Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 6: The Beatles - A Hard Day's Night

Idén att kika på rockhistorien i mikroskop tilltalar mig. Det är intressant att förstora detaljer, att skilja ut och belysa några sekunder i en låt. Jag vet att det inte tar längre tid att få en ordentlig kick i själen för livet eller att föras med till en annan dimension. Rockförfattaren Greil Marcus gav för ett par år sedan ut en bok om en låt, Like a Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads. Ett helt kapitel ägnas åt det första slaget på virveltrumman som går av som ett pistolskott, alltså ett kapitel om en betydelsefull sekund.

Spengo har mest tassat som katten kring het gröt vad gäller The Beatles. Vi har sällan vågat skriva om The Beatles, men väl massor av inlägg om deras arv och efterföljare. Inget band är så väl dokumenterat i böcker och artiklar; i princip varenda dag i deras karriär är kartlagd. The Fab Four och deras musik är placerad på piedestal. En vanlig dödlig vågar möjligen uttala sig muntligt, men knappast skriva om The Beatles. Många har rätt bra grepp om deras produktion och historia. Det gäller då att inte slarva med fakta.

Kort sagt, många tycker The Beatles är totalt uttjatade. Men jag tänker trotsa alla hinder och skriva om dem ändå, dessutom om en av deras mest kända låtar. Den här gruppen och deras musik fascinerar mig, lika mycket idag som när jag som sjuttonåring lånade hem min fasters Beatles-skivor för att spela in dem på kassetter.


Vilka är The Beatles nyckellåtar? Jag menar vilka låtar har fört deras egen musikaliska utveckling framåt och betytt mest för popmusiken i stort? Hur är det om man börjar med deras tidiga karriär? Jag anser att A Hard Day's Night otvivelaktigt är en nyckellåt, men att det bara är ett tiotal sekunder ur den som ger den sin speciella betydelse.

Som alla vet lanserade A Hard Day's Night den första Beatles-filmen med samma namn sommaren 1964 och upphöjde en redan otroligt framgångsrika popgruppen till närmast astronomisk popularitet. Den var kulmen och ett avslut på den mersey beat som kännetecknade tidiga The Beatles. Nästan mer än någon annan låt speglade den de fyra unga grabbarnas obesgränsade entusiasm och energi. När titeln (som byggde på ett av Ringos uttryck) till filmen bestämts vid slutet av filminspelningarna, rusade John Lennon hem och hamrade fram låten på kvällen och natten. Den tävlingsinriktade Lennon var fast besluten att skriva nästa A-sida, eftersom McCartneys Can't Buy Me Love toppade hitlistorna vid den här tiden. Dagen efter satte de A Hard Day's Night i Abbey Road-studion.

Låten öppnar med en bredsida mot lyssnaren, ett mäktigt men svårgripbart ackord (G7sus) på George Harrison nya tolvsträngade Rickenbacker. Precis som Like A Rolling Stone är denna låtöppning mer än väl genomanalyserad [läs mer].

Men det är de tio sista sekunderna som är fullständigt hypnotiserande, ett ny typ av låtavrundning för The Beatles, som nästan alltid tidigare dragit ett ackord i slutet. Harrison hittar den tolvsträngade Rickenbackerns säregna sound i ett arpeggio (ett ackord som spelas ton för ton) som ringlar likt en abstrakt spiral och tillför låten en dramatisk men också drömsk effekt. Med de ringande tonerna tecknar Harrison i ljud något som bara fortsätter pågå, en evighetssymbol. Kanske snuddar han oavsiktligt vid den andliga mystik som han ska hänge sig åt under resten av sitt liv? Här dyker soundet upp som ska ligga till grund för The Byrds karriär och alla deras efterföljare. Ja, den skimrande gitarrslingan pekar ut de närmaste tre årens riktning för popvärlden, mot det gåtfulla och introspektiva.

Jul igen

Om knappt fyra veckor är det julafton. Så där lagom kul. Vad kan då vara mer passande än att se hur julen firades i Holland 1974, åtminstone i TV-programmet Van Oekel’s Discohoek? Brinsley Schwarz orkar inte ens låtsas att de spelar på riktigt, men verkar ha rätt roligt ändå. Uppenbarligen en lyckad jul.

