Ett tag försvann inspelningar från klasssika Soul Train ganska snabbt från YouTube. Hur det är just nu vet jag inte riktigt men det känns som att det kan vara idé att passa på att titta medan de här låtarna och artisterna finns där. Jeff Perry med Love Don't Come No Stronger (Than Yours And Mine), Gladys Knight and The Pips med Friendship Train, Martha & The Vandellas med Bless You, First Choice med Smarty Pants och Eddie Kendricks med I Did It All For You. Och sen är det bara att gräva sig djupare och djupare...
Är det inte lite väl många av popens giganter som lämnar denna värld 2009? Ellie skrev tillsammans med Jeff Barry under sextiotalet några av mina "kan inte vara utan" låtar. Framförallt gäller det en handfull låtar som The Shangri-Las spelade in. Trion Give us your blessing, Out in the streets och Leader of the pack är så bra att de inte går att överträffa, bara kvittera.
Naturligtvis är det som låtskrivare Ellie gjort störst avtryck, men hennes röst har faktiskt också pressats på vinyl. Debuten under eget namn släpptes 1965 på bolaget Red Bird, där också t ex The Shangri-Las låg. Tillsammans med Jeff Barry och George "Shadow" Morton, som senare upptäckte Janis Ian, har hon också skrivit låten You don't know. Precis som Willy DeVille hade hon en sällsynt förmåga att hitta en urban känsla i sina låtar där dramatik och harmoni förenas. Som i denna magnifika ballad, fjäderlätt balanserande mellan sparsmakad och pompös.
R.E.M. - So. Central Rain på Late Show med David Letterman i oktober 1983
När R.E.M. framför South Central Rain i sitt första nationella TV-framträdande på David Lettermans show är låten så färsk att den ännu inte har fått en titel, ett tecken på att de måste vara mäkta stolta över sin senaste komposition. Bandet har gjort gig nästan varje kväll under senaste året och det märks hur samspelta de är. Lyssna på Mike Mills basspel och notera att han spelar basen som en gitarr. Det är Mills som lägger ut melodin och som håller samman alltihop. Peter Buck verkar precis ha greppat de många ackorden och kompar lite småslafsigt, men han befinner sig entusiastiskt i ständig rörelse på högerflanken. Bill Berry - en hårt arbetande trummis - lyckas ge driv och stuns åt denna melodiösa och lite folky poplåt i mellantempo. Det är tydligt här vilken viktig roll Berry spelade för dynamiken i bandet. Michael Stipe kommer lite snett in i början, men hämtar sig och levererar efter första refrängen. Det är en fröjd att se det här klippet, ett intimt och tajt band, långt före de blev megastjärnor.
Chrille spelade hypnotiska Finest Worksong (om jag inte minns fel från en maxisingel) hemma i sitt pojkrum när vi skulle läsa läxor efter en dag i gymnasiet. Av någon anledning skaffade jag sedan Reckoning först, deras andra platta från 1984, och jag älskade varje låt och albumet i sin helhet.
R.E.M. var kanske det 80-talsband som kom mig närmast. Jag förstod inte Stipes texter, jag kunde inte ens uppfatta dem, men jag kände mig ändå smartare än andra. Stämningarna gick ändå fram genom rösten och musiken, liksom den speciella känslan av att vara utvald när man lyssnade på ett kultband som tonåring. Ibland flöt några ord upp till ytan ur det drömska ordflödet, det kunde vara en fras som jag halade in och som kom att betyda något för mig.
These rivers of suggestion are driving me away
Sedan kom det stora genombrottet med fantastiska Losing My Religion och låten gick konstant på såväl radio som på MTV. Det var en vacker vårkväll året 1991. Jag gjorde lumpen på ett regemente strax utanför Kristianstad. Vi grävde ståvärn och en transistorradio låg i gräset bredvid gropen och ljöd: That's me in the corner/That's me in the spotlight/Losing my religion. Vi var flera grabbar i grönkläder som stannade upp i arbetet och lyssnade andäktigt. För mig var det ett lika högtidligt ögonblick som en nattvardsgång.
