Reinhardt, violinisten Stéphane Grappelli och deras band Quintette du Hot Club de France långt från den rockmusik jag är van vid. Hör - drygt en minut in låten - hur skevt början av Djangos solo är.

Nagasaki skrevs redan 1928 av kompositören Harry Warren (en gigant inom musikaler och soundtracks till filmer) och textförfattaren Mort Dixon. Texten är en exotiserande amerikansk fantasibild av den japanska hamnstaden Nagasaki. Låten blev ett omåttligt populärt nummer för otaliga artister inom jazzen från slutet av 20-talet till början av 40-talet. Det kom massvis av låtar under den här eran på temat exotism, en skön omväxling till den grå vardagen. Nagasaki var något man tog till när dansgolvet skulle fyllas. Här följer ett urval av dem som gav sig i kast med låten: Henry ”Red” Allen, Albert Ammons, Chet Atkins, Charlie Barnet, Count Basie, Acker Bilk, Cab Calloway, Benny Carter, Doris Day, Benny Goodman, Fletcher Henderson, Freddy Johnson, The Mills Brothers, Don Redman, Bobby Short, Zoot Sims, Willie “The Lion” Smith och Fats Waller.


The Mills Brothers - Nagasaki (1937)

Men denna låt förlorade mycket av sin charm på morgonen den 9 augusti 1945 när amerikanerna fällde en fullständigt förödande atombomb över staden för att tvinga japanerna till kapitulation. Trots att låten varit så poppis blev den ett tidsdokument snarare än en jazzklassiker.