Rock 'N' Roll Business

Två skruvade dudes, Howard Kaylan and Mark Volman (alias Flo & Eddie) håller ett litet föredrag om hur deras gamla band The Turtles konstant blev lurade av en rad managers.


The Turtles var bland de pålitligaste leverantörerna av hits i USA under andra halvan av 60-talet. Bland annat gjorde de ett gig (själva höga som hus) i Vita Huset, eftersom Richard Nixons dotter diggade dem. Även jag är svag för många av deras poplåtar. Det finns mycket att upptäcka bortom Happy Together, ta till exempel ett stycke skev och mörk folkrock:


The Turtles - Grim Reaper Of Love (1966)

Teenage FC - när rocken borde vara pop

Folk som gillar Teenage Fanclub, och gud vet att det är sant att de är många, får ofta något dimmigt i blicken när de talar om sitt oantastliga band. Med all respekt för att man får ha olika åsikter (tycke, smak osv), men är de verkligen så bra som alla säger? Jag tyckte också att de var charmiga i början, att de gjorde snygga blinkningar till Alex Chilton, Neil Young och, kanske, The Byrds. Men ganska snabbt hörde jag bara pastischer och ironiska, ja, faktiskt ganska larviga rockposer.


The Sneetches (USA) – This Time (1994)

Bandwagonesque från 1991 klarar sig möjligen med sitt färgglada omslag, sin befriande humor och några helt okej spår. Jag skulle dock aldrig komma på tanken att lyssna på skivan idag. Thirteen från 1993 är rent ut sagt seg smörja, en skiva som det faktiskt inte går att lyssna på från början till slut. Grand Prix (1995) är om möjligt ännu sämre. Den skivar odlar trött gitarrljud och oinspirerat trumspel till fulländning. Total avsaknad av energi och finess. Varför leta sig till Skottland när vi redan har This Perfect Day här i Sverige?


The Frank And Walters (Irland) – Colours (1996)

Jag talar alltså om själva musiken här. Inte om att Teenage F***club kanske är världens mest sympatiska band. Nice blokes och så vidare. Att säga så har till och med, märk väl, blivit en klyscha det med. Songs From Northern Britain (1997), en helig ko i bandets fanclub, gör någonting för många men inte mycket för mig. Jag älskar stämsång och harmonier men känner ändå ett visst motstånd här. Mer än något tror jag faktiskt att det är det där klumpiga, oinspirerade trumspelet som jag inte klarar av. Förutom jämntjockheten då. Och att det aldrig känns riktigt levande.


Astrid (Skottland) – It’s True (2000)

Mediokra Howdy! tar med TFC in i 2000-talet och bekräftar bara det som jag redan har varit inne på. Jag stannar min lilla anti-missionerande exposé där. Det är fascinerande att ett bra band kan vara så dåligt.

Discosoul för helgen

Igår morse fick jag skjuts av en arbetskamrat i hans Volvo 245 till en konferens vi skulle delta i. Trött tänkte jag på att helgledigheten var kortad med en dag och lördagsmorgonen var obeskrivligt grå, regnig och ödslig. Min arbetskamrat tryckte in en CD i spelaren och sa att jag måste lyssna på en låt som han upptäckt nyligen.


The Real Thing - You To Me Are Everything (1976)

Det var som om en stor fet regnbåge välvde sig över stan. Tack gode Gud för såna kollegor som han!


The Real Thing var tydligen ett gäng killar från Liverpools fattigare delar. De var influerade av samtida soul av The Temptations och Barry White. Det är uppenbart att soundet i You To Me Are Everything är hämtat från Barry White och hans The Love Unlimited Orchestra. Låten är egentligen varken unik eller märkvärdig, men dock solid discosoul från en era jag älskar. You To Me Are Everything nådde topplistans högst punkt i hemma i England 1976, den första i en rad inhemska hits.

Kom att tänka på att många stora musikupplevelser har jag haft i bilar.