R.E.M. - So. Central Rain
Men låt oss gå tillbaka till So. Central Rain och lyssna igen. Märkte du att Peter Bucks intro inte var med i den ursprungliga versionen som de spelade i David Lettermans show? Producenterna Mitch Easter och Don Dixon klippte och klistrade självsvåldigt dit den lilla gitarrslingan från refrängpartiet, allt för att ge den potentiella singeln en slagkraftigare inledning (läs mer om tillkomsten av So. Central Rain). Tonerna från Bucks gitarr flödar i sin melodiska rikedom i introt [0.00-0.08] och soundet från Rickenbackern är klart och samtidigt stramt. Den här typen av jingel-jangel utlöser alltid en betingad respons hos mig, som på Pavlovs hundar. Jag är helt enkelt fast!
Men det är bara början, So. Central Rain är en svidande vacker låt, bedrägligt enkel, men full av mikrohöjdpunkter och fortfarande oändligt belönande.
Jag frångick mina principer och köpte tidskriften Mojo i början av sommaren. Tidigare under ett par års tid prenumererade jag på detta retrorockmagasin och fick då massor av härlig läsning och inspiration, för mycket faktiskt, det kändes till slut som om de varje månad skrev om samma saker. Jag hade aldrig något emot att de gjorde en artikel om The Beatles för tvåhundrade gången med anledning av att man funnit ett aldrig tidigare publicerat foto på någon av medlemmarna eller att man lyckats kartlägga ytterligare en dag under deras karriär. Däremot tröttnade jag rejält när de började sätta band som U2, Oasis, Radiohead och Coldplay på omslaget (att dessa outsägligt tråkiga bands namn överhuvudtaget behöver nämnas på Spengo) i ett desperat försök att vidga läsekretsen och bli som Q, en hemskt trist tidskrift som har samma ägare som Mojo.
Men i början av juni, när jag såg att Mojo gjorde en stor special om skivbolaget Island Records, köpte jag blaskan bums, som genom en reflex. Många favoritskivor kommer från detta mycket speciella skivbolag [läs listan på band och artister som bolaget har hyst]. Den medföljande CD-skivan var trevlig och dominerades av engelsk folkrock från Island Records.
God strike me dead, tack vare CD-samlingen hamnade en låt med Jethro Tull för första gången högst upp på min egen favoritlista för tillfället. Som många andra i min generation har jag ju fostrats att sky Jethro Tull. På 80-talet och 90-talet fanns inget band som ansågs vara mer passé, inte minst för att frontfiguren Ian Anderson framhärdade med att stå på ett ben och spela tvärflöjt, så urbota hippie-aktigt. Rockkritiker tävlade i sina recensioner att göra den mest eleganta slakten av skivorna som Andersons band fortsatte att ge ut. Till och med i indiepoptidningen Sound Affects klämde de in sadistiska recensioner på Jethro Tull mellan senaste släppen av Boo Radleys, Echobelly och Slowdive. Det gick slentrian i sågningarna, men de höll mig bort från detta bespottade band i decennier.
Min polare Jeppe hade långt rakt hår och runda glasögon och han älskade grabbig gammal rock, typ AC/DC, Status Quo, Led Zeppelin och The Who. Jeppe brukade alltid ha med ett gäng med hans egna LP-skivor i en väska till fester vi gick på vid 90-talets början. Han var också djupt inne på Jethro Tulls tidiga plattor också och försökte bryta in med dem när vi spelade Pixies eller Sonic Youth. Det blev brottning på golvet för att hindra Jeppe att komma fram till skivspelaren.
Jethro Tull - We Used To Know (1969)
Han nådde aldrig fram för att spela låtar som We Used To Know från andra albumet Stand Up för oss andra trångsynta ungdomar. Det är en rak låt, lätt att greppa, inte alls knixig som man föreställer sig Jethro Tulls låtar. Ian Anderson sjunger här vackert och känsligt med högburet huvud. Man bjuds på ett rafflande tvärflöjtsolo av Ian, som avlöses av nyförvärvet Martin Barre - en sann gitarrhjälte. Han kunde rocka hårt, släppa ner håret och ställa sig på wah wah-pedalen. Det hela svänger, glöm inte det!
