onsdag 11 februari 2009

Rock n Roll är död

Livet har blivit en nyans gråare efter Lux Interiors död, det känns som om rock n roll slutligen är död. Åtminstone i meningen: omvälvände, sexigt, kinky, depraverande, hotfullt och upplysande. Det är i den sista betydelsen som Cramps kom in i mitt liv. Efter punk/reggae kom ska/new vawe men var tusan tog man vägen där efter som ung tonåring i en småländsk skithåla innan internet och dylikt - och när inte ens raggarna visste vad som fanns innan Boppers och Eddie Meduza (inget ont om någondera...men...tja..). Så plötsligt fanns den där en dag å på ryggen stod det "file under sacred music". Ett sakralt pergament om något. Skitig, skräpig, sexig, genial, down to basic rock n roll. Upplysningens väg till 50-tals rocken, garagepunken och exploitationfilmer. För första gången sen Ramones fanns allt där; smak, briljans, idiosynkrati, humor, kinky shit och allt vad livet handlar om samanfattat i tre verser och en refräng. Så enkelt och så svårt.

Som gammal punkare har naturligtvis hela konceptet med idoler alltid varit svårt. De har sällan funnits där i traditionell mening, med undantag för Bowie på 70-talet och Salvador Dali. Men det är inte så enkelt: vid tre tillfällen i livet har jag känt djup sorg över människor jag aldrig mött: Dali, Joey Ramone och Lux Interior. När Dali dog var jag fortfarande ung men med Joey och Lux hade jag passerat medelåldern med mycket goda marginaler.

För mig dog de kanske inte som enskilda personer utan som represanter för något som inte fanns kvar längre. Med Joey dog punken, bubblegumpopen, surf filmerna, serierna och med Lux fetischismen, lacken, rock n rollen och filmerna. All skit som har gjort mig till den jag är idag. Visst, allt lever kvar, frodas och vidareutvecklas inom mig men pionjärerna som visade och bibehöll vägen har trillat av den. Och med dem har lite av mig själv gått förlorat. Men jag kommer aldrig alltid glömma allt de gjorde för att berika mitt liv - på gott och ont; for ever fucked up. Och jag kommer nog aldrig mer att känna en så djup sorg för någon jag aldrig mött, såvida jag inte hinner möta Lemmy innan någon av oss dör.

Tack Lux!

R.I.P. Erick Lee Purkisher

Lets get fucked up

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hänsyftningen på filmer i sisa stycket, om Lux, ska naturligtvis vara exploitation filmer - om nu någon inte fattade det.

Anonym sa...

Ledsen att störa, men nu är det fan kris på riktigt. Helgen närmar sig med stormsteg och efter att ha spenderat våra sista pengar i Riga förra helgen behöver vi nu påfyllning. Därför har vi sänkt priserna på det mesta i
vår webbshop. Allt ska bort!

http://www.fienden.se

Hjälp,
Din vän Fienden!

Anonym sa...

Satt själv på flyget till Berlin när jag läste nyheten om Lux bortgång. Blev ett antal gravöl efter landning.

RIP
MP

Anonym sa...

Satt själv på flyget till Berlin när jag läste nyheten om Lux bortgång. Blev ett antal gravöl efter landning.

RIP
MP

Magnus S sa...

Jag är närmast förstummad över vilken fin och förtvivlad epilog du skrivit, Skivdoktorn!

Imorgon hyllas minnet av Lux Interior på rockfiket Louie Louie på Bondegatan på Södermalm. Cramps-fans kommer att samlas från kl 10 och framåt för att äta frukost till The Cramps musik.

Det känns så här efteråt särskilt bra att jag stod längst fram på konserten, som The Cramps gav på Mejeriet i Lund hösten 1991. Och att jag fick uppleva Lux Interior i pumps och tights och med halvstånd därunder. Och Poison Ivy... Jag minns att jag hade en slags "hjärnsubstans" över hela min paisleyskjorta, något som det mystiska förbandet Haunted Garage hällde ut över några av oss vid kravallstaketet.

Sedan jag hörde The Cramps första gången går följande rader fortfarande konstant på repeat i skallen:

"Like baby needs mom,
like Susie needs dick,
this baby needs some new kind of kick,
I want some new kind of kick"