Framför allt vill jag önska våra trogna besökare Gott Nytt År! Tack åt er som vanemässigt går in på Spengo för att läsa, lyssna, titta och någon gång lägga in en kommentar. Att veta att ni finns sporrar mig naturligtvis att fortsätta blogga. Dessutom ska ni andra Spengo-skribenter givetvis också få en nyårshälsning med hopp om fortsatt inspiration och förnyad skrivlust. Även om det inte är ett självändamål är det väldigt skoj att vi tillsammans lyckats göra drygt 160 välskrivna och spännande inlägg på bloggen under året 2008.
Vilket låt passar bättre än The Zombies This Will Be Our Year nu? Videon är ihopklippt av en amerikansk kille i min egen ålder. För mig som har en sentimental och nostalgisk läggning är de gamla Super 8-klippen, tillsammmans med denna kärleksfulla poplåt, överväldigande rent känslomässigt. Efter de blott två minuterna är ögonen tårfyllda och det känns som om man alltid har känt familjen från filmklippen.
Förresten ska jag se The Zombies live den 5 mars nästa år på Debaser Medis. Jag övervägde starkt att resa till London i mars när återförenade The Zombies skulle spela mästerverket Odessey And Oracle i sin helhet på Shepherds Bush Empire. Men nu kommer alltså chansen att få se dem i Stockholm som en skänk från ovan. Hoppas de snart 65-åriga medlemmarna fortfarande har hälsan och lever när det är dags för konserten. Läs min hyllning till The Zombies som publicerades när Spengo startade i april 2007.
Ofta har jag haft svårt för folksångerskor, eftersom de alltför ofta sjunger som om de är någon slags älvor - ljust, mjukt, motståndslöst och med massor av vibrato. Så har jag upplevt dem i alla fall, så där präktigt dygdiga med långt välkammat rakt hår, svåra att relatera till. Systrarna Kate och Anna McGarrigle däremot sjunger naturligt med integritet och skärpa.
Jag kan lugnt säga att detta är en av de mest färdiga och fulländade debuter som gjorts på skiva. Kate & Anna McGarrigle är där uppe bland mina fem absoluta favoritalbum, där varje låt är distinkt och stark står bredvid de andra och känslostämningarna skiftar mellan det ystra och sorglösa till det högstämda och intimt melankoliska. På skivomslaget är systrarna porträtterade i svartvitt, men deras musik går i varma och djupa ibland höstaktiga färger. Det finns så otroligt mycket mänsklig värme inristad i spåren på min vinylskiva.
Deras mest kända låt är Heart Like A Wheel, som lillasyster Anna skrev [lyssna]. Låten blev titelspåret på Linda Ronstadts storsäljande genombrottsalbum från 1974, redan innan systrarna McGarrigle börjat spela in sitt debut, och även sådana som Billy Bragg och The Corrs har spelat in den senare.
Men många svenskar hajar snarare till om de hör Complainte Pour Ste. Catherine, för under andra halvan av 70-talet spelades Marie Bergmans tolkning Ingen kommer undan politiken för jämnan. Det är faktiskt den enda progglåt jag minns från min barndom.
Förresten är barnprogrammet Boktipsets nynnade signatur baserad på The Swimming Song [lyssna], skriven av Kates dåvarande make Loudon Wainwright III. Boktipset började sändas 1976.
Complainte Pour Ste. Catherine i ett fantastiskt TV-framträdande från 1981. Anna sitter vid flygeln. När Kates handklaver blandas med munspel och fiol, svänger det så att det svartnar för mina ögon.
Complainte Pour Ste. Catherine är cajunmusik i systrarnas McGarrigles tappning [lyssna på albumversionen med sin baktakt]. Bara syskon som har hållit på sen tidig ålder kan sjunga så tajta stämmor som Kate och Anna gör här. Systrarna var uppväxta i ett tvåspråkigt hem i bergsbyn St. Saveur-des-Mont i franskdominerade Quebec, ca sju mil nordväst om Montreal. Mamma Gabrielle var fransk-kanadensisk och pappa Frank var av irländskt ursprung. De musikaliska föräldrarna uppmuntrade barnen att lära sig spela musikinstrument och sjunga [läs mer i en intervju med Rufus Wainwright i Vanity Fair om familjen McGarrigle/Wainwright]. Den musikaliska grunden på debutalbumet är mötet mellan nordamerikansk folkmusik och rötterna från Västeuropa och då Irland i synnerhet.
Men Kate och Anna sätter inte folkmusiken på en piedestal eller behandlar den som museiföremål. Det sätt de spelar och sjunger på känns vardagligt jordnära utan krusiduller. Därför känns de också genuint folky och dessutom har nått en långt större publik än folkmusikentusiasterna. Dessutom blandar de lätt och ledigt upp folkinfluenserna med pop, singer/songwriter, blues, gospel, bluegrass och kyrkliga hymner - all möjlig musik de själva vuxit upp till.
Efter julklappsutdelningen i eftermiddags, några sekunder efter att jag satt in batterierna i den röda plastiga leksakssynten med en tillhörande överstyrd sångmikrofon som konstant gav rundgång, så var mina små pojkar igång och gjorde ren och skär primalpunk. Lillebror, som är tre år, hamrade fram ljuden ur synten. Hans femårige storebror undersökte samtidigt den mänskliga röstens bortre gränser i mikrofonen. Gutturala uppstötningar. Mormor undrade nervöst: "Kom det inga noter med den där..?". Mina söner fortsatte gå lös på det stackars instrumentet. Mormor frågade återigen nu mer besvärat pojkarna: "Kan ni inte sjunga en fin sång som Här kommer Pippi Långstrump?". Då drog mina pojkar ner brallorna på sina pepparkaksgubbedräkter och moonade för publiken. Kan det ha skett något liknande hemma hos bröderna Asheton eller hos bröderna Reid någon jul för många år sedan?
Apropå de sistnämnda brorsorna är det dags att rasta en tidstypisk video från det tidiga 90-talet. På den tiden var de ofta uppbyggda kring en serie "porträtt" i rörlig bild ur fokus och i flödande färg, jämför med REMs Losing My Religion eller Nirvanas Heart Shaped Box. Ja, det var närmare bestämt försommaren 1992, långt innan jag ens kunde drömma om att få två fina söner med en naturlig känsla för oväsen.