Monotoni

Jag såg precis ett skönt Tv-program om Keith Haring. En konstnär jag känt till, men inte har någon speciell relation till men vars gestalt trollband mig i soffan en timme med minstingen sovande på vänster arm. Det som slog mig var dels hans sätt att arbeta, hans självsäkra svepandet med penseln som blev till oändligt ihopkopplade figurer imponerade storligen. Dels den livgivande musiken som knöt ihop tidslinjen, discon, housen och framförallt old-school hiphopen.



NWA hörde jag aldrig i programmet men de tillsammans med Public Enemy och Eric B and Rakim är de 80-tals hip-hopare som jag idag kan känna ett sug efter att lyssna på. Fuck the Police är en klassisk låt som lika väl kunnat vara en med Little Richard eller något från Suicides första LP. Låten har en kompromisslöshet och energi som gör att den lyfter till dessa höjder. Nyckeln är upprepningen eller monotonin som nästan blir suggestiv, likt Keiths sammanlänkade streckgubbar. En hjärntvätt som jag har behov av att utsätta mig för lite då och då.

Tiden är viktig

Ibland finns det inget annat som duger. Jag fastnar i en skiva. Jag lyssnar om och om igen, tar mig tid att hitta nya vinklar och vrår i texterna och melodierna. Det händer tyvärr alltför sällan i dessa dagar av snabbkonsumtion à la Spotify. Där är jakten på något sätt viktigare än bytet för min del. Nya erövringar, nya och åter nya.

Men i några veckor nu har jag (nästan) uteslutande fastnat i en nästintill okänd skiva från början av det skälvande 1990-talet. Gruppen heter It´s Immaterial och skivan heter Song.

Bandet It´s Immaterial kan väl närmast betecknas som ett one-hit-wonder. De hade en massiv hit med låten Driving Away From Home 1986. Det var en snack-sjunga låt i shuffletakt om en biltur på landet. Låten följdes av fullängdaren Life Is Hard And Then You Die som, vad jag vet, inte riktigt fick samma genomslag som singeln. Personligen tyckte jag den var riktigt bra när det begav sig. Den kastar sig mellan olika genrer och stilar men lyckas ändå få fatt pålyssnaren med riktigt bra pop-hooks.

Men mästerverket kom först fyra år senare, 1990. It´s Immaterials svanesång och största stund, i mitt tycke. Då brydde sig om möjligt ännu färre, om ens någon, om gruppen. Song är, för att knyta an till inledningen, en skiva som tjänar på ett antal lyssningar. Det är en skiva, som man säger, växer för varje lyssning.

De första gångerna är ganska krävande. Melodierna är dämpade och försiktiga. Det är ett jämngrått och jämntjockt musikaliskt språk som sipprar ut genom högtalarna. Efter ett par lyssningar, när texterna och melodierna sakta nötts in, växer ett alldeles eget musikaliskt universum fram. Melodi- och soundmässigt är det ifs inte helt väsenskilt från tidiga Pet Shop Boys eller Blue Nile, vilket kanske inte är en slump. Blue Nile-producenten Calum Malcom sitter bakom rattarna för Song.



Men till skillnad från Blue Nile är det en mycket grå värld som John Campbell (tidigare i Yachts) och Jarvis Whitehead i It´s Immaterial målar upp. I ett annat forum beskrev jag musiken som ett soundtrack till en Ken Loach-film och i mina öron är skivan tonsatt diskbänksrealism It´s Immaterial försöker sig på. Den enda referens jag kan komma på som är närheten av det John Campbell gör textmässigt är Ray Davies. (Inga jämförelser i övrigt dock.)

Men inte ens Rau Davies lyckas vara riktigt lika svart och cynisk. I låten Endless Holiday beskrivs den hopplösa vardagen hos en arbetslös som lever på sin frus inkomst. Han vaknar på morgonen, lagar frukost, vinkar adjö till frugan och sätter sig att vänta på att timmarna ska gå. En tröstlös tillvaro utan något ljus i sikte.

