Tankar om The Stones

Jag och min polare Classe såg i fredags TV-dokumentären om The Rolling Stones tid som skatteflyktingar i Sydfrankrike 1971 och inspelningen av Exile On Main Street. Det var givetvis en högtidsstund för oss. Men fick vi veta mer om killarna i bandet, trots att de själva berättade och att man gjorde mesta möjliga av stillbilder och filmupptagningar? Nej! För The Stones är bandet man aldrig kommer nära. De är så mycket rockstjärnor (förutom Charlie Watts som jag kan känna lite sympati för) och har varit så i mer än 45 år. The Stones är så slutna utåt. Vem Mick Jagger är vet han nog minst själv och bakom rocklegenden Keith Richards finns det nog inte mycket kvar. Vem bryr sig om Bill Wyman? Mick Taylor? Ron Wood, lite roligare, men han vill mest vara som Keith Richards känns det som. Och Brian Jones har varit död så länge att han är ett minne blott. Vid en jämförelse har det alltid varit lättare att komma beatlarna in på livet i dokumentärer. Beatles-medlemmarna var öppna på ett helt annat sätt.

Men musiken är fantastisk. The Stones av gammal årgång går att dansa till, det svänger om dem helt enkelt, vilket annars är sällsynt i rocksammanhang. Det finns ett häng i musiken - groove - på grund av de inte spelar exakt utan löst, det är slarvigt lirat faktiskt. Charlie Watts är ingen time keeper direkt, men det lägger grunden för svänget. Roa dig också någon gång med att lyssna efter Bill Wymans bas och jag lovar att den kommer att gäcka dig. Basen gömmer sig bakom de andra instrumenten, så inflätad är den i den musikaliska väven. I sin musik är är The Stones väldigt mycket ett band, där delarna aldrig är större än helheten, om man bortser från Jagger som får bre ut sig hur mycket han vill.

Numera är jag mest nyfiken på bandets musikaliska ansatser som de raskt övergav, återvändsgränder och identitetskriser, när de var ute och trevade sig fram. Vi talar om slutet av 1966 och hela 1967, då The Stones plötsligt hamnade i kölvattnet bakom andra band. Men också runt 1964-65 när de nosade på något som skulle få namnet folkrock, där låten Play With Fire [se ett TV-framträdande från 1965] är det mest lysande exemplet.

Ta Between The Buttons som exempel, en framhastad platta utan vare sig hits, riktning eller riktigt självförtroende. Det är en skiva som inte så många har lyssnat på. Men det finns också höjdpunkter, framför allt en riktigt charmerande rökare som nästan spricker i sömmarna, Miss Amanda Jones.


The Rolling Stones - Miss Amanda Jones (1967)

High in style - Anita O'Day!

Okej, alla livsstilsbesatta medelklassmänniskor som dreglar över den där Mad Men-boxen, kolla in det här istället, för det är nämligen på riktigt. I sommarparadiset Newport i den lilla delstaten Rhode Island på amerikanska östkusten hade man sedan några år kört en jazzfestival som drog till sig de stora stjärnorna under denna guldålder.

Höjdpunkten av stilfullhet i den moderna västvärlden inföll en söndagseftermiddag sommaren 1958 då Anita O'Day torkade av lite smuts från de högklackade glas-skorna, efter att ha klivit i en vattenpöl, och äntrade scenen som klädd för tebjudning bland badortens societet i en hänförande klänning och i en vid hatt med strutsfjäder, allt i en monokrom färgskala som fick läppstiftet att lysa kilometervis. Dock hade ekiperingen inte varit lika betagande utan Anitas massiva karisma. Men det är långt ifrån allt, då kameran fångar valda delar av publiken - ungdomar, barnfamiljer, medelålders rika par och jazz heads. Way cool!


Anita O'Day i Sweet Georgia Brown/The Man I Love ur konsertfilmen Jazz On A Summer's Day från Newport Jazz Festival 1958

Men det handlar inte bara om stil och snygga kläder. Anita O'Day var en enastående sångerska och udda scenpersonlighet. Jag blev helt perplex av henne när jag såg konsertfilmen på TV för några år sedan, visste inte vad jag skulle tycka. I en öppenhjärtig intervju tjugo år senare medgav hon - trots att det var höjdpunkten i hennes karriär - att hon förmodligen varit påtänd den dagen i Newport, som de flesta andra.

Jag såg en fullständigt briljant dokumentär om henne igår. Den gjordes 2004 då Anita mot alla odds blivit 85 år gammal och hon berättade glasklart, tufft och rakt på sak om sitt liv. Gumman var fortfarande vacker på nåt vis. Hon hade liksom många andra jazzstjärnor i sin generation levt i djupt missbruk av narkotika och alkohol. Hon tog en i princip dödlig överdos på allvar och drog till Hawaii för att genomgå sin fem månader långa cold turkey i den tropiska solen och i havsvattnet. Sedan var livet hårt som föredetting utan sparat kapital. Hon bodde många år i en mindre husvagn utanför en småstad i Kalifornien.