Betraktar man den här låten som en discopastisch är den otroligt högklassig. Lyssna bara på raffinerade stråkarrangemanget i det hänryckande 45 sekunder långa introt. Disco Clone är en gammal partajfavorit för mig och den har varje gång lyckats lägga in festkvällen i en högre växel. Singeln med Cristina producerades av veteranen John Cale(!) och den var det första som släpptes på det ultrasmarta och coola New York-baserade skivbolaget Ze Records år 1978. En oetablerad Kevin Kline sägs vara den liderlige berättaren [läs mer om vilka som var inblandade i Disco Clone].
Sedan i måndags är jag hopplöst nyförälskad i den här ljuvliga akustiska soulpop-pärlan och har sedan dess lyssnat på den åtskilliga gånger om dagen, både från vinylskivan på stereon därhemma och i iPoden till och från jobbet. Jag måste dela med mig av Had I Known You Better Then. När John Oates och Daryl Hall sjunger tillsammans är det så harmoniskt att kolibrierna ligger i lä, ni vet, de som dyker upp i Kalle Ankas fotografiska djungelexpedition på julaftnarna.
Jag har visserligen hyllat Hall & Oates tidigare [läs och lyssna], men för en vecka sen köpte jag deras andra album Abandoned Luncheonette - ett mästerverk! Musiken är ungdomligt ivrig men samtidigt avspänd. Den rör sig smidigt i gränslandet mellan soul, pop och rock. Den ofta akustiska inramningen på skivan knyter an till guldåldern för lågmäld singer/songwriter-musik. För mig kan upptäckten av Hall & Oates 70-tal mycket väl vara årets musikaliska händelse.
Jag har tidigare skrivit om hur kunskap/intresse för en viss artist kan föra en vidare till andra underbara upptäckter inom liknande musik. Jag vill även poängtera vikten av att våga chansa och att vara nyfiken, något som broder Svensson snappat upp med sin kärlek till tio kronorsbackarna. Det är nästan roligare att göra ett fynd på ren chansning även om det ligger vissa välgrundade gissningar i botten, än om ett rent detektivarbete lett fram till kapet. Jag har tidigare ofta gjort misstaget att döma ut en artist produktion efter sin storhetstid som usel. Det största exemplet är kanske Beach Boys, där jag länge missat höjdarskivor som Sunflower, Live in London och Wild Honey. Samma sak med Charlie Rich på 70-talet, jag utgick från att han övergivit stilen på Mohair Sam eller Breakup och blivit smörig. Därför missade jag länge en så bra skiva som Behind Closed Doors och låtar som Peace On You och You Never Really Wanted Me. Det i sig är en dödssynd.
Numera har jag ändrat inställning och har på så sätt gjort en del riktigt bra upptäckter. Det senaste och kanske ett av de bästa exemplen är Everybody Wanna Live On med Masqueraders på Accord i Köpenhamn i somras. Jag och min polare Zebbe Fonzeus var på utflykt i Byen och förutom pölse- och real ale intag blev det även ett skivaffärsbesök. Jag kände till gruppen som ett 60-talssoul fenomen som haft ett par hyggliga singlar, inte mer. Inga knock-outs, relativt obskyrt. Men omslaget var tilltalande och den var producerad av Isaac Hayes, vilket var lovande. Dessutom låg den på ABC som även gav ut trevliga plattor med The Four Tops på 70-talet (främst Main Street People).
Väl hemma i Stockholm satte jag nålen på plattan och trodde inte mina öron! Ett sanslöst uppåt-groove strömmade ut ur högtalarna och det var omöjligt att stå still! En tung, energisk och väldig dansant låt om att alla vill klamra sig fast vid livsgnistan och vem är jag att säga emot? Produktionen skiljer sig väsentligt mot deras 60-talssinglar genom att vara totalt sammansatt och robust, mer i stil med Sly Stones Dance To The Music eller M’Lady. Detta var också gruppens första album, vilket är anmärkningsvärt då deras karriär liksom nämnda The Four Tops spänner över flera decennier. Det enda negativa jag kan säga om låten är att den är väldigt lång, nästan 9 minuter. 5 hade räckt, då hade den varit definitiv. Men kanske är singelversionen komprimerad, eller så kan ni göra en förkortning på Sound Forge på datorn som jag tänker göra. Fast det kommer kanske längre fram.
Huvudsaken är att denna platta inte bör vara särskilt svår eller dyr att hitta. Det är främst titellåten jag hyllar, även om resten av plattan säkert är OK. Dig it up!
Det fanns en tid när schlagermogulen Stikkan Andersson översatte sådant som Carole Kings stora hit It's Too Late för den inhemska svenska marknaden. Förvisso lät den texten lite styltig på vårt tungomål, men det fanns något fint i att försöka göra känslorna i de anglosaxiska poplåtarna begripliga. Många svenskar behärskade fortfarande inte engelskan då.
Björn Skifs - Alltför Sent (It's Too Late)
Den här låten var med på Björn Skifs första helt svenskspråkiga platta Blåblus från 1972. Även om jag beundrar Skifs, så är det inte hans insats som gör att jag vill dela med mig av Alltför Sent. Jag kan tycka att han låter lätt distanserad här och han står tyvärr för en hel del onödigt och blodfattigt wailande dessutom.
Nej, det är snarare för att lyfta fram producenten och arrangören Bengt Palmers, som redan här var i absolut världsklass. Albumet Blåblus var den blott 24-årige Palmers första samarbete med Björn Skifs, grunden till ett långt kompanjonskap som de fortfarande har kvar idag. Lyssna på hans eleganta arrangemang och varma fylliga produktion som gör att låten liksom böljar mjukt fram. Här spelade flera av de studiorävar, som några år senare skulle backa upp ABBA på deras skivor. Top notch! De stora framgångarna utomlands med Blue Swede och deras hit Hooked On A Feeling låg inte långt borta, inte heller ABBAs monumentala internationella karriär.
En liten fotnot är att min stora idol Merit Hemmingson var med i kören på Alltför Sent. Palmers låg ju bakom hennes 70-talsplattor också.
Det ironiska 90-talet nådde sin kulmen runt årsskiftet 1994/95. Killinggänget slog igenom stort med sin TV-sända liveshow på Berns som tätt följdes av Nile City 105,6. Åtminstone bland oss studenter var indiepopen musiken som gällde då och genrens låttexter var i regel diffusa, om man överhuvudtaget kunde höra vad sångaren sjöng [läs min uppgörelse med indie]. Man var garderad vad det gällde såväl känslor som åsikter. Mot denna bakgrund var det därför anmärkningsvärt att se indiepopbandet Able från Uppsala vid den här tiden rakryggat spela en cover i jazzvalstakt på You've Got A Friend, en låt som inte alls gick i linje med tidsandan. Jag kände direkt att jag bli vän med bandet. Under den resterande halvan av 90-talet lyssnade jag mycket på Carole King.