Men även om cashen skulle rulla in, lättar inte trycket. I låten Life on The Hill mässar Campbell; "Is that what money amounts to?/A house on the hill, ugly and new.../"



Inledande New Brighton skildrar en dead-end town där affärerna är stängda, hoppet är ute och där drömmen om ett nytt Brighton inte är annat än just en dröm.

Song hade ju kunnat bli fullständigt outhärdlig om inte melodierna i kombination med Campbells väna stämma hade varit så bra. På något konstigt sätt känns det också skönt att höra att någon annan jävel har det lite värre, när min egen vardag känns grå och trist. Den effekten har den här skivan på mig.

I den knapphändiga information som finns om It´s Immaterial på webben kan man läsa att det finns ett tredje fullbordat album med arbetsnamnet House For Sale som ännu inte är outgivet. Enligt John Campbell ville inget skivbolag ge ut det när det begav sig. Skivan uppfattades som "too dark". Det låter ju nästan för bra för att vara sant och jag hoppas att någon inom en snar framtid ger ut den skivan.

Jag tycker att Cherry Red gjorde en kulturgärning när de återutgav den här skivan i våras. På skivan finns ett par extraspår, som t.ex den underbara versionen av singeln Heaven Knows, som med ny melodi här kallas Faith. Den var f ö b-sida på singeln Heaven Knows. Jag hoppas att fler tar sig tid (för tiden är viktig i detta sammanhang) att upptäcka It´s Immaterial och Song. Det är den värd.

(OBS! Song har av någon outgrundlig anledning fått fel låtordning på Spotify. Den korrekta låtordningen finns här.)

Guilty Pleasures del 12: Culture Club - Do You Really Want To Hurt Me

I somras besökte jag och min vän Claes tillsammans med ett gäng engelsmän en genuin Pie and Mash-shop i Londons östra delar, närmare bestämt i Hackney.

Vi satt i den helkaklade folktomma lokalen och högg in på de stabbiga men delikata köttpajerna, potatismoset och persiljesåsen - klassisk arbetarklassmat på utdöende för londonbor (tyvärr var ålen slut för dagen). Ägaren Robert Cooke och Carlos i vårt sällskap - hans brorsa spelar skurk i TV-långköraren EastEnders - pratade så bred cockneydialekt med varandra att vi andra knappt hängde med. Stämningen var jovialisk.

Jag kom då på något som min mor ibland har lagat när jag kommit hem till Österlen från Stockholm: stekt panerad ål i långpanna och potatismos. Det är s k comfort food som hon tillagade för att visa vår samhörighet som infödda österleningar.

Robert Cooke, en satt och låghalt man med en blid framtoning, berättade om att han var fjärde generationen som sålde eel, pie and mash. Det fanns inramade tidningsklipp om stället som stod på en hylla och dessutom ett stort foto på exteriören och en person som stod framför den och som pekade upp mot den gröna skylten. Robert förkunnade stolt att det var Boy George som besökt hans Pie and Mash-shop. Jag funderade på sambandet mellan androgyna eller transvestita engelska popsångare och de så populära manliga artisterna som uppträdde i kvinnokläder i den engelska music hall-traditionen. Och så reflekterade jag även kring hur även de äldre ur den engelska arbetarklassen verkar ha koll på sina popstjärnor.


Jag måste ha hänförts av videon till Do You Really Want To Hurt Me [se den] hösten 1982 på musikprogrammet Casablanca. Boy George var sannerligen en könsöverskridande uppenbarelse. Melodin hade det där glimmande vackra vemodet som jag alltid varit svag för och en sällsynt stor hitfaktor. Även om det är Culture Clubs egen poppiga tappning av Lovers rock (en slags slick romantisk reggae) skulle refrängen kunna vara hämtad ur en klassisk gammal soullåt. Det där dubliknande partiet ungefär 3½ minuter in, före sista vändan av refrängen, fick mig att skönja botten av min själs brunn.

It's all in the hands

Dave Berry - The Crying Game

Dave Berry var en lite udda artist, som här med små medel förvandlade ett framträdande med sin undersköna ballad The Crying Game till något man känner ett suggestivt obehag av.