Inte bara Anita O'Days sångstil är avantgarditiskt lekfull, utan även hennes gestikulation är speciell. Vi tittar på ett annat klassiskt framträdande med av de många låtar som hon gjorde till sin egen, Honeysuckle Rose.


Anita O'Day i Honeysuckle Rose, live i Tokyo 1963

Med sina långa vita handskar gestikulerade hon som en trafikpolis, eller kanske dirigent. Men lyssna också och ni förstår att det inte är långsökt att kalla henne en kvinnlig motsvarighet till Frank Sinatra.

Bäddat för trubbel

Hur vanligt är det idag med arbetarklassdängor på 1½-2 minuter i detta blånande land? Lika ovanligt som albinoälgar, om inte ännu mer sällsynt, skulle jag säga. Bäddat för trubbel heter bandet jag längtar mest efter att se live just nu. De spelar korthuggen, malmöitiskt kärv punk 'n' roll och tjurrusar nu med stafettpinnen efter att Kal P Dal, Problem och tidiga Wilmer X har haft den tidigare. Bandet har skaffat en riktigt stor fanatisk fanbase i hemstaden. Men de kommer att få nya fästen längre uppåt landet för de lirar också (tydligen endast mot bensinersättning) på Landet i Stockholm lördag 21 augusti och på Truckstop Alaska i Göteborg lördag 11 september.

Lyssna på låtar som Arlöv Park Hotel, Född Att Förlora och Sånt Är Livet på Bäddat för trubbels MySpace-sida

Band jag minns med värme del 3 - The Girls

The Beatles musik har varit ordentligt ute i kylan ett bra tag nu. Gruppens hipfaktor och status har under åren verkligen pendlat. Men jag minns att det kom mycket popmusik med beatlesvibbar under åren 1989-92, både utomlands och i Sverige. Det hade då gått 20-25 år sedan The Fab Four hade varit verksamma och så långt i efterhand brukar nostalgin slå till med full kraft hos de som träder in i medelåldern, men det inspirerar i regel yngre med och det ger en revival.

Efter ett långt 1980-tal fanns det definitivt en längtan tillbaka till den oskuldsfulla och optimistiska tidsera som The Beatles representerade. Låtar från den här tiden som jag minns med värme är Sowing The Seeds Of Love med Tears For Fears, Mayor Of Simpleton med XTC, Veronica med Elvis Costello, The King Is Half-Undressed med Jellyfish och There She Goes med The La's. Även självaste Paul McCartney återvände 1989 till sin beatles-era med sin framgångsrika platta Flowers In The Dirt och särskilt med singlarna därifrån My Brave Face och This One. Jag älskade förstås allt som ekade The Beatles och köpte en hel del skivor i den genren.

Hemma i Sverige fanns det också en uppsjö av band och artister som körde beatlesaktig pop, till exempel Stonecake, Beagle, Eggstone och Pontus & Amerikanerna (särskilt i början när de sjöng på engelska). En hel del inhemsk beatlespräglad pop från den tiden låter lam och lite töntig idag. Men det band som jag tycker håller bäst 20 år senare är dock sorgligen bortglömda The Girls.


The Girls - I've Been Doing Me Wrong (1992)


The Girls - Living On The Moon (1992)

Deras popmelodier var utsökta och de hade ett driv i musiken, men den var också på något sätt minutiös. Gruppen nådde aldrig större publik framgång, kanske för att de utstrålade en närmast akademisk stilmedvetenhet. Det var kanske symtomatiskt att The Girls var en popgrupp baserad i den skånska lärosätet Lund. Faktiskt bodde gruppens frontman och låtskrivare Ola Främby på studentområdet Parentesen samtidigt som jag också hade ett rum där. Dessutom var han kursare och polare med några på min korridor och besökte oss ibland. Jag var mycket väl medveten om att han var med i The Girls, som var poptidningen Now & Thens favoritband (en The Girls-flexi följde med tidningens andra nummer) och de stod mycket högt i kurs även på Sound Affects.