Jag tror att jag har samma förhållande till henne som många andra. Framför allt när jag fortfarande var ungkarl, i stunder när det var tungt att leva ensam, gjorde hon mig sällskap. Det fina med Carole var att hon sjöng i något som påminde om en vanlig samtalston. Hon hade ingen stor röst och hon avstod från att använda den på ett tekniskt skickligt eller känslosvallande sätt. Däremot hade hon på sitt okonstlade vis en förmåga att nå fram och nästan få en att tro att det handlade om ömsesidig kommunikation, till skillnad från de flesta stora sångerskor (eller sångare för den delen). Och hennes musik var det lilla och ombonade rummet som vi satt och pratade i.
Hennes sätt att fritt röra sig mellan och obehindrat blanda soul, pop, jazz och countryrock har tilltalat väldigt många, men Caroles blandning gjorde samtidigt henne omisskännlig och speciell.
Carole King - Goodbye Don't Mean I'm Gone
Tvingas jag välja ett album av Carole, faller mitt val på Rhymes And Reasons. Jag tycker det är hennes mest sammanhållna och jämnstarka album. Det kom som den andra skivan efter det stora genombrottet med Tapestry. Kanske är Rhymes And Reasons det mest typiska Carole King-albumet. Hennes piano står i centrum och arrangemangen är i övrigt lite mer återhållsamma och subtila. Övergångarna mellan låtarna är mjuka. På ett sätt är det också hennes mest personliga skiva. Denna gången kommer Carole för att prata av sig, för hon är deppigare än vanligt. Som vän har jag självklart tid att lyssna.
Det hade hunnit bli januari 1970. En sprillans ny glädjestrålande poplåt släpptes fri då en elgitarr rullade igång med ett skräpigt men ack så skönt sound. Redan då stråkarna kom in i introt lyfte Love Grows (Where My Rosemary Goes) från marken, landningsstället fälldes in och kursen var fast ställd mot hitlistornas högsta höjder, uppe där solen alltid lyser.
Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)
Med några snabba och yviga penseldrag målades bilden av föremålet för förälskelsen upp, en ljuvlig flummig hippietjej:
She ain't got no money Her clothes are kinda funny Her hair is kinda wild and free
Edison Lighthouse var egentligen ursprungligen en engelsk studiogrupp som styrdes av låtskrivar- och producentteamet Tony Macaulay och Barry Mason och som kretsade kring sångaren Tony Burrows, vars sångstil påminde lite om Cliff Richards i Love Grows. Macaulay ägde gruppnamnet och ombildade Edison Lighthouse helt och hållet när Burrows lämnade "projektet" efter Love Grows. I promofilmen, som gjordes året efter låten blev en hit, ser vi en tvålfager ung kille vid namn Andy Locke mima till Burrows sång.
Just studiogrupper och låtskrivare/producenter som strategiskt styr dem med järnhand är typiskt för det som på engelska kallas bubblegum pop, som i sin klassiska form hade sin storhetsperiod 1967-72, men som på sätt och vis existerar än idag. Även om denna form av pop i sig var kommersiellt beräknande redan från början, så lät den sällan klinisk eller strömlinjeformad, vilket jag tycker Love Grows (Where My Rosemary Goes) är utmärkt exempel på. Låten närmast rockar och rullar. Det är en hit som sticker ut och fastnar som tuggummi.
Gladys Knight är kanske den främsta soulsångerskan för mig. Det är lätt att glömma bort henne i dessa sammanhang. Kanske är det för att hon verkar vara så trevlig, redig och förståndig. Ordet som jag söker är värdighet. På gamla skivomslag ser man henne ofta med ett bländande varmt leende. Inte så spännande för mytologiserande musikjournalister som en uppriven Aretha Franklin med andra ord [titta förresten på när en hotad Queen of Soul parodierar sina konkurrenter].
Men det går inte att komma ifrån Gladys röst som hade pondus med sin mörka djupa klangfärg (och har det säkert fortfarande). Hon kunde med rösten gå över en låt som ett grovkornigt sandpapper. I balladerna, som för varje skiva på 70-talet blev talrikare, kunde hon å andra sidan lyfta fram det ömma och spröda. Som sångerska är hon komplett och funkar i alla stämningslägen. Här kan man kan göra en jämförelse med en manlig like som Marvin Gaye.
Gladys Knight & The Pips - It's All Over But The Shoutin'
Hon hade starka gospelrötter vilket inte minst märks i It's All Over But The Shoutin'. Gladys Knight & The Pips låg på Motown i sju år utan att få detta stora genombrottet. Så fort de bytt bolag till Buddah Records 1973 slog de igenom med dunder och brak med Midnight Train To Georgia [titta och lyssna] och sedan följde ett par år uppe på toppen. It's All Over But The Shoutin' finns på plattan Knight Time (utgiven 1974 på Motown-underetiketten Soul Records) som bestod av inspelningar från de sista Motownåren.
Anledningen till varför jag upptäckte henne var att det alltid är ganska lätt att hitta Gladys Knight & The Pips-skivor på begagnad vinyl för en spottstyver. Deras mogensoul står inte högt i kurs.
Magnus efterlyste ju fler tjejer på Spengo för ett tag sedan så här kommer en. Jag är ju verkligen inte först med att upptäcka Martha Wainwright men jag är ganska tagen av hennes några år gamla debut (jag ska köpa senaste plattan också tids nog). Jag började med att låna den på biblioteket och lyssnade lite på den men det var först när jag köpte den begagnat härom veckan som jag fullständigt sögs in i den. Martha är ju förstås löjligt väl connected i musikbranschen med Rufus som brorsa, Loudon III som farsa och Kate McGarrigle från duon Kate & Anna McCarrigle (köp deras debutplatta nästa gång ni ser den i en tiokronorsback) som mamma. Hon skulle kunna vara bara ännu en tjej med gitarr, och det kanske hon är också för många, men hon har något mer som griper tag, åtminstone i mig. En sårbarhet parad med styrka och det där som vi i brist på bättre ord brukar kalla - det. Sen kan jag inte annat än älska någon som väl enklast kategoriseras som singer-songwriter men inte drar sig för att döpa låtar till Bloody Mother F***ing A**hole.