Den vackra sekvensen av mollackord i versen känner jag igen.
Eagles - Hotel California (1976)
Jodå, den ackordföljden är nästan identisk med versen i Hotel California. Och visst måste det vara så att Eagles inspirerats av Jethro Tull. Banden hade faktiskt en gång turnerat tillsammans. Se liveupptagningen från Houston år 1977 och njut av hantverket!
Jag har egentligen inget djupare förhållande till Cherry Red Records även om jag verkligen gillar Everything But The Girls första singel, Tracey Thorns A Distant Shore, Monochrome Sets Cast a long shadow och ibland spelar låtar från den gamla 99 pence-samlingsskivan Pillows & Prayers med artister som de redan nämnda och Felt, The Misunderstood, Ben Watt och många fler (lite märkligt är det att Monochrome Set har med Eine Symphonie Des Grauens på den trots att min vinylsingel av den är utgiven på Rough Trade). Bland dessa förstås också Marine Girls.
Men det var egentligen inte alls de som var min tanke när jag gick in på CD-WOW igår. Jag skulle kolla om de hade den mycket efterlängtade utgåvan av The Blue Ox Babes, gruppen Kevin Archer bildade efter sin tid med tidiga Dexys Midnight Runners, platta Apples & Oranges som just Cherry Red gett ut i år till ett vettigt pris. Det hade de och den ska beställas snarast. När jag ändå var inne sökte jag på Cherry Red och fick några träffar. Mest imponerade förstås boxen I'll Give You My Heart: Cherry Red Singles med bolagets singlar som ska släppas nu i höst. Jag tror knappast att jag kommer att köpa den men tänk vad coolt att de släppte Dead KennedysKill The Poor på singel mitt i all mjukare musik. Som om det funnits en tanke med det kom jag med buss 77 istället för 4 från Fridhemsplan till Hornstull efter jobbet och passade därför på att smita in en snabbis på Mickes Skivor. En av plattorna i den första cd-bunten jag kollade på i nyhetshögarna var samlingen med Marine Girls. Den snurrar nu och medan jag lyssnar är det väl inte mer än rätt att ni får en liten Cherry Red Extravaganza med hjälp av YouTube.
1969 kan tyckas vara allt annat än Four Seasons år. Ändå är det just deras, för då släppte de skivan Genuine Imitation Life Gazette. En totalt oväntad och ambitiös konceptplatta från USA:s straightaste grupp, med satir om den amerikanska livsstilen, formgiven som en tidning med artiklar i samma stil. Och som om detta inte var nog, en färgbooklet med serier mellan utviket. Här får man valuta för pengarna.
American crucifixion resurrection
Bäst och bisarrast är inledningslåten American crucifixion resurrection som är en episk pop/musikallåt med oväntade partier och udda tema om förtrycktas rättigheter i samhället. I mitten tonas låten ner till ett gripande parti där sångaren Frankie Vallie sjunger orden "I gave him hope, I gave him pride, but then I gave him to the world outside". Knäckande bra och omöjligt att likna vid något annat. Möjligtvis går tankarna till tidiga Jimmy Webb-soloplattor eller Van Dyke Parks, men är över lag enastående nyskapande. I Something's On Her Mind tangerar man Rascals vita soulsound blandat med en dos omistlig popkänsla i stil med Roger Nichols och Paul Williams. Ray Davies-liknande sociala iakttagelser kommer dels i form av catchig pop, Mrs Stately's Garden, och som beklämmande ballad om en separerad pappas dag med barnen, Saturday's Father. Bakom skivan står bandmedlemmen Bob Gaudio och unge låtskrivaren Jake Holmes. Frank Sinatra skall ha blivit så imponerad av plattan att han anlitade dem till sitt nästa album, den obeskrivligt vackra och sorgliga storyn om en lämnad man i en sömnig småstad, Watertown. Här övergav man de utsvävande arrangemangen och teman för ett mer sparsmakat och för Sinatra helt nytt sound.