The Girls - Ah This Must Be Hell (1991)

I mina ögon var denne arkeologistuderande välklädde unge man en popstjärna. Ola hade alltid snyggt skurna sextiotalskostymer, smala slipsar och rökte pipa. Han var sharp, världsvan och dessutom rolig. Han hade gett ut överjordiskt bra singlar. Jag var en sex år yngre, kom från en liten by på vischan och hade nyligen kommit till Lund. Självklart var jag starstruck, men försökte hålla mig cool, rädd att min beundran skulle bubbla upp till ytan. En gång när det dracks öl i korridorsköket spelade jag skivor och impade på Ola genom att spela Nick Lowes suveräna andra platta Labour Of Lust. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna. En annan gång åkte vi till Staffanstorps Gästgiveri och åt smörgåsbord. Efteråt gick vi på guidad vandring i Staffanstorp där Ola växt upp och han berättade anekdoter från sin tonårstid som mods.


The Girls - So Be It (1988)

Ola Främby och jag i mitt korridorskök någon gång 1992. Som du ser hade jag väldigt svårt att överhuvudtaget se normal ut i den lokala popstjärnans närhet.

När konsertstället Godsmagasinet i hemstaden Simrishamn hade sin officiella öppningskväll 1992 kunde jag, sprickfärdig av stolthet, presentera The Girls på scenen, eftersom jag bokat dem. Jag var så entusiastisk att jag råkade ge Ola en örfil med handflatan när jag slog ut med min långa arm i en välkomnande gest. En sån liten grej man bär med sig resten av livet som ett mycket pinsamt ögonblick. Men live var The Girls energiska, tajta och givetvis snyggt klädda som en riktig poporkester.

Jag väntade otåligt på att deras första album skulle komma och slå världen med häpnad. Månaderna segade sig fram. Men när skivan slutligen landade i skivaffärerna i slutet av 1992 var den inte det mästerverk jag väntat mig eller var det så att min musiksmak förskjutits under tiden i en annan riktning? Möjligen bidrog den studentikosa titeln till att jag svalnade, It's Not For The Öskön. För smarta för sitt eget bästa och kanske för mycket på en gång med en hel fullängdare?

Åren gick och jag bytte faktiskt bort mina skivor med The Girls. När jag för första gången hörde fullträffen Last Nite med The Strokes, nästan tio år senare, fick jag omedelbara och oväntade associationer till just The Girls. I samma sekund förstod jag hur jävla bra de varit!


The Girls - Don't Say No (1991)

Strindbergs

Jag var på konsert två kvällar i rad på Kulturhusets tak i veckan. Det var åter-återförenade Strindbergs som spelade. Första kvällen var de riktigt bra och andra kvällen var de fullständigt magiska. Strindbergs var helt enkelt rödglödgade på scenen. Så är det med återförenade band, de repar samtidigt som de står på scen. Men Strindbergs slår nog det mesta just nu, och det känns väldigt lite nostalgi om dom.

De få år i början av 80-talet när Strindbergs brann så intensivt på sina skivor och konserter var jag för ung för att vara med. Under senare delen av decenniet, när jag började besöka skivaffärer, brukade jag ofta begrunda omslaget till första LPn Bibeln och undra varför de satt insvepta i skånska flaggan framför statyn över Strindberg, nationalskalden och den främste av alla stockholmsförfattare. Däremot diggade jag singlar som Steg och Vi kommer aldrig fram till fred med John Lenin, som var Johan Johanssons nästa grupp i slutet av decenniet. Jag är nästan tacksam att jag missade Strindbergs då, för deras låtar, som var så laddade med sturm und drang, hade sprängt mitt tonårshjärta, tror jag.

Det rann tårar när jag andra kvällen övermannades av den poetiska texten i Din gyllene regel (läs texten här). Vi kör en fin upptagning från en annan fantastisk konsert som min polare Roger ordnade med Strindbergs nere i Malmö förra hösten.


Strindbergs - Din gyllene regel (live på Bodoni 2009)

Jag vill va' hos dig när bomben faller
Jag vill va' hos dig när bomben faller ner

Hmm, jag minns dom åren på 80-talet, samtidigt som Strindbergs var verksamma. Ovanpå den vanliga tonårsångesten låg den konkreta rädslan att världen när som helst kunde förgöras i ett tredje världskrig. Det kalla kriget nådde nya köldrekord, osäkerheten i världen var stor efter Brezhnevs död med en snabb följd svaga åldrade ledare, vilket gav krigshökarna i Sovjet större makt, detta när krigshetsarna Reagan och Thatcher satt vid makten på andra sidan. När som helst kunde någon trycka på den röda knappen och utlösa undergången med kärnvapenraketer och bombplan. Det var osäkert vilken sida som skulle vinna, om de inte bara skulle förgöra varandra och alla andra. Jag var rädd som fan, ville inte dö då livet knappt hade börjat. Strindbergs fångade verkligen just den rädslan i Din gyllene regel och den desperata viljan att leva, kämpa och älska som varje dag var den sista.

Jag grät på konserten för att jag mindes och kände samtidigt en oerhörd lättnad över att vi överlevt - jag, de andra i publiken och Strindbergs.