Här nedan ser vi henne framföra två låtar från debuten hos Jools Holland.
Den svenska visskatten har ännu inte lyckat hålla kvar mig i sitt grepp speciellt länge. Fred Åkerström är väl den som varit närmast att golva mig, framförallt med platta Dagsedlar åt kapitalismen, ännu en skiva som jag måste tacka Malmö stadsbibliotek för att jag upptäckte. Cornelis har väl sina stunder men få är de gånger jag riktigt längtat efter att få höra något av honom. Det kan väl därför verka märkligt att jag fick för mig att Bernt Staf skulle vara något för mig. Ett införskaffande av hans två första LPs När dimman lättar(1970) och Vingslag(1972)blev det i alla fall i slutet av sommaren.
Några helt igenom bra plattor är det inte, men topparna är skyhöga och tillräckligt många för att motivera en plats i skivhyllan. Som sämst är det när det blir för progressivt och politiskt. Allra bäst är det när den nedtonade naturlyriken eller stadsskildringen har en politisk botten och en uppfräschande syrlighet.
En udda fågel är låten Anita Transisto. Den smittande visslingen med en på gränsen till tramsig text gör den svår att få ur huvudet. Men till skillnad från Familjelycka från debuten, som nog är hans mest kända låt, och en lika potentiell ljudmask, så har den faktiskt sitt berättigande ännu idag. Och om den inte spelats på klubb sunkigt så tycker jag att den absolut har en plats i de sammanhangen.
Jag har valt att ljudillustrera posten med låten Färg, ton och ord vars höststämning gjort den till den mest spelade låten i mitt hem de senaste veckorna. Ett ypperligt exempel på att politiska texter inte tvunget måste vara enkelt agiterande utan blir så mycket starkare om man överraskas av dess närvaro. Texten får väl tyvärr också sägas vara lika aktuell idag som för 36 år sen. Melodin ringlar fram och är oerhört vacker på sina ställen, den tyngs tyvärr ner av lite 70-tals rock här och var men det kan till och med jag ha överinseende med i detta fall.
Nu när hösten fasas ut och kylan börjar fånga oss i sitt grepp kommer jag att fortsätta lyssna på Bernt och framförallt Vingslag. Pickupen kommer då att släppas på B sidans spår två En vintervisa, "Knirre knarr, knirre knarr,snökristaller och julgransbarr". Vingslag är en platta för de mindre ljusa årstiderna.
Jag använder nog oskuldsfullheten i poplåtarnas kärlekstexter som en snuttefilt när det drar kallt, då barnfamiljer knakar i fogarna och somliga skiljer sig, för att sedan snabbt ladda om med någon ny. Andra lyckas lappa och laga det spruckna förhållandet, mycket för barnens skull. Tänk om kärleken och därmed tillvaron kunde fortsätta vara så självklar, enkel och vacker som i en skimrande daggfrisk poplåt.
Clovis Roblaine - Forever True
Jag hörde Forever True först för bara någon vecka sedan när jag kommit över den formidabla powerpop-samlingen Bubblegum The Punk. Det tycktes som om jag för några ögonblick lämnade den verkliga världen då låten nådde refrängen.
Egentligen heter denne Oklahoma-kille Dennis Meehan, men han tog sitt artistnamn efter patienten som genomgick den första hjärttransplantationen i april 1968 i Paris. Hans enda platta The Clovis Roblaine Story från 1979 är till och med mycket svår att finna i hemlandet USA (och då förstås omöjlig att hitta i Sverige). Influenserna på plattan ska enligt vissa hemsidor och bloggar vara hämtade från det sena 50-talet och tidiga 60-talet - den oskuldsfulla popens era - och spänna brett över Buddy Holly, girl groups, Phil Spectors Wall of Sound, doo wop, tidiga The Beatles merseybeat och instrumental surfmusik. Någonstans i Forever True hör jag det välbekanta ekot från Don't Worry Baby av The Beach Boys. Det är inte heller långsökt att dra jämförelser med en annan annan popartist från Oklahoma, nämligen Dwight Twilley.
Jag tänker ge mig ut på lite svag is här och lyfta fram så kallad barnmusik. Det är ju ett rätt så bannlyst ämne och något som det inte alltid talas högt om. Men många av oss, gissar jag, kan med säkerhet relatera till fenomenet eftersom vi praktiskt taget dagligen underhåller våra små med sånger, visor och barnskivor.
Jag går här inte inte in så mycket på musiknördens eventuella vilja att få sitt/sina barn att lyssna på annat än smurfhits (läs: bra musik). Den diskussionen är ganska tråkig och har väl stått still sedan den uppstod. Typ: alla försöker men det är ändå ingen som lyckas. Eller också låtsas man att man inte försöker och skyller sedan på att barn ändå alltid revolterar mot de vuxnas smak. Eller också känner man inte till diskussionen alls.
Nej, jag tänkte istället göra tvärtom och lyfta fram ett par spår från en barnskiva som jag fastnat för på sistone. Dessutom ges här plats åt en av de nedan eftersökta brudarna, Lena Nyman! Många känner henne från diverse skådespelarinsatser, men hon har också spelat in en del skivor genom åren.
Hennes sångröst är inte alltid den vackraste, renaste eller jämnaste. Men den kan vara skör, vek och oerhört känslig, rent av ryggradsrysande, som här...
Emellanåt får jag dåligt samvete. Jag känner ett sorts ansvar trots att jag bara är en simpel hobbybloggare. Nuförtiden är nästan hela min tillvaro genomsyrad av ett genusperspektiv, på jobbet och i hemmet. På Spengo skriver vi (inte minst jag) nästan bara om grabbar, män och gubbar som gör musik. Visst har det hänt att mina inlägg kretsat kring kvinnor, till exempel Merit Hemmingson, Judee Sill, Bonnie Tyler och kvinnor i popen med band som Blondie och The Pretenders. Men överlag får kvinnorna sällan ta plats på bloggen. Kan det bero på att vi som skriver på Spengo allihop är män och vi i musiken söker efter en manlig erfarenhet som vi kan spegla oss i? Hade vi kvinnliga läsare från början, så har vi troligen för längesen stött bort dem, inte bara på grund av vår könstypiska nördighet.