Artisteriet och kreativiteten för Genuine Imitation Life Gazette är häpnadsväckande, både vad gäller ambitionerna med musiken, och konceptet med en tonsatt tidsskrift som ironiserar över livet i det moderna samhället. Skivbolagets satsning på projektet visar att man trodde att detta skulle kunna ha en chans att sälja. Det gjorde den inte ett smack. Och det är bra, för då kan ni hitta välbevarade cut-out exemplar på skivbörsar som förhoppningsvis har bilagan med. Detta är gruppen som gjorde Big Girls Don't Cry, och visserligen även rökaren Beggin'. Men steget är ändå avsevärt långt till denna platta. Låt oss se något modernt band i dag få ur sig något i den här stilen.
För ganska precis tjugo år sedan var jag och Chrille på väg till Göteborg för att under några dagar gå i stans skivbutiker och second hand-affärer. Då var Götet rikets otvivelaktigt främsta rockstad med skivbolaget Radium 226.05 som allt utgick från. Sedan skulle vi fara vidare till 1989 års upplaga av Hultsfredsfestivalen - vår första. Vi var två artonåringar och körkorten låg färska i våra plånböcker. Med bilen brände vi upp genom Halland på E6:an, berusade av friheten och äventyret i att själva köra dit vi ville. Chrille petade in en kassett någonstans norr om Varberg.
The Godfathers - Birth School Work Death (1988)
"Riktig rock 'n' roll", ropade jag euforiskt och högerfoten vilade allt tyngre på gaspedalen. I slutet av 1980-talet var det annars ont om den varan. Det var ett fett sound som stod i kontrast till allt som lät lamt, kliniskt och fluffigt då. Först häromdagen förstod jag att producenten var Vic Maile. Albumet Birth School Work Death skulle bli en av hans sista produktioner innan han dog vid 45 års ålder.
"Vic's strength was that he understood rock and roll. He wasn't like a lot of producers who simply rely on the readings from the meters on the desk - he was instinctive and he had the same sense of humour as me. Basically he was a c**t!!". Alltid kärnfull och med glimten i ögat denne Lemmy om mannen bakom Motorheads mest framgångsrika plattor, Ace Of Spades och No Sleep 'Til Hammersmith.
Lyssna exempelvis på låten Ace Of Spades och lägg märke till hur påträngande intensiv produktionen är, det känns som att allt ligger längst fram. Men fokuset växlar hela tiden från basintrot, gitarriffet, Lemmys spruckna stämband, gitarrsolot och så vidare. Vic arbetade här mycket med att markera och belysa. Ljudbilden kan upplevas som väldigt hopträngd, koncentrerad framåt, mot dig. Det känns som om ett rovdjur är på väg ut ur en alldeles för liten bur för att ta dig. Lika många som kom att digga Motörhead blev skrämda för resten av 80-talet, många upplevde dem som ett extremt band.
Men Ace Of Spades fungerar såväl i en liten radioapparat som ur stereohögtalarna. Så jobbade en producent som fick sin skolning på 60-talet som studiotekniker i Pye Studio där många rocklegender vid den tiden spelade in. När Vic Maile kom dit som tjugoåring i början av 60-talet var klassisk musik det enda som gällde bland de andra som arbetade i studion i vita rockar med slips och skjorta under. Vic lyssnade nattetid på Joe Meek-producerade instrumentalband som The Tornados med hiten Telstar i smyg när alla de andra åkt hem.
Jag noterade Vic Mailes namn först för sex år sedan när jag köpte min första skiva med Dr. Feelgood. Jag undrade vem som hjälpt dem att skapa ett sound som är så snustorrt och brutalt ärligt, där Wilkos Johnsons rakbladsvassa gitarriff står i självklart centrum.
Dr. Feelgood - I Can Tell (1975)
Helt nyligen förstod jag att Vic spelat in halva vågen av pubrock på 70-talet (se hans meritförteckning). Hans namn har blivit en kvalitetsgarant för mig. Någon frågade mig vilka som skulle tänkas anlita honom om han fortsatt leva och verka in i vår tid. Låt oss gissa på The Hives. Här följer några andra av mina favoritlåtar med Vic Maile bakom reglagen.