Länge var det på det viset att jag bara lyssnade på artister och band som själva skrev sin egen musik. Den som sjöng skulle helst också spela ett instrument. Det var på något sätt mycket mer gediget och trovärdigt än att bara vara en sångare eller en sångerska som sjöng andras låtar, blott en musikalisk marionettdocka även om rösten kanske var fin, inte mycket värt för mig som var präglad av en do-it-yourself-anda (genom punk, new wave och indie). Musikaliskt självförsörjande kvinnor har alltid varit relativt sett få. Det var först när jag börjat lyssna på soulmusik som mitt rigida sätt att värdera musik började luckras upp.
Jag vill passa på att lägga ut ett par låtar som mycket tack vare sångerskan har en slags innerlig värme, som män väldigt sällan kan förmedla.
The Rascals feat. Molly Holt - Echoes
Första gången jag lyssnade på The Rascals sista skiva, The Island Of Real från 1972, blev jag rejält överrumplad då jag hörde detta glittrande stycke latinfärgad soul. Den musikaliska motorn i bandet och sångaren, Felix Cavaliere, hade på Echoes lämnat platsen vid mikrofonen till en körtjej vid namn Molly Holt. Det låter inte så lite som en ung ömsint Dionne Warwick om Holt och låten skulle mycket väl kunna vara en komposition av Burt Bacharach/Hal David.
Det finns underbart angenäma överraskningar på alla The Rascals album, även om de i regel är ganska ojämna. Vid det laget då The Island Of Real kom ut (läs förresten Lester Bangs recension av plattan) hade den stora publiken, som framför allt fanns hemma i USA, slutat lyssna på dem för längesen, någon gång efter att den sista hiten People Got To Be Free drabbat nationen nästan fyra år tidigare.
Odessey - Native New Yorker
Detta är ett mästerverk i discogenren från 1977 som besitter en avspänd elegans. Liksom Echoes har Native New Yorker mjuka karibiska latin-vibbar. Det är lätt att svepas med. Lillian Lopez har en djup sångröst med en jordnära intimitet och en mognad som för tankarna till min favoritsoulsångerska Gladys Knight. Då jag hör och särskilt de gånger jag dansat till Native New Yorker känner jag att det är en fröjd att leva.
Är det åt något håll min musiksmak kommer att expandera, så är det mot 1950-talets rock 'n' roll och särskilt rockabilly. Det känns verkligen som att jag är mogen för den musiken nu. Men det har tagit tid...
När jag var yngre upplevde jag att 1950-talet och dess rockmusik var alltför gammaldags, enformig och främmande. Jag ville bara stänga av om jag utsattes brylkrämsrock. Aldrig tidigare har jag uppskattat Elvis, mycket för att han var det enda i rockväg som min föräldrageneration fortfarande gillade under min uppväxt hemma i byn. I övrigt var det bara dansbandsmusik som gällde för dem. Då var det mycket mer spännande för mig att lyssna på The Beatles psykedeliska period som omfamnade LSD och hippieideal (min faster hade kvar de skivorna från sina tonår). Men nu är min revolt mot byn och föräldrarna över.
Jag och min jobbkompis väntade vid Systembolaget på Folkungagatan en fredag efter jobbet härförleden. Det var beckmörkt redan vid halvfem och det spöregnade utanför. Vi satt och lyssnade på en CD-skiva i hans stora dubbelparkerade pickup medan en annan kollega var inne och köpte bag-in-box för helgen.
Gene Summers - Hot Rod Baby
God damn it! Inte visste jag att jag älskade rockabillylåtar späckade med sexuella metaforer som utgick från starka motorer i snabba fordon. Inte visste jag då att sångaren hette Gene Summers, en rockabillyveteran från Texas, som spelade in låten med svenska musiker i en studio i dalabyn Enviken år 2002(!). Det låter ju som genuint 50-tal! Låten finns att avnjuta tillsammans med de andra inspelningarna från besöket i Sverige på albumet Do Right Daddy.
Vid närmare efterforskning visade sig att Hot Rod Baby ursprungligen dök upp på stenkaka 1948, framförd av western swing-artisten Dick Reinhart (som dog senare samma år). Redan för sextio år gjordes det låtar som osade så mycket av sex så man nästan fick öppna för vädring.
Även om stil och kläder ibland är lika viktigt som bland modsen, så känns rockbillykulturen ändå välkomnande både för den som är ung eller gammal, kvinna eller man, tjock eller smal, lantis eller storstadsbo (den lilla byn Enviken är "the Rock 'n' Roll Capital of Sweden").
Min jobbkompis, som spelade Gene Summers för mig, var mer än 50 år när han insåg att 1950-tals rock 'n' roll och rockabilly var hans musik. Han berättade att han på 1970-talet lyssnat på proggmusik, liksom många i hans bekantskapskrets, för att sedan bli ganska ointresserad av musik. Precis som mig hade han inte alls diggat Elvis tidigare. Idag lever min jobbkompis till större delen som en raggarvariant av gubben Pettson med sin katt i en träkåk som ligger uppe i mörkaste Uppland, en bra bits grusvägskörning in i skogen. Där bygger han med liv och lust uthus och garage utan bygglov, mekar med sin Harley Davidson och gamla militärjeep, svetsar och hamrar ihop sina metallskulpturer och lyssnar oavbrutet på rock 'n' roll. Jag har övertalat honom att skaffa sydstatsflagga, vilket vi haft mycket roligt åt. Dessutom går han ofta på rockbillykonserter och -festivaler och motorträffar förstås tillsammans med frugan (som bor i stan). Han är en fri man.
Slutligen vill jag bjuda på ett smakprov av brittisk rockabilly. Dave Phillips & The Hot Rod Gangs version av Tainted Love från 1981 är en cover på en cover, och alltså ut samma år som Soft Cell hade en megahit med låten. Tack Martin, för att jag fick höra den pärlan!
Ibland glömmer jag bort guldkornen i skivsamlingen. De där fina, ljuva plattorna som jag tycker så bra om, men som av någon oförklarlig anledning kan stå ospelade under långa perioder. Jag har försökt hitta lösningar på detta problem men inte funnit något klockrent.
Ett av gitarristen Bert Janschs finaste album är Rosemary Lane från 1971. Utsökt, intim, akustisk folk/singer-songwriter-musik av högsta klass. Kanske ett bra exempel på en skiva som jag borde plocka fram oftare.
Det har gnagt i mig länge nu. Jag bara måste få ur mig den här låten. Tyvärr, kära läsare, ingår inga garantier för att jag inte kommer att plåga er med fler åttiotalslåtar. Men kanske kan jag andas ut nu, ta en liten time-out och vidga mina vyer en aning. Bara jag får ur mig den här låten. Två och en halv minut popbliss, direkt från Echo & The Bunnymens album Ocean Rain (1984).
En fredagskväll för några år sedan samlades sex män (av dessa blev fem senare Spengo-skribenter) i Jonkens ungkarlslya i Sundbyberg för att spisa powerpopskivor. Kvällen till ära hade jag först varit på Myrorna och köpt smala slipsar åt oss deltagare. Vi var så fulla av iver att vi sjöng My Sharona redan på väg till Jonkens lägenhet.
Vi hade alla tagit med oss skivor så att det räckte och blev över för denna afton. Så vi turades om att sköta skivspelaren och gick laget runt med att spela favoritlåtar. Normalt brukar vi på musikaftnarna lägga ut texten med personliga introduktioner späckade av anekdoter och trivia innan vi sätter ned nålen. Men den här gången klarade vi oss utan en massa snack. Istället blev det luftgitarr till Cheap Tricks Southern Girls så att de smala slipsarna gungade i takt. Musikaftonen förvandlades till ett fylleslag. Det var precis vad jag behövde!
Häromveckan läste jag en intervjubok om mitt gamla favoritband Pixies. Charles Thompson IV (alias Black Francis alias Frank Black) berättade att han under de sena tonåren älskade The Cars, som också kom från Boston. Det ansågs visserligen vara ocoolt i mitten av 80-talet att digga ett sådant mainstreamband. Men han hävdade att The Cars musik och sound påverkat mycket av det han skrev för Pixies. Genast var jag tvungen att lyssna på denna halvt bortglömda grupp (jag syftar inte på Pixies). Omedelbart blev jag tokig i debutsingeln Just What I Needed från 1978. Den gänglige Ric Ocasek var visserligen gruppens musikaliska motor, men i den här låten var det fräschingen Benjamin Orr som stod i rampljuset.
Jag har förstått att powerpopen var en viktig influens för den amerikanska alternativa rocken, som jag diggade stenhårt i början av 90-talet, minst lika viktig som punken. I USA hade Kurt Cobain och de andra i hans generation präglats av powerpop från radion då de närmade sig tonåren i slutet av 70-talet, för att först senare komma i kontakt med engelsk och amerikansk punkmusik.
Jag älskar powerpopen helt enkelt för att den gör mig glad. Jag kan inte värja mig mot denna pigga och spänstiga pop med sitt komprimerade sound, sin stämsång och sina vassa gitarrer. Texterna kretsar kring omogna relationer mellan unga killar och tjejer och har ett ganska grabbigt perspektiv, befriat från intellektualism.
Om jag får välja ikväll, plockar jag fram en rad förbannat bra albumspår, istället för klassikerna i genren. Gemensamt för dessa låtar är att de är hämtade från album som är njutningsbara rakt igenom.
The dB's - Bad Reputation
Artful Dodger - Long Time Away
The Romantics - When I Look In Your Eyes
The Toms - Other Boys Do
The Knack - That's What The Little Girls Do To You
På väg hem ensam i bil från Eslöv denna hösts vädermässigt tråkigaste dag. I höjd med Tomelilla är på en gång allt vitt omkring mig. Samtidigt rullar Teenage Fanclubs Ain't that enough igång i bilstereon. Volymen skruvas upp för att jag inte skall missa klockspelen. Fyra minuter senare är jag på andra sidan byn utan att minnas en sekund av hur jag kommit dit.
I tisdags såg jag den här låten framföras av Lloyd Cole himself, live på Katalin i Uppsala. Den var en ljuvlig version. Stillsam, varm, akustisk, nedkortad och avskalad. Jag rös av välbehag längs hela ryggraden. Det var - som så många gånger förr - melankolin och melodin snarare än texten som berörde mig.
Det är betydelselöst, men Lloyd Cole är "bara" nio år äldre än undertecknad. Det år debutskivan Rattlesnakes släpptes, 1984, var Lloyd Cole en tjugotreårig låtskrivartalang och samtidigt smakfullt intellektuell (She reads Simone de Beauvoir in her american circumstance...). I januari fyller han fyrtioåtta. Tiden går och på många sätt pågår ständigt parallella skeenden både bakåt och framåt i ens minnesbank.
Eftersom jag för tillfället är väldigt fascinerad av 80-talet (mina tonår inföll 1983-1989), så passade det utmärkt att knyta ihop det hela med en Lloyd Cole-konsert. Med den här turnén känns det som att han tillvaratar sitt eget kulturarv. "Rattlesnakes" låter ju bättre än någonsin, både "nu" och "då". Tänk om man fick höra sådana här låtar på P3 nuförtiden! För vi vet ju alla att det var bättre förr. Eller?
-
PS. Ahh, detta 80-tal. Den här låten påminner mig om både Echo & The Bunnymen (Ocean Rain-skivan, också från 1984) och The Go-Betweens (vilken skiva som helst). DS.
I'm a street walking cheetah with a heart full of napalm I'm a runaway son of the nuclear A-bomb I am a world's forgotten boy The one who searches and destroys
Hmmm knappast, kanske är det snarare i mitt fall: I am a world's forgotten middle-aged man The one who äter ostmackor på kvällen när ungarna somnat Ibland av pur leda, ibland av ohejdad vana The one who searches and plockar upp leksaker
Eller möjligen: The one who ska vara alla till lags För att han är så jävla rädd att nån inte ska gilla honom eller bli besviken på densamme
Att lyssna på riktig tuff rock är som att läsa serietidningar med superhjältar. Rocken och särskilt hårdrocken erbjuder de som lyssnar en manlig idealbild (för det är med få undantag grabbarnas värld). Det är något en kille kan ta till för att bli större och kaxigare än vad han egentligen är. En konflikträdd svensk kan behöva hjälp att släppa fram sina instängda aggressioner i ett tryggt sammanhang.
Jag gillar rock, även om jag inte kan identifiera mig med den. Det är schysst att bara känna på kraften och låta till exempel en ung hetsporre som Iggy Pop ta fighten.
I början hade jag fasligt svårt för Prefab Sprout. Jag kunde ICKE höra storheten. Tyckte mest att det var smörigt och fruktansvärt plastigt producerat. I remember that. Nuförtiden kommer det i vågor: begäret att få höra lite Prefab då och då. Att få känna den innerliga lyxen och den oefterhärmliga elegansen. Att få susa med i de stora känslorna och leva mig in i de intrikata låtarrangemangen.