Jag läste i dagens tidning att Marc Almond hade varit dragplåstret på Pridefestivalens finalkväll, ett smakfullt val av arrangörerna. Han hade gjort en grandios entré, fortfarande stilig och oklanderligt klädd, och sjungit som en gud till förinspelat backtrack. Ett koncist framträdande med sju låtar och det hade låtit förträffligt.
Marc Almond är något så ovanligt som en komplett artist. Jag har tonvis av respekt för honom, men tyvärr alltför dålig koll på hans produktion. Här kommer dock videor på tre av hans singlar som jag håller av. Här kan ni njuta av hans star quality.
Under sommaren har mitt centrala ledmotiv varit Thelma Houstons fantastiska discoklassiker Don't Leave Me This Way. Det var inte längesen jag upptäckte hennes version, säkerligen har hört den tidigare. Jag var emellertid alldeles för ung för discoeran. Don't Leave Me This Way förknippade jag länge med sångaren Jimmy Somervilles kortlivade grupp The Communards i mitten av 80-talet.
The Communards - Don't Leave Me This Way (1986)
När den kom var jag framför allt glad över att se och höra Jimmy Somerville igen. Två år tidigare hade jag blivit oerhört gripen av videon till Bronski Beats genombrottshit Smalltown Boy [se videon], en stark skildring av en sårbar en homosexuell kille. Det var Cia Berg som visade den i TV-programmet Bagen - ett paradis för en nybliven tonåring då.
Jag tyckte som femtonåring att det svängde om The Communards. Hmm, det skulle inte mycket till för att man skulle känna att det svängde på 80-talet. Och videon är underhållande. I en framtida dystropi, dock med udden riktad mot den samtida Thatcher-regimen, ville kulturministeriet bannlysa den subversiva gruppen The Communards. I videon hade de ett följe av en kommunistisk sekt med starka queer-inslag och röda stjärnor på rockslagen. De skulle eggas till revolution med halvgamla discocovers i en kyrkoliknande övergiven industrilokal. En tvålfager kille infiltrerade publiken och langade upp en enorm walkie talkie ur rocken för att ge klartecken till kulturministeriets hejdukar att upplösa konserten.
Jag får i efterhand säga att ungdomarna såg ganska städade ut. När jag tänker efter framställdes subkulturer på 80-talet också i långfilmer ofta som närmast samhällsfarliga, men lockande, mystiska och spännande för mig.
Thelma Houston - Don't Leave Me This Way (1976)
När Motownartisten Thelma Houston med lidelse sjöng in Don't Leave Me This Way år 1976 hade discomusiken påverkat svart populärmusik starkt och fått de flesta soulartister att byta sound. Här finns också alla klassiska discoingredienserna - stråkmaskin, småskuttande bas, släpande hi-hat, glimmande Fender Rhodes-piano och en grym syntheziser. Det fina med själva låten är egentligen kontrasten mellan den vackra vemodiga versen och den upplyftande närmast extatiska refrängpartiet (även om låttiteln inte finns där), spänningen mellan mörka skuggor och bländande ljus, moll och dur, kärlek och sex. Efter låtens rörande inledande vers förvandlar Thelma Don't Leave Me This Way till en gospel, stödd av frenetisk tamburin. En köttslig gospel!
Harold Melvin & The Blue Notes - Don't Leave This Way (1975)
Discomusikens rötter finns i phillysoulen, som var som mest populär 1972-75, med sina storvulna arrangemang och produktioner. Bland giganterna i låtskrivarna och producenterna Gamble & Huffs stall var Harold Melvin & The Blue Notes med den gudomlige sångaren Teddy Pendergrass i spetsen.
Den stora förtjänsten med originalversionen är det nedtonade introt och Teddy Pendergrass hjärteknipande sång i första versen, så skör som en kraftfull raspig baryton kan vara. Deras Don't Leave Me This Way släpptes på singel i England och inte hemma i USA, på de brittiska öarna blev den en större hit än Thelma Houstons version. Gör som jag om du gillar soul, leta upp albumet Wake Up Everybody!
Det västgötska dansbandet Thor-Erics, med Nick Borgen på sång, lär ha gjort en svensk tolkning i slutet av 70-talet med den avdramatiserande titeln Kom ge mig en kram. Men den versionen kan jag än så länge bara drömma om.