Lyssna på den här oantastliga låten till exempel. De rent mekaniska delarna vers, brygga, refräng har liksom spelat ut sin roll. Skrivs det överhuvudtaget sådana här låtar längre? Musiken sitter ihop efter egna regler, låten är sig själv och inget annat. Visst är det oerhört genomkomponerat, men mer som en evergreen. Och det känns jäkligt skönt att (tematiskt) bada i ännu mer nostalgi.
Det konstaterades i ett föregående inlägg att det var mycket nostalgi på Spengo för tillfället. Är det en tillfällighet eller beror det på att flera personer känner en svacka i upptäckandet av ny musik?
Magnus inlägg om Sweets första stapplande steg fick mig taggad att skriva om något om gruppen i allmänhet och det Sverigebesök 1976 som blev startpunkten för deras relativt snabba nedgång och fall i synnerhet. Jag är född 1963 och man ska nog, som Magnus påpekar, vara född runt det året eller möjligen yngre med ett äldre syskon för att förstå betydelsen av detta omtalade Sverigebesök.
Det är svårt att idag inse Sweets dominans på popscenen kring 1972-1975. Om jag skulle försöka att beskriva situationen för mig och mina 10-11 åriga kompisar kring 1974 såg musikuniversum ut ungefär på följande sätt:
Sweet – Solen i popuniversum som alla andra band kretsade omkring. Sweet var måttstocken och andra band försökte profilera sig så gott det gick.
Slade – Kronprinsarna som hade nästan lika många hitlåtar. Föll dock på att de var fulare och passade inte alls lika bra i smink och glitterkläder som Sweet.
David Bowie – Var enormt stor som idol men hade färre hitlåtar än både Sweet och Slade vilket nog berodde på att dessa pumpade ur sig singlar i manisk takt. Bowie gjorde sina singelsläpp från fullängdarna men då han även riktade sig mot en äldre publik satsades mycket på albumkonceptet. Jag och min bror älskade dock vårt exemplar av Pinups sönder och samman.
Gary Glitter – Singlarna var enormt coola med mycket trummor, blås och den där mjukfuzziga gitarren. Led dock av att LP:na i övrigt var kassa samt att han kändes lite gammal.
Sparks – Bisarr image och ännu bisarrare musik. De var nog egentligen för sofistikerade för en tioåring men de funkade ändå. Om inte annat var de ju ändå ett av de band som var med i varje nummer av Tiffany.
Mud – Delade Chinn och Chapman som hitmakare med Sweet och Suzi Quatro. Man hade dock alltid en känsla av att Sweet fick de bästa låtarna och Mud fick hålla till godo med andrahandssorteringen.
Suzi Quatro – Hela bandet var klädda i svart läder och inte i glitterutstyrsel vilket gjorde att de kändes lite tuffare än de andra glambanden och Can The Can kan vara den bästa låt Chinn och Chapman gjort.
Chicory Tip – Enligt dem själva det första band som använde synt och låtarna skrevs att Giorgio Moroder och Pete Bellotti. De hade 4-5 höga tio i topp-placeringar men är idag totalt glömda. De har en speciell plats i mitt hjärta i och med att båda mina två första konserter var med just dem.
1974 var ett stort år för Sweet. Ballroom Blitz hade 1973 fört bandet till den absoluta toppen och 1974 släpptes singeln Teenage Rampage, albumet Sweet Fanny Adams (som inte innehöll en endaste av den långa rad av singlar som de släppt under 1973 och 1974) och under senare delen av året singlarna The Sixteens och Turn It Down.
Även 1975 var ett bra år, Desolution Boulevard släpptes, samlingsalbumet Strung Up och singeln Action som skulle visa sig bli bandets sista stora succé. Våren 1976 släpptes den självproducerade Give Us A Wink som var tänkt ge bandet den respekt som band som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath åtnjöt. Tyvärr fanns inte mycket av de sprudlande arrangemang och de snygga popmelodier som präglat främst Sweet Fanny Adams. Publikmässigt hade bandets stjärna ännu inte dalat men det skulle snart bli ändring på det. Sommaren 1976 var bandet inbokat på Gröna Lund. Om jag minns rätt så skulle de spela två kvällar men kom överhuvudtaget inte den första kvällen och var ett par timmar sena andra kvällen.
Dagen efter spelningen var det krigsrubriker i tidningarna. De första dagarna handlade mycket om de unga tjejer som Sweet "umgåtts" med under besöket. Sedan började allt det som numera är allmängods att komma ut. Det givna samtalsämnet då man träffade en kompis är vad som killarna gjort och inte gjort. Vi fantiserade kring detta och sorterade ut de olika händelserna på bandets fyra medlemmar och så här utföll det:
Brian Connolly – Sångaren med den inåtfönade frisyren hade vi läst var svår på flaskan och enligt oss var det förmodligen han som blivit så full att de fick ställa in konserten första dagen.
Andy Scott – Gitarristen och musikaliske motorn slängde ned Gröna Lunds chef Ove Hahn i rosenrabatten nedanför scenen. Jag har hört att det var för att han stod och tittade på soundchecken. Enligt DN, som Magnus länkade till i sitt inlägg, var det några småtjejer som stod och kollade på soundchecken vilket var anledningen till nedskickandet i rabatten. Det pratades även om att ett hårt slag i bröstkorgen på Hahn föregick nedskickandet. Rykten om våldshandlingar tillskrevs efter det Andy.
Mick Tucker – Tucker hade kort innan vikt ut sig på en leopardfäll i den nystartade tidningen Poster. Detta i kombination med att en på den tiden känd chefsroadie (Bosse nånting) fick frågan vem som var den värste brudraggare han träffat på. Svaret blev just Tucker som enligt Bosse inte accepterade att tjejen var äldre än 12 (var Gary Glitter med i den tävlingen ?). Med andra ord fick Tucker stå för allt som hade med tjejer att göra.
Steve Priest – Vad blev kvar åt bandets rödlätte bassist. Ja, det var ju en hel del kroppsutstötningar (eller vad det nu heter) under Stockholmsbesöket så både kissandet i champagnehinken och bajsandet på bordsduken tillskrev vi glatt Priest utan några egentliga belägg.
Tidningen Poster hängde med Sweet under de här dagarna men rapporterade inte mycket saftigheter. De var troligen måna om att hålla sig väl med artister och skivbolag för att även i fortsättningen få ta "unika bilder med ensamrätt för Poster". En sak de skrev om som visar hur slumpartad popvärlden var då är bandets hotellbyte. Sweet är inbokade på ett mindre hotell i Vasastan som drivs av en frikyrklig organisation. En strid ström av tjejer i de yngre tonåren kombinerat med bandets arroganta attityd gör att hotellpersonalen helt sonika kastar ut bandet. Poster tar då på sig ansvaret att ringa runt bland Stockholms hotell för att se om något är villigt att ta emot killarna. Hotell Malmen vid Medborgarplatsen nappar och blir scenen för flera av de omtalade situationerna. Bland annat lär det ha varit receptionisten på hotellet som efter övernattningen fick motta en present av bandet (eller av Steve då enligt mig) som innehöll avföring inslagen i en bordsduk. Det finns en konkurrerande version på detta som går ut på att det var någon i Gröna Lunds personal som fick denna "present".
Sweets managers första förklaring var att "grabbarna hade lite otur". Sedan ändrade han sig till att bandet är närmast att jämföra med apor så man ska inte tillskriva dem något ansvar för det inträffade.
Att det var få som pratade om Sweet efter detta Sverigebesöket berodde nog inte bara på svinerierna utan även på att följande hände på samma gång:
- Kiss släppte 1975 Alive 1 och kom under 1976 att släppa Destroyer. Hur konstigt det än kan låta idag så kändes Kiss farliga på ett sätt som Sweet inte kom i närheten av. Fortfarande idag kan jag minnas vällustrysningarna när jag vände på Hotter Than Hell-plattan och tittade på bilderna. Gene sprutar eld, Pete och Paul med varsin tjej med måttlig mycket kläder och Ace som ser ut som världens (eller kanske universums eftersom det är han det gäller) ensammaste människa. Men Kiss är en annan historia.
- Sweet hade varit riktigt stora i 4 ½ år och det är en väldigt lång tid på tonårstronen.
- Sweet hade just gjort sitt första kommersiella och konstnärliga misslyckande.
Vad hände med medlemmarna efter Sverigebesöket. Det blev ett ytterligare hårdrockförsök 1977 med Off The Record. 1978 sadlade bandet om och släppte västkustpoppiga Levelheaded där de själva tyckte sig ha gjort låtar som borde jämföras med The Beatles Yesterday och Michelle. Love Is Like oxygen var dock en bra låt. Inför arbetet med nästa skiva Cut Above The Rest gjorde Connollys alkoholkonsumtion att det var omöjligt att ha kvar honom i bandet och de tre kvarvarande medlemmarna tog över sången. 1980 kom Waters Edge och 1982 den ovärdiga svanesången Identity Crisis som endast släpptes i Tyskland. Namnet Sweet fick dock inte vila länge. 1986 såg jag Brian Connellys Sweet på The Nashville i London framföra, förutom Sweet-låtar förstås, bland andra låtar av Joe Jackson och Pat Benetar. Senare på sommaren spelade Brians Sweet i Motala Folkets park och Brian tillbringade tiden efter konserten på kombinerade minigolf-/flipperhaket Lingården. Andy Scott körde vid samma tid sitt eget Sweet med Mick Tucker på trummor och nån från Michael Schenker group på sång. Den uppsättningen såg jag i Linköping i slutet av 80-talet. På en Finlandsbåt i slutet av 90-talet (vilket jag nog inte borde erkänna om jag hade någon värdighet kvar) och på Akkurat för ett par år sedan såg jag ett Sweet med bara Andy Scott av orginalmedlemmarna. Måste säga att Andys Sweet är förhållandevis OK då de inriktar sig mot Sweets hårdare material kring albumen Sweet Fanny Adams och Desolution Boulevard.
Brian dog i en av de många hjärtattacker han drabbades av (jag har hört ett rykte om att han var med i Guinness Rekordbok som den som haft flest hjärtattacker och överlevt) 1997 och Mick Tucker följde efter 2002. Andy Scott turnerar fortfarande med Sweet. Steve Priest har haft den krokiaste vägen av medlemmarna. Efter han lämnat Sweet flyttade han till New York och arbetade som förläggare av rasistisk musik. Att han ägnade sig åt detta slår egentligen det mesta som hände den där majkvällen 1976 i obehaglighet, men när jag läste en intervju med honom nu så rangordnade han ett uppträdande i nazistuniform på Top of the Pops som en av höjdpunkterna i Sweets karriär. Så åsikterna fanns där redan då. Efter förläggarkarriären flyttade han till Los Angeles och jobbade några år som bilförsäljare. Några ytliga bekanta till mig sökte upp Priest i Los Angeles för att få sig ett snack men han ville inte alls kommentera Sweet, utan "leave me alone" var ungefär allt de fick ur honom.
Varför är det närmast ett skämt att nämna Sweet idag. Spelar Sverigebesöket in? Själv tror jag att det faktum att olika bandmedlemmar oavbrutet turnerat runt med mer eller mindre undermåliga band är den enskilt viktigaste anledningen. Man har aldrig hunnit med att längta efter en bra återbildning.
Jag ska avsluta med min egen lilla Sweet historia som jag är lite stolt över eftersom den inte varit ute bland tidningarna. För drygt 10 år sen kände jag en kille i 22-23 års åldern som definitivt inte hade någon relation till Sweet. Med tanke på hans ålder så visste han inte heller mycket om skandalerna. När han hörde mig nämna Sweet drog han följande historia: Min väns farbror var vid tiden för Sweets besök vaktmästare på Grönan. Sweet hade varit där och soundcheckat. P.g.a. deras onykterhet och allmänna beteende fick vaktmästaren i uppdrag att följa med bandet till den buss som skulle föra dem tillbaka till hotellet. När bandet sitter i bussen frågar de vaktmästaren om han inte kunde gå ut och köpa glass åt dem i den glassvagn som stod parkerad utanför bussen. Vaktmästaren gör som han blir tillsagd och när han står och ska betala har Brian smugit sig fram till glassvagnen och urinerar över de olika glasslådorna med ett leende på läpparna.
Här är några tuffa låtar att lyssna och titta på med de otursföljda killarna:
Först ut är Little Willy från den tidiga bubbelgumsperioden de kämpade så att göra sig fria från. Vilken poplåt och vilken tidsmaskin till en någon klassfest i fjärde klass.
Albumspåret Solid Gold Brass från Desolution Boulevard som visar att bandet inte stod och föll om Brian skulle tappa rösten.
